Dromedaren — Afrikas universalfordon

Från Vakna!:s korrespondent i Tchad

FÖRSTA gången man ser en kamel kliva omkring på sina gängliga ben, med nosen i vädret och puckeln som vaggar från sida till sida, blir man verkligen häpen. Somliga får rentav intrycket att kamelen består av delar som blev över vid skapelsen!

Varför den konstiga puckeln, den långa halsen, de skrangliga benen, de väldiga runda fötterna, för att nu inte nämna de där långa, böjda ögonfransarna? Dromedaren kan tyckas vara klumpig, men den har varit högt värderad genom århundradena.

Ett nyttodjur på den tiden . . .

Redan på Abrahams tid tycks man i stor utsträckning ha använt dromedaren (den enpuckliga kamelen). Abraham själv förvärvade ett antal sådana under sin vistelse i Egypten. (1 Moseboken 12:16) Han kan rentav ha företagit sin omtalade resa från Ur i Kaldeen till Kanaans land sittande grensle på en kamel.

Job ägde kameler. Han hade en hjord på 3.000 djur som bidrog till att han var en av de rikaste männen i den delen av världen. (Job 1:3) I Egypten och på andra håll har människan följaktligen värdesatt kameler under åtminstone 4.000 år.

De kom till de övriga delarna av Nordafrika på 100-talet v.t. De som ägde dem kunde leva som nomader i Saharaöknen — det hade varit omöjligt utan kamelen.

Så småningom upprättade nomaderna färdvägar genom öknen och började med slavhandel. De förvärvade slavar från delar av Afrika söder om Sahara och lät dem arbeta i isolerade oaser från vilka de aldrig skulle kunna fly till fots.

Långa kamelkaravaner förde med sig salt genom öknen till platser där det var ont om den varan och det därför var stor efterfrågan. Fastän dromedaren inte längre fyller någon uppgift inom slavhandeln och dess betydelse för salthandeln har minskat avsevärt, är den långt ifrån gammalmodig.

. . . och i vår tid

Kamelkaravaner är fortfarande vanliga i Sahel och Sahara i Afrika — ett transportsätt som har stått sig sedan Abrahams tid. Nomadstammar är till stor del beroende av sina kameler, och dessa är precis lika viktiga för deras sätt att leva som under tidigare årtusenden.

Eftersom de är nomader behöver de först och främst kunna ombesörja transporter — av sig själva, vatten, livsmedel och hushållsartiklar som man kan behöva. Dessutom mjölkar de kamelen och sparar omsorgsfullt dess hår för att göra tyg, filtar och tält. Av huden gör man läder, och köttet blir mat.

Karavaner färdas i genomsnitt 40 kilometer per dag, men vissa kameler kan i nödfall tillryggalägga 160 kilometer på en dag. Det är en viktig faktor när det kan vara många kilometer mellan vattenkällorna.

Inte heller är användandet av dem begränsat till vidsträckta ökentrakter. Ännu i dag är kamelen en vanlig syn på många marknader här i Sahel, och dess stönande och gurglande är vanliga ljud. Man använder kamelen till att transportera människor och handelsvaror från landsbygden till marknaden, och många gånger får då en kamel transportera en last på 200 kilo eller mer.

Man uppmuntrar till kameluppfödning för köttets skull som ett praktiskt alternativ till nötkött, eftersom det blir allt svårare att hålla nötkreatur till följd av att öknarna breder ut sig. År 1990 konsumerade man omkring 1.300 kameler i N’Djamena, Tchads huvudstad, samt ett okänt antal på landsbygden. Många oerfarna västerlänningar har blivit förvånade när de fått veta att det billiga ”nötkött” som de fått tag i på marknaden i själva verket var kamelkött.

Här i staden är det inte ovanligt att man stöter på ett eller flera djur som trafikerar gatorna och bär väldiga säckar med spannmål jämte en förare. Det kan hända att föraren transporterar hem varor, eller också letar han helt enkelt efter eventuella kunder.

I vissa byar i landets torrare områden använder man kameler till att dra upp vatten ur djupa brunnar. En stor hink eller lädersäck är fäst vid änden av ett långt rep och sänks ner i brunnen. Den andra änden av repet är placerad över en talja ungefär en meter över brunnsöppningen och binds sedan vid kamelen. En pojke på kamelens rygg befaller kamelen att dra, och hinken med den dyrbara vätskan kommer upp och ut ur källan.

Överblivna delar?

En närmare granskning av kamelen visar att dess olika delar uppenbarligen utformats för att den skall kunna anpassa sig till ett varmt och torrt klimat. Delarna är inte resultatet av tillfälligheternas spel i naturen. De ger kamelen en påtaglig fördel i den här svåra delen av världen.

Varför så lång hals? Liksom giraffen har kamelen fördel av den långa halsen, eftersom den då kan äta från träden. Likt giraffen livnär den sig många gånger på de taggiga akacieträden som är vanliga i Sahel. Eftersom det under större delen av året inte regnar, finns det ofta inte någon växtlighet på marken, men träden klarar sig på grund av sina långa rötter och blir kamelens självklara föda.

Varför så långa ben och konstiga fötter? De långa benen gör att kamelen får en höjd som är till fördel när den skall skaffa mat, och de bidrar också till dess snabbhet. På håll ser det ut som om dromedaren spankulerar fram i ett makligt tempo, men fotgängare som försöker hålla jämna steg med den inser snart att den med varje steg avverkar en dryg sträcka.

De stora, nästan runda fötterna är ganska mjuka och förefaller breda ut sig när kamelen sätter ner dem, vilket gör att den med fördel kan gå på sand. Kons klövar och hästens hovar är små och hårda, och de vill gärna sjunka ner i sanden, men kamelen stannar ovanpå. Fotens undersida är sedan födseln täckt av en tjock valk som förhindrar att den bränner sig på den heta ökensanden.

Men kameler har svårt att gå i lera, vilket är orsaken till att de försvinner från södra Sahel under den regniga årstiden. Deras ägare tar dem ut i öknen för att de inte skall halka och kanske bryta ett ben eller skada sig på något annat sätt.

Och den omtalade puckeln? Somliga säger att den lagrar vatten, men den består huvudsakligen av fett och lagrar i själva verket föda. På en undernärd kamel är puckeln ofta förminskad, och ibland kan den även sjunka ihop och falla ner, men när kamelen ätit upp sig under några veckor återfår puckeln sin ursprungliga form.

Den tvåpuckliga kamelen, vilken är bättre rustad för Centralasiens kyliga öknar, kan för övrigt ganska lätt korsas med den enpuckliga kamelen. Det vittnar om att de två slagen bara är variationer av samma ”art”. — 1 Moseboken 1:24; se även Vakna! för 8 december 1988, sidan 25.

Och de långa, böjda ögonfransarna? Långt innan man inom nutida mode uppfann långa lösögonfransar hade kameler äkta sådana, och inte bara för syns skull. De skyddar ögonen mot kringflygande sand, så att kamelen kan fortsätta framåt där andra djur blir som förblindade och måste stanna. De långa, smala näsborrarna kompletterar ögonen genom att filtrera bort sand när kamelen andas in och begränsa vätskeförlusten genom att ta upp fukt när den andas ut.

Dessa och andra egenskaper bidrar till kamelens ryktbara förmåga att gå i åtskilliga dagar utan att dricka. Utan svårighet kan den klara en vätskeförlust på upp till en tredjedel av kroppsvikten. Men när den väl dricker, bör man vara förberedd. Man känner till att kameler har druckit uppemot 135 liter vatten på tio minuter för att ersätta vätskeförlust. Så när Rebecka frivilligt erbjöd sig att vattna tio kameler, tog hon på sig en ansenlig uppgift! — 1 Moseboken 24:10, 19.

Även om de som inte är vana vid kameler tycker att djuret verkar ovanligt, är det inte något skapelsens misslyckande eller sladdbarn. Det är inte något konstigt hopplock av överblivna delar som inte passade andra djur. Visserligen är dromedaren kanske inte lika elegant som hästen eller lika färggrann som påfågeln, men Nordafrikas invånare uppskattar den till fullo som en välsignelse från Gud och ett bevis på en intelligent Skapare. — Uppenbarelseboken 4:11.

[Bilder på sidan 23]

Med sin långa hals, sin puckel, sina trampdynor och sina långa ögonfransar är kamelen väl lämpad för livet i öknen