Watchtower ONLINE LIBRARY
Watchtower
ONLINE LIBRARY
Svenska
  • BIBELN
  • PUBLIKATIONER
  • MÖTEN
  • w82 15/8 s. 3-6
  • På jakt efter framgång

Ingen video finns tillgänglig för valet.

Tyvärr kunde videon inte laddas.

  • På jakt efter framgång
  • Vakttornet – 1982
  • Underrubriker
  • Liknande material
  • Tidig påverkan
  • Strävan efter framgång
  • En förändring i tänkandet
  • Förändringar i mitt liv
  • Hur är läget för de bemannade rymdfärderna?
    Vakna! – 1972
  • Utforskningen av rymden — Hur långt har man kommit?
    Vakna! – 1992
  • Hur har det gått med månfärderna?
    Vakna! – 1975
  • En ny era av upptäckter
    Vakna! – 1992
Mer
Vakttornet – 1982
w82 15/8 s. 3-6

På jakt efter framgång

DET var den 20 juli 1969. Rymdfarkosten Apollo 11 och månlandaren, som kallades Örnen, kretsade kring månen och gjorde de sista minuternas förberedelser för människans första historiska landning på månen. Jag satt i det rum vid Manned Spacecraft Center i Houston i Texas, varifrån stöd och hjälp skulle ges åt rymdfärden, och många tankar genomkorsade mitt sinne: Kommer det att bli en säker landning? Kommer systemet som jag har ansvar för att fungera riktigt och fullgöra sina nödvändiga funktioner?

Jag och många andra, som hade arbetat ihärdigt i många år för detta ögonblick, väntade och lyssnade intensivt. Plötsligt hördes en röst 384.000 kilometer ut i rymden som sade: ”Houston, Örnen har landat.” Hur upphetsad och begeistrad blev jag inte över att höra de här orden!

Men fastän jag hade hjälpt till med att utforma, bygga och testa rymdfarkosten som förde människan till månens yta, insåg jag snart att jag inte hade vunnit framgång — verklig framgång — och lycka i livet. Låt mig först, innan jag berättar mer om detta, förklara hur jag blev engagerad i rymdprogrammet och den inverkan det hade på mitt liv.

Tidig påverkan

Jag växte upp på en lantgård i Oklahoma i USA, där hårt fysiskt arbete var ett levnadssätt. Även om vi hade tillräckligt med mat, kläder och husrum, fanns det tillfällen då vi inte hade tillräckligt med pengar för att köpa ett frimärke, som på den tiden kostade endast omkring tre cent (15 öre).

Min far hade växt upp i en mycket fattig familj och hade bara fått undervisning i låg- och mellanstadiet. Han inpräntade därför i sina barn behovet av att få en god universitetsutbildning för att lyckas. Detta var vad jag bestämde mig för. Jag arbetade intensivt under sommarmånaderna och hade deltidsarbete under de månader jag gick i skolan. Jag var närvarande vid alla lektionerna varje dag och studerade varje natt ända fram på småtimmarna. År 1961 utexaminerades jag från ett universitet i Oklahoma med grundexamen i elektroteknik.

Under de fyra år jag studerade vid universitetet hade intresset för rymdprogrammet börjat öka, och många företag var mycket intresserade av att få tag på studenter med ingenjörsutbildning. Detta tilltalade sannerligen mig, då det verkade vara ett mycket stort steg bort från lantlivet. Eftersom jag hade goda betyg från universitetet, fick jag många erbjudanden om anställning i olika delar av Förenta staterna. Jag antog ett från Cape Canaveral i Florida, startområdet för alla bemannade rymdfärder.

Strävan efter framgång

Det tog inte lång tid för mig att ryckas med av stämningen kring rymdprogrammet. Bara tre veckor efter det att jag hade börjat mitt arbete skickades Förenta staternas första bemannade rymdfarkost upp för att kretsa i rymden. Även om jag inte hade arbetat med denna särskilda uppgift, kände jag det ändå som om jag hade del i den. Den nationalistiska andan var vid denna tid mycket framträdande, eftersom Förenta staternas president offentligt hade lovat landet att i det årtiondet (1960-talet) skulle en människa sändas till månen och tryggt och säkert återföras till jorden. Sovjet tycktes också ha gett sig in på en liknande kurs; det betraktades därför i själva verket som en ”rymdkapplöpning”. Jag var angelägen om att göra min patriotiska plikt och hjälpa till med att vinna denna kapplöpning.

Jag önskade få stor framgång i mitt yrke. För att få detta tog jag vara på varje tillfälle att göra framsteg. Jag arbetade regelbundet många timmar extra (utan att få betalt för övertidsarbete) och var villig att göra långa tjänsteresor, resor som andra vägrade att göra därför att de inte ville vara borta från sina familjer. Jag anmälde mig för kvällskurser och tog en magisterexamen, en examen som min överordnade uppmuntrade mig till att ta, eftersom detta var ett hjälpmedel till befordran och framsteg. Eftersom min närmaste överordnade tyckte om att spela poker, deltog jag i detta. Jag betraktade det också som en möjlighet till att befrämja min framgång.

Inom två år fick jag befordran att öva tillsyn över en grupp ingenjörer, från fem till sju stycken, och fastän gruppen var liten betydde det ett stort ansvar. Jag hade då kommit att lära känna några av astronauterna, och en del av mitt arbete var att ge dem upplysning om hur arbetet med tröghetsnavigeringssystemet för rymdfärden fortskred. Jag tyckte mycket om inte bara mitt arbete, utan också den prestige som följde med att lära känna och vara tillsammans med astronauterna.

Det dröjde inte länge förrän jag fick befordran att öva tillsyn över en grupp ingenjörers verksamhet under provningarna av rymdfarkosten, då den fortfarande befann sig på startplattan. Det var från 10 till 12 ingenjörer. Eftersom vårt ansvar inbegrep ett av de större systemen i farkosten och jag var ansvarig för gruppen, kände jag mig mycket betydelsefull. Som jag såg det då hade jag vunnit framgång.

Vid avslutningen av programmet med Gemini (en rymdfarkost med två man) blev jag erbjuden en möjlighet att flytta från Kennedy Space Center i Florida till Manned Spacecraft Center i Houston i Texas för att arbeta på Apollos månlandningsprogram, som inbegrep en rymdfarkost med tre man. Eftersom detta tycktes vara ett utmärkt tillfälle till att avancera ytterligare, lät jag ingen tid gå förlorad, utan tog emot erbjudandet.

Under de närmaste åren arbetade jag hårt på den första månlandningsfärden och utvecklade dataprogramvara för styrnings- och navigationssystemet, planerade uppdragets tekniska metoder och simulerade färden på en markbaserad dator. Jag kommer ihåg att en av mina överordnade sade: ”Ingenting är viktigare än att denna färd blir en framgång.”

Som en följd av detta blev jag arbetsnarkoman. Hela mitt liv kretsade kring att hjälpa till med att göra en framgångsrik månlandning och förvärva mig ett gott namn hos mina överordnade. Min familj fick mycket liten uppmärksamhet. Jag kände mig sannerligen stolt den 20 juli 1969, då för första gången i historien en människa som jag hade känt och arbetat med steg ned på månens yta från en rymdfarkost som jag hade hjälpt till med att utforma och bygga.

En förändring i tänkandet

Under ett eller två år efter denna första månlandningsfärd började jag allvarligt begrunda mitt yrke och vilken framtid det hade för mig. Jag hade som det tycktes uppnått ett visst mått av framgång — ett välbetalt arbete och vad som tycktes vara ekonomisk trygghet, ett hem, en familj och högt aktade kolleger. Men det blev mer och mer klart för mig att jag var fångad i ett system som i verkligheten inte ledde någonstans. Ju mer jag åstadkom, desto mer måste jag åstadkomma, och där fanns inget slut. Vad jag i själva verket hade uppnått var en falsk känsla av trygghet. Verklig framgång och sann lycka kom inte från det som jag hade förvärvat.

Under sommaren 1973 kom en släkting till min fru på besök. Han och hans hustru hade studerat bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och skulle vara med vid ett av Jehovas vittnens konvent som hölls i Houston i Texas. Eftersom min familj och jag inte hade något särskilt för oss den veckohelgen, följde vi med dem till konventet. Jag blev mycket imponerad av den ärlighet, det tålamod och den hänsynsfulla attityd som människorna här visade, då de väntade i köerna för att få en måltid.

Bara en kort tid efter konventet började min familj och jag vara med vid mötena i Jehovas vittnens Rikets sal, och det gjordes anordningar för att ett bibelstudium skulle hållas med oss varje vecka. Det som först gjorde djupt intryck på mig var utsikten att leva på en jord fri från penningbegär, ondska och orättvisa. (Psalm 37:10, 11, 29; Ordspråksboken 2:21, 22; 2 Petrus 3:13) Detta framstod sannerligen i stark kontrast till den själviska tävlingsanda som jag hade sett och själv varit en del av under så många år.

Allteftersom jag gick framåt i mitt bibelstudium, uppskattade jag att kunna jämföra min egen situation i livet med det som jag lärde. Jag satte mig själv i kung Salomos ställe, då jag läste hans ord som finns framställda i Predikaren 4:4: ”Jag såg, att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.” Hur sant var inte detta i mitt eget fall! Jag hade arbetat hårt och hade blivit mycket skicklig i det som jag utförde. Men det hade varit fåfängt eller värdelöst, när det gällde att ge mig varaktig lycka och frid i sinnet.

Förändringar i mitt liv

Genom den kunskap jag hade fått bestämde jag mig för att göra en del förändringar i mitt liv. Jag lärde genom Galaterna 5:26 att kristna inte skulle vara självupptagna och egga upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra. Jag hade redan tänkt lämna mitt yrke med den tävlingsanda det innebar, och nu blev jag övertygad om behovet av att göra det.

Jag frågade mig själv: ”Men hur skall jag kunna göra det och fortfarande försörja min familj på fem medlemmar, med den standard som vi hade blivit vana vid?” Jag blev uppmuntrad av Jesu ord i Matteus 6:33, där det heter: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting [livsförnödenheterna] tilldelas er.”

Jag undrade också: ”Vad kommer mina kolleger att tänka när jag ger upp vad som kan tyckas vara en trygg och välbetald anställning?” Men både min hustru och jag stod fasta i vår föresats att fatta ett beslut som vi ansåg skulle vara riktigt för oss, oberoende av vad före detta kolleger skulle tycka eller tänka.

Några få år innan vi började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen hade vi köpt ett hus med omkring 50 hektar jord. Det låg nära den plats där jag hade växt upp i Oklahoma. Vi hade vid många tillfällen talat om att flytta dit, men det hade inte blivit av. Men nu var vi förvissade om att detta var det bästa vi kunde göra. Omkring sex månader efter det att jag hade varit med vid Jehovas vittnens konvent år 1973, lämnade jag den anställning jag hade i samband med rymdprogrammet och flyttade med min familj till vårt nya hem i Oklahoma.

För att vi skulle få ”mat för dagen” sedan jag lämnat rymdprogrammet, började jag arbeta för en liten elektronikfirma och fick hälften av den lön som jag förut hade haft. Men det dröjde inte länge förrän jag ställdes inför ett problem som krävde att jag fattade ett annat mycket stort beslut.

Jag började inse att arbetet som jag nu utförde var direkt förknippat med tillverkning av militär utrustning. Jag kunde inte med gott samvete hjälpa till med sådana arbeten, och dessutom levde jag inte i överensstämmelse med det som bibeln säger i Jesaja 2:4 och 1 Johannes 3:11, 12. Jag beslöt därför att sluta med denna inkomstkälla. Det krävdes mod och tro på Jehovas förmåga att ge oss livets nödtorft. Men då jag ser tillbaka, kan jag ärligt säga att min familj och jag aldrig har varit utan mat, husrum och kläder.

Det har nu gått åtta år sedan jag beslöt mig för att lämna rymdprogrammet. Min familj och jag har sannerligen erfarit sanningen i det som bibeln säger i 1 Timoteus 4:8: ”Den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” Vår tjänst för Jehova har verkligen gett oss ett bättre liv nu.

Vi har också haft ekonomisk nytta av denna tjänst genom att vi har lärt oss att vara nöjda med livets nödtorft. (1 Timoteus 6:8) Till skillnad från den lysande ställning jag en gång hade, äger jag nu en sopmaskin för parkeringsplatser och arbetar med den omkring två dagar i veckan. Detta ger mig tid till att regelbundet ta del i den offentliga predikoverksamheten, och det ger mig också mer tid att tillbringa tillsammans med min familj, som jag försummade under många år, då jag arbetade för rymdprogrammet.

Vår tjänst för Jehova har naturligtvis inte helt avlägsnat våra problem. Men den har helt visst gjort oss bättre skickade till att ta itu med dem. Jag bekymrar mig inte längre om att få framgång och komma fram i denna världen, eftersom jag nu vet att denna tingens ordning är bestämd till att försvinna och att i dess ställe skall en rättfärdig ny ordning komma, som Gud skall skapa. — 1 Johannes 2:17; 2 Petrus 3:11—13.

Då jag ser tillbaka på de förändringar som jag har gjort i mitt liv, instämmer jag av hela mitt hjärta i aposteln Paulus’ ord som finns nertecknade i Filipperna 3:8. En framträdande ställning och prestige i den här världen är som avskräde i jämförelse med den exakta kunskapen om Gud och Kristus och det underbara hoppet om evigt liv på en paradisisk jord. — Insänt av Wendell Marley.

[Infälld text på sidan 4]

”Örnen har landat!” Jag hade hjälpt till med att utforma styrsystemet som satte den första människan på månen

[Bild på sidan 5]

Min familj och jag har sannerligen fått erfara att vår tjänst för Jehova ger oss ett bättre liv nu

    Svenska publikationer (1950–2026)
    Logga ut
    Logga in
    • Svenska
    • Dela
    • Inställningar
    • Copyright © 2025 Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania
    • Användarvillkor
    • Sekretesspolicy
    • Sekretessinställningar
    • JW.ORG
    • Logga in
    Dela