Världens befolkning — är den ett problem?
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna
DET skrevs en gång mycket om befolkningsbomben och befolkningsexplosionen. Nu säger vetenskapsmän att jorden är långt ifrån överbefolkad och att den skulle kunna försörja många gånger fler människor än som lever på jorden i dag. Hur förhåller det sig egentligen?
I den filippinska huvudstaden Manila anordnade för någon tid sedan World Population Society och Population Center Foundation på Filippinerna den fjärde internationella befolkningskonferensen. Vi hörde experter från, Asien, Afrika och Amerika dryfta detta problem. Vi tror att du kommer att finna deras uttalanden intressanta.
Finns det ett problem?
Någon har en gång räknat ut att om allt tillgängligt land och vatten vore jämnt fördelat mellan de människor som lever i dag, skulle varje människa få ett landområde på 2 hektar och ett vattenområde som var 7 hektar stort och 1 kilometer djupt! Det låter som om det inte vore något problem med att ge alla människor utrymme att leva på, eller hur? Men samme person räknade också ut att om världens befolkning ökade med 2 procent varje år, skulle detta utrymme fram till år 2600 minska till 1 kvadratmeter för varje människa att leva på. Det skulle innebära ett problem.
Vad som kan hända 700 år fram i tiden orsakar naturligtvis inte oss som lever nu några sömnlösa nätter. Men också i dag upplever många millioner människor problemen med överbefolkning i sina egna trakter. En del människor lever en oviss balansgång mellan att få livets uppehälle och att svälta ihjäl; och många människor tror att vad de nu upplever kan hela mänskligheten få uppleva i framtiden.
Vi fick veta att 70 procent av världens befolkning tillhör den så kallade tredje världen eller utvecklingsländerna. Varje minut föds mellan 2 och 3,5 barn i dessa länder. Det rapporteras att tredje världen konsumerar 3,8 milliarder kilo mat, 7,6 milliarder kilo vatten och inandas 76 milliarder kilo luft dagligen. Medan det fortfarande finns gott om luft (även om den är något förorenad i en del områden), har denna befolkningstillväxt gett upphov åt brist på föda och vatten i många länder.
Tänk dig att du kommer hem efter en hel dags hårt arbete på fälten och upptäcker att det inte finns något vatten att tvätta sig med eller ens att dricka. Detta är faktiskt vad en del människor upplever i dag, på grund av att alltför många människor är beroende av alltför små mängder vatten. Det uppgavs att FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, har sagt att ”hela mänsklighetens tillgång på färskvatten är i fara vid sekelskiftet. Den världsomfattande efterfrågan på färskvatten kommer att öka med 240 procent fram till den tiden.”
Vad det gäller tillgången på föda hävdade man att med den nuvarande befolkningstillväxten kommer mänskligheten att ha fördubblats inom de kommande 25 åren. Eftersom millioner människor redan nu inte får tillräckligt att äta, betyder detta att livsmedelsproduktionen måste mer än fördubblas. En talare sade att en årlig ökning med 3 till 4 procent skulle vara nödvändig under de kommande 25 åren för att bekämpa svälten.
Är detta möjligt? Det är sant att under idealiska omständigheter skulle den här jorden kunna försörja många gånger fler människor än som lever i dag. Men förhållandena är långt ifrån idealiska. Mindre utvecklade länder är redan nu tvungna att kämpa hårt för att öka sin livsmedelsproduktion. Och den ekonomiska situationen gör det svårt för dem att köpa från rikare länder, då det råder behov.
Dessutom utvidgar ofta fattigare länder sina jordbruksområden genom att utnyttja områden med skogar och berg. Resultatet blir kalhuggning, vilket ofta leder till förödande översvämningar. Och hur ser det ut om dessa fattigare länder vänder sig till havet för att fylla sitt behov av ytterligare föda? Det är uppenbarligen så att till och med tillgångarna i det till synes oändligt stora havet är begränsade. Tjugoen millioner ton fisk togs upp ur haven år 1950. År 1970 var siffran 70 millioner ton. Sedan minskade årsfångsterna, och år 1973 fångades bara 65 millioner ton.
Det är uppenbart att om det inte blir balans mellan befolkningen och tillgången på föda kommer allvarliga problem att fortsätta att hemsöka mänskligheten.
Varför finns det ett problem?
Det beräknas att år 1660 uppgick världens befolkning till bara 500 millioner människor och att tillväxttakten var en tiondel av en procent. Med den takten skulle den första milliarden ha uppnåtts någon gång under 2300-talet. Men den första milliarden kom redan år 1830. Den andra milliarden uppnåddes år 1930, den tredje år 1960 och den fjärde år 1975. Med den nuvarande tillväxttakten förväntar man att befolkningen år 2000 är mellan sex och åtta milliarder. År 2000 är inte så långt borta, eller hur?
Varför denna ökade tillväxttakt? En orsak är att spädbarnsdödligheten har minskat, och fler barn växer upp och får i sin tur egna barn. Den förlust av människoliv som orsakades av vissa epidemier har också hejdats. Dessutom angavs äktenskap och havandeskap i tidiga år och sorgligt nog också havandeskap bland ogifta tonåringar som bidragande orsaker till den allt snabbare befolkningsökningen. Det rapporteras också att Seria Grewal vid socialdepartementet i Indien sade att låg läs- och skrivkunnighet och dålig ekonomisk ställning var hinder för myndigheternas familjeplaneringsprogram för att bekämpa problemet.
Det råder också en konflikt mellan förespråkarna för familjeplanering och deras religiösa motståndare. Religiösa trosuppfattningar har uppmuntrat många människor att skaffa stora familjer. I många länder betraktas dessutom barn som rikedom och säkerhet. Allt detta har lett till en snabb befolkningstillväxt.
Kan problemet lösas?
Det finns alltså ett problem, och vi vet en del av orsakerna till det. Men vad kan man nu göra åt det? Deltagarna i konferensen ansåg att alla länder borde respektera människors rätt att bestämma storleken på sin familj. Men Philander P. Claxton, ordförande i World Population Society, ansåg att länderna borde fortsätta att sträva efter att nå det mål som sattes upp vid en tidigare konferens år 1975 i Bangkok i Thailand, nämligen att inom två eller tre årtionden borde alla medlemsländer ha en genomsnittsfamilj med två barn. Även om detta mål nåddes, skulle världens befolkning vid slutet av detta århundrade nå 5,9 milliarder. Det verkar emellertid som om familjer med fyra till sex barn fortfarande är vanligt i de flesta utvecklingsländer.
Det som nyligen hände på Filippinerna belyste hur allvarligt en del människor betraktar detta problem. I det filippinska parlamentet väcktes en motion, som gick ut på att balansera tillgången på livsmedel och bostäder med landets framtida invånarantal genom att straffbelägga familjer som skaffar fler än två barn. Motionen föreslog att en mor, som har två levande barn, skulle få böta omkring 70 kronor vid det tredje barnets födelse, 140 kronor vid det fjärde barnets födelse osv. Denna motion uttrycker samma tanke som en del andra auktoriteter, som menar att föräldraskapet en dag kan vara ett privilegium, inte en rättighet.
Motionen rönte naturligtvis mycket motstånd. De främsta motståndarna var ledarna i den katolska kyrkan. De 80 deltagarna i Filippinernas katolska biskopsmöte förkastade förslaget genom att framhålla: ”Föräldrars rättighet att avgöra hur många barn de vill ha är en okränkbar mänsklig rättighet, som inte kan upphävas genom lagbeslut. Kyrkans uppfattning i denna fråga är otvetydig. ... Med tanke på den okränkbara rätten att ingå äktenskap och skaffa barn är frågan om hur många barn som bör födas något som ankommer på föräldrarna att avgöra. Man kan absolut inte låta myndigheterna bestämma i denna fråga.”
Hittills gjorda framsteg
Vid tidigare befolkningskonferenser betonades gemensamma program för att hejda befolkningstillväxten. Det hävdas att födelsetalet har väsentligt minskat i bland annat Kina, Indonesien, Korea, Thailand, Costa Rica, Colombia, Tunisien, Hongkong och på Filippinerna. Sextiotre utvecklingsländer har egna program för familjeplanering.
Det uppgavs att fruktsamhetstalet i Kina har minskat från i medeltal 4,2 till 3,2 barn per kvinna i fruktsam ålder. I Indonesien minskade talet från 6,5 till 4,6. Världshälsoorganisationen har i tio år anordnat ett forsknings-, utvecklings- och upplysningsprogram för mänsklig fortplantning. Programmet finansieras med frivilliga bidrag, och vetenskapsmän från 62 länder är engagerade. Enligt rapporter har man fram till år 1976 lagt ut nästan 4,5 milliarder kronor på hjälp med familjeplanering.
Den här konferensen på Filippinerna lade inte största tonvikten på behovet av kunskap om hjälpmedel och metoder för familjeplanering, även om det ansågs vara viktigt. I stället betonades samhällets engagemang i befolkningsproblemen och användningen av lokala tillgångar och hjälpmedel för att bekämpa problemet. Hälsa, näring och samhällsutveckling förknippades med befolkningskontroll. Citat gjordes från den världshandlingsplan som antogs av Förenta nationernas världsbefolkningskonferens år 1974: ”Befolkningsmål erkänns som ’integrerade delar’ i social, ekonomisk och kulturell utveckling.”
Utbildning, arbete och allmän ekonomisk framgång betraktades också som nära förbundna med befolkningsproblemet. Ungdomar utgör omkring 1,3 milliarder av jordens befolkning, och därför vill experter att sexualundervisning och föräktenskaplig rådgivning skall vara tillgänglig för denna stora grupp människor. Mechai Viravaidya från Thailand önskade att barn skall bli undervisade om, inte gjorda generade eller förlägna för, sexualliv och familjeplanering. Han uppges ha sagt att havandeskapen minskat med 40 procent i en tredjedel av byarna i Thailand som ett resultat av att man öppet och rättframt talat och skrivit om familjeplanering. Zahia Marzouk från Egypten uppges ha sagt: ”Vi kunde höja den ekonomiska standarden för kvinnor genom att undervisa dem om ekonomiskt lönande färdigheter, och som ett resultat ökade intresset för att begränsa familjens storlek.”
Det finns ett befolkningsproblem
Av det som sades vid konferensen står det klart för oss att det finns ett befolkningsproblem. Även om jorden i dag inte är fylld, kommer den en dag att bli överfylld om befolkningen fortsätter att växa. Och även om det är sant att om jordens rikedomar vore jämnt fördelade, skulle det finnas mer än nog åt alla, så existerar inte denna idealiska situation. Det är i själva verket så att millioner människor lever i överbefolkade områden. Och även om befolkningen inte växer snabbt i många rikare länder, så gör den det i fattigare länder. Det är därför sannolikt att dessa länders problem blir än allvarligare.
Alla vid konferensen i Manila var överens om att befolkningsökningen är ett stort problem. Länder uppmanades att sluta upp med att bara tänka på sitt lands egna intressen och i stället arbeta för det internationella samhällets bästa. Rika länder uppmanades att begränsa sin omåttliga förbrukning av världens rikedomar, och fattigare länder uppmuntrades att hålla igen befolkningstillväxten. Samarbete ansågs vara medlet för att kuva tillväxten. Men kommer man att samarbeta?
Om det krävs internationellt samarbete för att lösa befolkningsproblemet, då — att döma av världshistorien fram till våra dagar — kommer detta problem sannolikt att förbli bland de många problem som inte kan lösas i den nuvarande tingens ordning.