Vi levde för spansk flamenco

DET är stor skillnad mellan att spela gitarr och att blåsa trumpet. Även om jag sedan 17-årsåldern älskat att spela flamenco på gitarr, var det trumpeten som på sätt och vis ändrade min livskurs. Det var när jag tjänstgjorde i spanska flygvapnet år 1975. Men låt mig först förklara hur jag kom att börja älska gitarren.

Jag växte upp i Verdun, en arbetarklassförort till Barcelona, den livliga spanska hamnstaden vid Medelhavet. Min far skriver texter för flamenco och är flamencoentusiast. Min mor är flamencosångerska. (Flamenco är en säregen andalusisk musik-, sång- och dansstil som härrör från zigenarna, araberna och judarna hundratals år tillbaka i tiden.) Min far, som var från Baena i Córdoba i Andalusien, älskade givetvis flamenco och uppmuntrade mig att börja spela gitarr. Så jag tog privatlektioner i två år och sökte sedan arbete, vilket inte var svårt att finna. Eftersom så många turister besöker Spanien, råder det ständigt stor efterfrågan på flamenco.

Vi bildar en flamencoduo

Efter fullbordad militärtjänst arbetade jag på en tablao, eller tablado, i Barcelona som hette El Cordobés. Vårt spanska ord tablao, eller tablado, vilket syftar på en flamencoföreställning, härrör från träscenen som är gjord av tablas, eller plankor, på vilken flamencodansen framförs. Där spelade jag gitarr och ackompanjerade de manliga och de kvinnliga dansarna (bailaores och bailaoras) såväl som de sångare (cantaores) som brukar fylla ut flamencoföreställningen. För den som inte känner till flamencosång och -dans kan jag säga att det är en konstgren som möjligen tog sin början vid tiden för arabernas ockupation av Spanien (från 700-talet till 1400-talet). På den tiden var det i huvudsak artister med zigensk bakgrund som framförde den.

Medan jag arbetade på El Cordobés gjorde en ung danserska som började i sällskapet gott intryck på mig. Yolanda, som hon hette, från Katalonien, var en liten, nätt och temperamentsfull danserska med mörkt hår och mörka ögon. Hon förändrade mitt liv genom att bli min hustru. Vi gifte oss 1978 i en katolsk kyrka i Santa Coloma de Gramanet i närheten av Barcelona. Men hur hamnade hon i flamencodansens värld? Hon får själv berätta.

Musik och dans i blodet

Yolanda: Ända sedan barndomen har jag varit omgiven av spansk musik. Min far tyckte om att lyssna till sardanamusik, som är karakteristisk för Katalonien, medan min mor och mormor alltid sjöng glada jotas från Aragonien. Eftersom jag hade problem med fötterna, föreslog en läkare att jag skulle börja träna. Följden blev att jag började studera balett. Vid sju års ålder såg jag en flicka dansa flamenco, och jag blev så förtjust i det att min mor ordnade med att jag fick börja i en skola för sådana dansare.

Jag blev bättre och bättre och uppträdde i peñas flamencas, små flamencodramer. En dag, när jag var 14 år, promenerade jag med min mor längs den berömda Rambla de las Flores mitt i Barcelona när jag såg en skylt med reklam för El Tablao Flamenco, El Cordobés. Min mor föreslog att vi skulle gå upp och höra om de behövde någon danserska. Jag blev antagen redan den kvällen. Och vem spelade gitarr? Francisco (Paco) Arroyo, som jag så småningom gifte mig med! Nu låter jag honom berätta vidare.

En trumpet och en förändring

Hur kommer då trumpeten in i bilden? År 1975 tjänstgjorde jag i flygvapnet (Academia General del Aire) vid militärfängelset i La Manga del Mar Menor i provinsen Murcia. Jag var trumpetare där i fängelset och blåste signalerna på dagarna till kadetterna.

Medan jag tjänstgjorde där lade jag märke till en ung fånge, en stillsam och ödmjuk man. Jag undrade varför han satt i fängelse. Så en dag frågade jag honom om det. Till en början ville han av hänsyn till fängelseföreskrifterna inte gärna tala med mig, men jag insisterade. Jag ville veta. Han förklarade att han var där därför att han var ett Jehovas vittne och att han på grund av sitt kristna samvete vägrade att göra militärtjänst. Jag ville veta vad han trodde på, så han talade om för mig att han trodde på bibeln och att de nuvarande världsförhållandena är förutsagda i den boken. Eftersom jag aldrig hade läst bibeln, frågade han mig om jag ville ha ett exemplar. Visst ville jag det, svarade jag.

Men hur skulle han, en fånge som var förbjuden att predika, kunna skaffa mig en bibel? En dag kom några av hans medvittnen dit med en korg apelsiner, och där i mitten låg en bibel och boken Sanningen som leder till evigt liv gömda. I hemlighet gav han mig litteraturen, men sedan träffade jag honom inte mer. Kort därefter lämnade jag flygvapnet och återvände till Barcelona. Om jag ändå bara hade haft hans namn! Jag skulle gärna vilja träffa honom igen, eftersom han var den som först visade mig bibelns sanning.

Jag frigör mig från flamencon

Som jag tidigare nämnde gifte jag mig med Yolanda. Efter ungefär ett år knackade det en dag på dörren. Yolanda öppnade, och där stod två Jehovas vittnen. Jag sade till henne att be dem gå sin väg. Då kom jag att tänka på den unge mannen i fängelset och de böcker han hade gett mig. Jag bjöd in dem och började ställa många frågor. De tyckte att de behövde avtala om ett återbesök, och så började vi studera bibeln veckan därpå.

Min familj började snart motstå mig. Min far sade: ”Jag tycker att det vore bättre om du var en tjuv än ett Jehovas vittne!” Motståndet övertygade mig om att vi skulle ha det bättre om vi arbetade i ett annat land, på längre avstånd från familjen. Så år 1981 undertecknade vi ett kontrakt och flyttade till Venezuela. Snart började Jehovas vittnens missionärer studera bibeln med oss. Vi umgicks med vittnena någon tid utan att göra några egentliga framsteg. Slutligen flyttade vi 1982 till Förenta staterna, där vi fick arbete i en spansk restaurang i Los Angeles i Kalifornien.

Trots våra familjers negativa attityder blev vi slutligen döpta år 1983 i Los Angeles. Min far blev så upprörd att jag inte längre fick använda hans efternamn, Arroyo. Men sedan dess har han ändrat attityd, och nu får vittnena besöka honom. Och en av mina systrar studerar nu bibeln.

Ett annat skäl till att det dröjde så länge innan vi blev döpta var att vi var så engagerade i flamencovärlden. Detta liv höll oss upptagna på kvällarna, då vi uppträdde på nattklubbar och restauranger. Umgänget där var inte alltid det bästa för oss som kristna. Restaurangägaren ville att vi skulle svara för underhållning till julen och vid födelsedagsfester, men vi ville inte kompromissa. Därför lämnade vi slutligen den världen.

Under tiden hade vi fått två barn, Paquito och Jonathan. Vi försörjer familjen och förtjänar vårt uppehälle genom att ge dans- och gitarrlektioner till elever som kommer hem till oss. På så sätt får vi mer tid över till familjen och våra andliga intressen, inbegripet att då och då utöka vår offentliga predikoverksamhet.

Något som är viktigare än flamenco

Flamenco kan framföras på många olika sätt och är en autentisk manifestation av gammal spansk folklore. Vi älskar den båda fortfarande som musik och som ett uttryck för mänskliga känslor. Men vi vet att det finns något som är viktigare i livet — att tjäna Gud och sin nästa.

Vi njuter av att koppla av med våra spansktalande bröder och systrar när vi emellanåt ordnar en fiesta med mexikansk och spansk musik och dans. Hur glädjande är det inte att se den enhet som råder bland Jehovas folk från olika länder! Och hur behagligt skall det inte bli när vi alla får dela musikaliska upplevelser i Guds utlovade nya värld på en ren, fridfull och fläckfri jord! — Berättat av Francisco (Paco) och Yolanda Arroyo.

[Bilder på sidan 18]

Vår familj beredd att predika från hus till hus

Ett flamencouppträdande för en grupp vänner