En ny era av upptäckter
Av en av Vakna!:s fasta medarbetare
HAR du någon gång sett i TV när en rymdfärja skjutits upp? Undrade du då hur stora de där startraketerna egentligen är? Eller hur mycket utrymme astronauterna har inne i själva rymdfärjan? Jag hade tillfälle att se detta med egna ögon, när jag besökte Spaceport USA vid Cape Canaveral, även kallat Kennedy Space Center, i Florida i USA.
Efter att ha sett alla möjliga rymdfarkoster skjutas upp på TV och häpnat över den första bemannade månfärden med Apollokapseln år 1969 var det verkligen spännande att själv få befinna sig i händelsernas centrum. När vi körde in på parkeringsplatsen, såg jag på avstånd en utställning med raketer som under årens lopp använts för att skicka upp människor och utrustning i rymden. Och där, på den asfalterade planen bredvid raketutställningen, fanns en kopia i naturlig storlek av den rymdfärja som används för att underhålla olika typer av forskningssatelliter som placerats i omloppsbana runt jorden. Den kallas Ambassador, och trots att den bara är en kopia var den mycket imponerande att se, besöka och fotografera. Den är 17 meter hög vid stjärtpartiet, 37 meter lång och har en vingbredd på 24 meter.
Det var fredagen den 22 november förra året, och jag var angelägen om att få se en avskjutningsramp på nära håll, i synnerhet den varifrån rymdfärjan Atlantis skulle skjutas upp söndagen den 24 november. Det finns flera sådana avskjutningsramper, men de ligger några kilometer bort från utställningsområdet. Jag deltog därför i en guidad busstur, som omfattade de viktigaste anläggningarna för montering och uppskjutning av raketfarkoster.
Vår första anhalt var Flight Crew Training Building (en anläggning för träning av astronauter), där vi fick se exakta kopior av såväl servicemodulen som månlandaren som ingick i den farkost som hade använts vid den historiska månlandningen år 1969. Själva månlandaren var faktiskt en ganska otymplig tingest — inte alls så vacker och strömlinjeformad som man tänker sig en rymdfarkost. Vid första påseendet såg den mer ut som ett gytter av kuber och pyramider med några spretiga ben som stack ut här och där. Ändå hade den landsatt två människor på månen.
I juli 1971 landade Apollo 15 på månen, och astronauterna Scott och Irwin lastade av den medförda månbilen. Den hade kostat 15 miljoner dollar att bygga och är förmodligen den dyraste jeep som någonsin tillverkats. Om du skulle vilja köra den, behöver du bara resa till månen — den lämnades nämligen kvar där uppe tillsammans med månlandarens landningssteg! Men glöm inte att ta med dig nya batterier, för de gamla är slut för länge sedan.
Nästa uppehåll var monteringsanläggningen, Vehicle Assembly Building, eller kort och gott VAB. Man måste vänja sig vid förkortningar här vid rymdcentrumet — de används i alla sammanhang. Chris, en före detta ingenjör vid Apollo-projektet som jag träffade lite senare, sade: ”Jag flyttades till en annan avdelning, och i flera månader hade jag svårt att förstå mycket av det som sades, eftersom man använde andra förkortningar än jag var van vid!” Vad är det som är så speciellt med VAB-anläggningen? Med sina imponerande mått — drygt 160 meter hög (ungefär som en 52-våningars skyskrapa), 158 meter bred och 218 meter lång — är den förmodligen världens till omfånget största byggnad. Den upptar en yta av tre hektar. Den måste vara så stor, eftersom det är där bärraketerna monteras innan de släpas i väg på sin långsamma, mödosamma färd till avskjutningsrampen. Men mer om det längre fram.
Vi fick veta att VAB-anläggningen är så stor att fyra Saturn 5-raketer — som konstruerats för att tjäna som bärraketer till Apollokapseln och är 111 meter höga — kunde monteras där samtidigt. Boken The Illustrated History of NASA förklarar: ”Den totala startvikten var enorm, 2.900 ton. Ändå kunde Saturn 5-raketens motorer, som utvecklade en drivkraft på närmare 3.500 ton, med lätthet bära den enorma bördan.”
När jag tittade upp mot taket på denna gigantiska byggnad, fick jag syn på några kalkongamar som kretsade omkring där uppe och drog nytta av uppvindarna. Det påminde mig också om att rymdcentrumet är beläget mitt i en stor nationalpark, som är hemvist för många olika fåglar, reptiler och andra djur. Under bussresan fick vi till exempel syn på ett två meter djupt örnbo högt uppe i ett träd. Det verkade på något sätt passande att det skulle finnas örnar på den plats där människan utfört några av sina största bedrifter i fråga om rymdflygning.
Nästa uppehåll skulle bli en observationsplats, från vilken vi på avstånd skulle kunna se ett par avskjutningsramper. Den stora frågan var emellertid: Hur bär man sig åt för att transportera dessa jättelika raketer över en halv mil till avskjutningsramperna? Man använder sig av de största bandtraktorfordon jag någonsin sett! De kallas ”crawlers” och har en lastkapacitet på 6,6 miljoner kilo. De är ungefär hälften så stora som en fotbollsplan och väger cirka 2,7 miljoner kilo. Men vänta dig inga hastighetsrekord av dessa monster. Med last har de en topphastighet på cirka 1,5 kilometer i timmen och utan last cirka 3 kilometer i timmen! Fordonet består av en lastplattform som vilar på fyra jättelika bandtraktorer, en i varje hörn. Varje drivband består av 57 metallplattor, och varje platta väger omkring ett ton.
Försök föreställa dig hur den specialbyggda väg ser ut som går till var och en av avskjutningsramperna — en väg som måste tåla den enorma vikten av transportfordonet, bärraketen och rymdfarkosten!
Hur är det då med rymdfärjans återfärd till jorden? Farkosten behöver naturligtvis någonstans att landa — och här vid Cape Canaveral är detta ”någonstans” inte något vanligt litet landningsfält, utan banan är ungefär dubbelt så bred och lång som landningsbanan på ett vanligt flygfält. Den är omkring 4,5 kilometer lång och har dessutom ett extrautrymme på 300 meter i vardera änden. Om förhållandena inte är de rätta för att rymdfärjan skall kunna landa, dirigeras den om till Edwards Air Base i Kalifornien, över 3.000 kilometer västerut.
Hela detta projekt är så gigantiskt att det osökt väckte vissa frågor i mitt sinne: Vad har människan egentligen uträttat i sina försök att utforska rymden? Till vilken nytta har det varit? Vilka är framtidsutsikterna när det gäller interplanetariska färder? Kommer människor någonsin att kunna landstiga på Mars?