Barn — en tillgång eller en börda?

FRÅGAN om familjeplanering är nära förbunden med det som ofta har kallats ”befolkningsexplosionen”. Under större delen av mänsklighetens historia har befolkningstillväxten varit relativt långsam; antalet döda var nästan detsamma som antalet födda. Det var först omkring år 1830 som världens befolkning nådde en miljard.

Sedan dess har man gjort medicinska och vetenskapliga landvinningar som lett till att färre människor dör på grund av sjukdomar, i synnerhet barnsjukdomar. Omkring år 1930 var världens befolkning uppe i två miljarder. År 1960 hade ännu en miljard tillkommit, och år 1975 ytterligare en. År 1987 nådde världens befolkning fem miljarder.

För att uttrycka det på ett annat sätt: antalet invånare på den här planeten ökar för närvarande med omkring 170 personer varje minut. Det blir cirka 250.000 personer varje dygn, vilket motsvarar en stad av ansenlig storlek. Detta innebär att jordens befolkning årligen ökar med över 90 miljoner människor, vilket är jämförbart med Mexicos hela befolkning, eller tre gånger Canadas befolkning. Över 90 procent av denna ökning sker i utvecklingsländerna, där 75 procent av världens befolkning redan bor.

En angelägen fråga för de styrande

Men varför är statsmakterna angelägna om att begränsa befolkningstillväxten genom familjeplanering? Doktor Babs Sagoe, projektledare för FN:s befolkningsfonds verksamhet i Nigeria, besvarar denna fråga med en enkel illustration som, enligt vad han själv framhåller, på ett kanske väl förenklat sätt förklarar en komplicerad och kontroversiell situation. Han säger:

”Låt oss anta att en bonde äger tio tunnland jord. Om han har tio barn och delar upp jordstycket lika mellan dem, kommer barnen att få ett tunnland var. Om vart och ett av dessa barn i sin tur får tio barn och delar upp jorden på samma sätt, kommer deras barn bara att få en tiondels tunnland var. Dessa barn kommer uppenbarligen inte att vara lika välbeställda som sin farfar, som hade tio tunnland jord.”

Denna illustration framhäver sambandet mellan en växande befolkning och en ändlig jord med begränsade resurser. Samtidigt som invånarantalet ständigt ökar kämpar många uländer för att klara av de redan höga befolkningssiffrorna. Låt oss se lite närmare på några av de problem som är inbegripna.

Naturtillgångar. Allteftersom folkmängden ökar, ställs större anspråk på skogar, åkerjord och färskvatten. Vad blir följden? Tidskriften Populi konstaterar beklagande: ”Utvecklingsländer ... tvingas ofta att överexploatera de naturtillgångar som deras framtida utveckling är beroende av.”

Infrastruktur. Allteftersom befolkningen ökar, får myndigheterna allt svårare att förse invånarna med lämpliga bostäder, skolor, sanitära anordningar, vägar och hälsovård. Dignande under den dubbla bördan av omfattande skuldsättning och krympande resurser kan uländerna knappast tillgodose den nuvarande befolkningens behov, långt mindre behoven hos en ännu större befolkning.

Arbetstillfällen. Enligt FN-publikationen Population and the Environment: The Challenges Ahead har många uländer redan en 40-procentig arbetslöshet. I tredje världen är över en halv miljard människor antingen arbetslösa eller undersysselsatta, en siffra som i det närmaste motsvarar iländernas hela arbetsstyrka.

För att hindra dessa siffror från att ytterligare förvärras måste uländerna skapa över 30 miljoner nya arbetstillfällen varje år. De som kommer att behöva dessa arbeten är vid liv i dag — det är dagens barn. Experter befarar att massiv arbetslöshet kan komma att resultera i inbördeskrig, växande fattigdom och en ytterligare utarmning av naturtillgångarna.

Det är därför inte så underligt att fler och fler uländer försöker främja åtgärder för familjeplanering. En redaktionell artikel i den brittiska läkartidningen The Lancet skriver beträffande framtidsutsikterna: ”Problemet med befolkningsökningen, som i huvudsak är begränsad till de fattigare länderna i världen, gör deras uppgift oerhört mycket svårare. ... Miljontals människor kommer att framleva livet utan utbildning, utan arbete, utan människovärdig bostad och utan tillgång till de mest elementära anordningar i fråga om sjukvård, samhällsservice och hygien, och ohämmad befolkningstillväxt är en starkt bidragande faktor.”

En familjeangelägenhet

Att sätta upp mål och upprätta familjeplaneringsprogram på det nationella planet är en sak, men att övertyga allmänheten är något helt annat. I många kulturer hyllar man av hävd uppfattningen att stora familjer är att föredra. En nigeriansk mor reagerade till exempel på följande sätt inför regeringens uppmaning att minska barnafödandet: ”Jag är den yngsta av min fars 26 barn. Alla mina äldre syskon, både bröder och systrar, har mellan 8 och 12 barn. Skall jag då vara den enda som har få barn?”

Men denna uppfattning är trots allt inte lika vanlig som den en gång var — inte ens i Nigeria, där varje kvinna föder i genomsnitt sex barn. Till följd av ständigt stigande priser har miljontals människor stora problem med att skaffa mat och kläder till familjen. Många har genom egna erfarenheter insett sanningen i ett talesätt som förekommer bland jorubafolket: ”Ọmọ bẹẹrẹ, òṣì bẹẹrẹ” (ett överflöd av barn, ett överflöd av fattigdom).

Många par inser fördelarna med familjeplanering men tillämpar det inte i praktiken. Vad har följden blivit? Publikationen The State of the World’s Children 1992, utgiven av Förenta nationernas barnfond, beräknar att var tredje graviditet i uländerna inte bara är oplanerad, utan också oönskad.

Familjeplanering räddar liv

Utöver de ekonomiska svårigheterna är ett viktigt skäl till att överväga familjeplanering moderns och hennes barns hälsa. ”Havandeskap är ett vågspel, och att föda barn är en kamp på liv och död”, lyder ett västafrikanskt ordspråk. I uländerna dör årligen en halv miljon kvinnor i samband med havandeskap eller barnafödande, varigenom en miljon barn blir moderlösa, och mellan fem och sju miljoner kvinnor blir handikappade eller invalidiserade på grund av komplikationer i samband med förlossningen.

Inte alla kvinnor i uländerna är lika utsatta. Som framgår av vidstående ruta är de som löper största risken kvinnor som föder alltför många barn alltför tidigt, alltför tätt eller alltför sent. Enligt FN-källor skulle olika åtgärder för familjeplanering kunna förhindra mellan en fjärdedel och en tredjedel av dessa dödsfall och miljontals fall av invaliditet.

Men skulle inte åtgärder som syftar till att rädda miljontals människoliv bara göra att befolkningen ökar ännu mer? Förvånande nog svarar många experter nej på den frågan. Som det sägs i Human Development Report för år 1991: ”Man skulle kunna tro att om fler barn överlevde, skulle befolkningsproblemen förvärras. Men det förhåller sig faktiskt tvärtom. Fertiliteten tenderar att sjunka när föräldrarna är säkrare på att deras barn kommer att överleva.”

Men faktum kvarstår att miljontals kvinnor, i synnerhet i fattiga områden, fortsätter att föda det ena barnet efter det andra. Varför? Därför att deras omgivning förväntar det av dem, eftersom en stor barnskara ökar sannolikheten för att några kommer att överleva och eftersom de kanske inte känner till eller inte har tillgång till familjeplaneringstjänster.

Många kvinnor med stora familjer skulle emellertid inte vilja ha det på något annat sätt. De betraktar varje barn som en gåva från Gud.

[Ruta på sidan 6]

Högriskgraviditeter i uländerna

Alltför tidigt: Risken för dödsfall i samband med havandeskap och barnafödande bland kvinnor i åldern 15—19 år är upp till tre gånger större än bland kvinnor i åldern 20—24 år. Barn som föds av tonåriga kvinnor löper större risk att dö, födas för tidigt eller vara underviktiga vid födelsen.

Alltför tätt: Den tidrymd som förflyter mellan födslarna påverkar i hög grad barnets möjlighet att överleva. Ett barn som föds mindre än två år efter moderns föregående nedkomst löper 66 procent större risk att dö i späd ålder, och även om sådana barn överlever är sannolikheten större för att deras fysiska och intellektuella utveckling skall hämmas. Spädbarnsdödligheten skulle kunna minskas med en femtedel om barnen inte föddes så tätt. Det bästa är om det är minst tre år mellan födslarna.

Alltför många: Att föda mer än fyra barn ökar riskerna i samband med havandeskap och förlossning, i synnerhet om barnen föds med mindre än två års mellanrum. Efter fyra graviditeter löper modern större risk att drabbas av anemi och är mer benägen att få blödningar, och barnen löper större risk att drabbas av medfödda defekter.

Alltför sent: Kvinnor över 35 års ålder löper fem gånger större risk att dö i samband med havandeskap eller barnafödande än kvinnor i åldern 20—24 år. Barn som föds av äldre kvinnor löper också större risk att dö.

Källor: Världshälsoorganisationen, FN:s barnfond och FN:s befolkningsfond.