Att finna frid i krigstid
Från Vakna!:s korrespondent i Panamá
PANAMÁ är ett jämförelsevis ungt land. Dess historia som nation tog sin början först år 1903, då det lösgjorde sig från Colombia och blev en oberoende republik.
Alltifrån sin tillkomst har Panamá haft starka band med Förenta staterna, beroende på byggandet och driften av Panamákanalen — det var ingenjörer från USA som slutförde byggandet av kanalen mellan åren 1904 och 1914. Detta fridfulla förhållande har emellertid med åren urartat till misstro och fientlighet.
Till sist, omkring klockan ett på natten den 20 december 1989, övergick den fientliga inställningen i krig, då trupper från USA invaderade Panamá. Låt oss göra en kort återblick på några av de omständigheter som ledde fram till invasionen.
Bakgrunden till invasionen
År 1968 störtades Panamás demokratiska regering i en revolution under ledning av en officer, Omar Torrijos Herrera. Den nya militärregeringen lade tonvikten vid nationellt oberoende, och en stridsfråga var kanalzonen, som direktstyrdes av USA.
År 1977 undertecknades det nuvarande kanalfördraget av general Torrijos och Jimmy Carter, Förenta staternas dåvarande president. Fördraget gav Panamá rätt att överta hela ansvaret för administration, drift och underhåll av kanalen år 2000.
År 1981 dödades Torrijos i en helikopterolycka, och han efterträddes senare av general Manuel Antonio Noriega. I februari 1988 åtalades Noriega i Florida anklagad för narkotikahandel, och i och med detta började hans relationer med USA att försämras. Året därpå hölls det val i Panamá, men Noriegaregeringen ogiltigförklarade valresultatet. USA ökade då sina ansträngningar att driva bort Noriega med hjälp av diplomatiska och ekonomiska sanktioner. Den 15 december 1989 tillkännagav Panamás nationalförsamling att landet befann sig i krigstillstånd med USA. Dagen därpå blev en marinsoldat från USA skjuten till döds. Kort därefter gav president Bush order om militärt ingripande.
Officiellt hette det att invasionen i Panamá företogs för att skydda de omkring 35.000 amerikanska medborgarna i Panamá, för att upprätthålla kanalens säkerhet, för att återinföra demokrati och för att tillfångata Noriega och ställa honom inför rätta för narkotikabrott. Invasionen var USA:s största militära operation sedan Vietnamkriget. Den ställde 26.000 soldater mot den cirka 12.000 man starka panamanska försvarsstyrkan och några tusen medlemmar av de så kallade hedersbataljonerna, som utgjordes av frivilliga civila som tränats av Noriegaregimen.
Omkring klockan ett på natten den 20 december 1989 väcktes invånarna i Panama City och Colón och andra som bodde i närheten av militära mål av krigets ljud: gevärs- och kulspruteeld, exploderande granater och raketdrivna bomber. USA:s styrkor använde också en del sofistikerade vapen, däribland sex flygplan av typ F-117A Stealth, värda 350 miljoner kronor styck, infrarödstyrda missiler, Apachehelikoptrar, stridsvagnar och soldater utrustade med glasögon som gör det möjligt att se i mörker. Inom några timmar efter invasionens början hade det mesta av det organiserade motståndet krossats, men sporadisk eldgivning riktad mot hedersbataljonerna fortsatte under flera dagar.
Kristen neutralitet mitt ibland anarki
Jehovas vittnen är kända över hela världen för sin neutrala hållning i politiska frågor. Hur klarade de sig under denna nationella olycka? Det finns omkring 6.000 vittnen i landet, och så snart som kommunikationerna hade återupprättats gjordes en undersökning för att ta reda på om någon av dem hade skadats. Många familjer hade förlorat sina hem och ägodelar, men lyckligtvis hade ingen förlorat livet, och ingen hade heller blivit allvarligt skadad.
Ett vittne som bodde nära Panamás militärhögkvarter i Chorrillo har följande att berätta: ”Jag och min man var hemma, när en bomb plötsligt exploderade i närheten av kanalområdet. Jag sade till honom: ’Det är bäst att vi försöker komma ut härifrån, för det här är ett trähus, och det kan lätt börja brinna.’ Vi sprang bort från huset och hamnade snart i ett mycket farligt område där amerikanska och panamanska soldater utkämpade hårda strider. Vi sökte skydd i en byggnad, och bombardemanget fortsatte.
Nästa dag lämnade vi det farliga området. Vi hejdade en bil och bad föraren köra oss hem till en vän till min man. När vi klev in i bilen, upptäckte jag att där redan satt män från hedersbataljonen, och alla var beväpnade. Männen sade snart: ’Kliv ur bilen.’ Detta var till vår fördel, för om vi hade stött på amerikanska soldater, skulle de antagligen ha öppnat eld mot männen från hedersbataljonen, och vi kunde då ha blivit dödade.
Vi gick hem till en av min mans vänner. De är trogna katoliker, och deras son studerar till präst. Trots detta deltog de i plundrandet och åt stulen mat. Jag sade därför till min man: ’Det här känns inte rätt för mig, eftersom jag är ett Jehovas vittne, och mitt samvete tillåter mig inte att vara här.’ Vi fick vara hos några vittnen i stället, och de tog väl hand om oss.
Min man var mycket ledsen, eftersom vi hade förlorat vårt hus och allt som vi under stora uppoffringar hade skaffat oss. Men vi levde, och det var det viktigaste. Min mans attityd har förändrats, och nu motsätter han sig inte att jag är med vid Jehovas vittnens möten, vilket han gjorde förut. Han till och med följde med mig till ett föredrag och blev imponerad av den ordning och den frid som rådde.”
Ett annat vittne, som är nästan 80 år, bodde i krigszonen, och hon berättade följande erfarenhet: ”Omkring klockan ett på natten knackade mitt syskonbarn på dörren och sade: ’Kriget har börjat!’ När jag öppnade dörren, såg jag att alla rusade i vild fart nerför trapporna. Gatorna var fulla av människor som sprang åt alla håll i sina försök att undkomma bomberna och skottlossningen. Men jag stängde bara dörren och gick och lade mig igen.
Nästa dag sprang människor omkring på gatorna igen, men den här gången var det inte för att undkomma kulor, utan för att plundra affärerna. De erbjöd mig att få köpa mat väldigt billigt, men jag vägrade att köpa den, eftersom jag visste att den var stulen. Då ville de ge mig maten gratis, men jag sade till dem att jag inte ens ville ha den som gåva. Jag frågade dem vad slags kristna de var som stal saker som inte tillhörde dem. En av dem svarade: ’Min gud tillåter mig att göra det.’ Då sade jag: ’Kanske din gud ger dig tillåtelse, men inte den sanne Guden, Jehova.’”
Utbrett plundrande
På omkring 80 kilometers avstånd från Panama City vid kanalens utlopp i Atlanten ligger Colón, en stad på mer än hundra tusen invånare. Också här fick man uppleva krigföring och mycket plundrande efter det att strategiska militära mål attackerats. En tillsyningsman i en av Jehovas vittnens församlingar där berättar: ”Strax före klockan ett natten till onsdagen väcktes staden av ljudet av bomber som föll över Panamás marinhögkvarter, bara några kilometer utanför Colón. Striderna fortsatte hela natten, och ibland föll bomberna alldeles i närheten.
På fredagen var det totalt kaos i staden, och den behärskades av laglösa plundrare som var beväpnade. Det existerade ingen polisövervakning eller något polisskydd. Någon hade öppnat en container som var full av vapen, och vem som helst kunde skaffa dem, till och med sådana som nyss släppts ut från fängelse. Gevär såldes helt öppet på marknaden. Till och med minderåriga kunde ses bära vapen.
Människor var alldeles vilda, en del sköt i luften från sina bilar. De som vågade sig ut på gatorna satte livet på spel. Jag beslöt mig ändå för att gå ut och se hur mina medvittnen hade det. Den förmiddagen kontaktade jag några av dem, och vi organiserade möten till eftermiddagen. Jag hade kommit hem och skulle just till att äta lunch, när jag hörde ljudet av helikoptrar. Jag gick fram till fönstret. En amerikansk helikopter som kretsade strax intill avfyrade i det ögonblicket tre raketer rakt in i en femton våningar hög byggnad, den högsta byggnaden i staden.
Jag blev utom mig, eftersom det här var ett civilt mål där det bodde mer än hundra familjer, däribland fyra familjer som var Jehovas vittnen. Raketerna träffade precis de våningar där de bodde. Tydligen hade några av dem som inte var vittnen och som var emot invasionen skjutit mot helikoptrarna inifrån byggnaden, och amerikanerna hade besvarat elden. Ett tjockt, svart rökmoln steg upp från byggnaden. Jag ringde ett av de vittnen som bodde där, men ingen svarade, så du kan föreställa dig hur jag kände det. Senare ringde jag till en annan familj, och de berättade till min stora lättnad att alla vittnena befann sig i säkerhet.”
Ett annat vittne från samma stad säger angående det plundrande som ägde rum: ”Under cirka tio dagar fanns det ingen som utövade myndighet i staden, och då tog brottslingarna över och påbörjade ett systematiskt plundrande. Bland dem som deltog i plundrandet fanns människor som brukade gå i kyrkan och folk med välbetalda arbeten, som advokater och läkare. De bar i väg spisar, kylskåp, stereoanläggningar, datorer och mycket annat. Från kontoret där jag arbetar stals saker värda 22.000 dollar.
En del människor förlorade livet under själva plundrandet. En grupp plundrare höll på med att tömma en container som stod tvärs över gatan från Jehovas vittnens Rikets sal. Flera av dem krossades till döds när en annan container föll över dem, men de andra fortsatte bara med sitt plundrande som om ingenting hade hänt. De stred sinsemellan med knivar och skjutvapen över bytet. Detta visar vad som kan hända när det inte finns några ’överordnade myndigheter’, dvs. regeringsorgan som kan utöva kontroll över saker och ting. Vid sådana tillfällen gör människor som inte har Jehovas lag i sina hjärtan bara vad deras lägre instinkter befaller dem.” — Romarna 13:1—4.
Organiserat hjälparbete
Så snart Jehovas vittnens avdelningskontor här i Panamá fått veta hur många som förlorat sina hem och behövde materiell hjälp, beslöts att man skulle organisera understöd till dem. I Panama City, där nästan hälften av landets befolkning bor, hade många av butikerna blivit plundrade. Därför tog avdelningskontoret kontakt med vittnen som bodde på andra platser där det fortfarande gick att få tag i mat. Vittnena ville skänka pengar och mat, så man bad dem köpa stora mängder mjöl, ris, bönor, olja och andra hållbara matvaror.
Man lastade flera ton förnödenheter på en stor lastbil, och inom bara några få dagar efter invasionen fanns de tillgängliga för de behövande, som fick dem gratis. Distributionscentraler upprättades i många Rikets salar i de drabbade områdena ända tills alla hade fått sina behov tillgodosedda. En del mat blev över, och den ställdes till deras förfogande som hade mist sina utkomstmöjligheter som ett direkt resultat av kriget.
Ganska många av dem som hade förlorat sina materiella ägodelar var ovilliga att be om hjälp, i skarp kontrast till plundrarna, som drevs av girighet. Som det ofta visar sig när en katastrof inträffar, finns det alltid sådana som utnyttjar situationen för att få materiella fördelar.
En del invånare i Panamá ser optimistiskt på Panamás framtid under en ny regering. Åter andra ser kriget som en imperialistisk aggressionshandling. Under allt detta fortsätter Jehovas vittnen att berätta för människor med ärligt hjärta om Guds rike, den enda regering som skall lösa inte bara Panamás problem, utan hela världens. — Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10.
[Bilder på sidan 24, 25]
Chorilloområdet förstördes under striderna; butiker plundrades; militära anläggningar ödelades
[Bilder på sidan 26]
Snabbköp och butiker som förstörts av plundrare