Världen försöker bemästra befolkningsproblemet

SEDAN länge har människor och organisationer i bästa uppsåt engagerat sig i program som syftar till att lösa problemen i samband med folkökningen. Många ”lösningar” har prövats — på det agrara området, det ekonomiska eller det politiska.

Liksom i fråga om vissa ”botemedel”, som påverkar symptomen på en sjukdom i stället för dess orsaker, blir resultaten emellertid en besvikelse. De flesta programmen har antingen haft mycket liten framgång, misslyckats fullständigt eller ytterligare förvärrat situationen. En granskning av några av dessa ”lösningar” visar varför.

Fria livsmedel

En växande befolkning kan överleva trots brist på många förnödenheter, men den kan inte vara utan mat. I åratal har det nordamerikanska slättlandet varit en ”kornbod” för svältande länder. När folkgrupper, som lever på existensminimum, har drabbats av missväxt, har de alltid kunnat påräkna att de brödsädsrika länderna sänder milliontals ton av sitt överflöd för att rädda dem över krisen.

Nu är detta överflöd så gott som slut. Världens livsmedelsresurser har inte på många år varit så små som nu. Huruvida det skall finnas tillräckligt med mat under det närmaste året beror på vädret under den pågående växtperioden. ”Världen är i skrämmande grad beroende av den nuvarande produktionen och därmed även av väderleksförhållandena”, säger generaldirektören för FAO, A. H. Boerma.

Om ogynnsam väderlek skulle drabba oss, tror du att folken då skulle ta av sina egna knappa förråd för att hjälpa de svältande? Med tanke på att den moderna livsmedelsproduktionen är energikrävande, tror du då att de skulle offra sina egna energiförråd för att hjälpa dessa människor? I New York Times sades det för en tid sedan i en ledande artikel: ”De makthavande i Amerika ställs kanske snart inför valet att förbruka energi på motorvägar och i luftkonditionerade rum eller att låta den utnyttjas för att framställa livsmedel åt folkgrupper i Afrika och Asien.” — 25 mars 1974.

Självförsörjande jordbruk

Stor uppmärksamhet har ägnats programmen för att hjälpa de fattiga länderna att bli självförsörjande. Doktor Norman Borlaug fick 1970 års fredspris för att han åstadkommit ”ett tekniskt genombrott som gör det möjligt att häva hungersnöden i utvecklingsländerna inom loppet av några år”. Men ändå sade doktor Borlaug att hans gröna revolution ”inte var den verkliga lösningen”. Den kunde bara uppskjuta livsmedelskrisen, medan nationerna fortsätter att verka för födelsekontroll. ”Om världens folkmängd fortsätter att öka i samma takt, kommer vi att förgöra hela människosläktet”, sade han.

Nu börjar resultaten inrapporteras. Bland annat kräver tekniken stora mängder av den allt dyrare energin, av gödningsmedel och bekämpningsmedel. Följaktligen kan rika bönder dra större nytta av systemet än fattiga, vilka ofta inte har råd att utnyttja det över huvud taget. De rika jordägarna köper sedan upp de fattiga böndernas mark och ökar därigenom bara arbetslöshetsproblemen.

Just av det skälet säger en rapport om ett sådant lands aktiva försök att dra nytta av den gröna revolutionens teknik: ”De misslyckas. Deras optimistiska planer och program har bara skapat ökat mänskligt lidande och lovar mera av samma slag.” — Natural History, januari 1974.

Ekonomisk utveckling

Andra försök inriktar sig på att hålla tillbaka folkökningen i stället för att försöka ge mat åt alla som föds. Rika industriländer har i allmänhet låg tillväxthastighet, en del närmar sig till och med det efterlängtade idealet ”befolkningstillväxten lika med noll”. Folket i dessa länder tycks helt naturligt inrikta sig på att ha färre men välskötta barn. Å andra sidan anses barnen i sig själva vara en form av rikedom i de underutvecklade länderna med övervägande jordbruksnäring. Föräldrarna behöver deras hjälp i arbetet på fälten och som ”socialförsäkring” för deras egen åldringsvård.

Följaktligen föds i dessa länder i genomsnitt nästan dubbelt så många barn per familj som i industriländerna. Ett annat skäl ger en tjänsteman i Bangladesh uttryck åt: ”Folk skaffar sig sex barn eller flera, därför att de vet att två eller tre kommer att dö.” Det har visat sig att de familjer i vilka barnen dör tidigt överkompenserar genom att skaffa sig ett större antal levande barn än vad sådana familjer gör i vilka samtliga barn växer upp.

Man har därför dragit slutsatsen att botemedlet mot överbefolkning står att finna i ekonomisk utveckling och industrialisering i samverkan med lämpliga åtgärder för att hålla barnen vid liv, så att föräldrarna inte drivs att överkompensera. I The Encyclopædia Britannica heter det emellertid: ”En alltför snabb befolkningstillväxt medför ett enormt behov av [ekonomiska] investeringar ... bara för att hålla jämna steg med de extra munnar som skall mättas och kroppar som skall klädas och ges husrum.” Föga eller inget återstår då varmed man kan höja levnadsstandarden. — Band 14, sid. 823.

Medvetna om detta är experterna eniga om att varken tiden, energin eller andra resurser räcker till för att de fattiga länderna skall kunna utvecklas så långt att födelsetalen på ett naturligt sätt börjar sjunka. Även om utvecklingen skulle kunna åstadkommas, skulle det dröja minst en generation innan effekten börjar märkas. Därför anser experterna att befolkningstillväxten först måste minskas, innan den ekonomiska utvecklingen kan få framgång. Detta leder till frågan om —

Födelsekontroll

En allmän uppfattning är att någon form av födelsekontroll måste ingå i ett framgångsrikt befolkningsprogram. En del nationer satsar följaktligen stora belopp på familjeplaneringsprogram och minskar hjälpen på andra områden. Vilka utsikter har denna ”lösning”? Misslyckande.

”Radikala” metoder för födelsekontroll, såsom abort och sterilisering, har haft moraliskt nedbrytande biverkningar. Japan legaliserade abortoperationer år 1948. Professor T. S. Ueno vid Nihonuniversitetet i Tokyo säger: ”Vi kan nu säga att den lagen är av ondo.” Fria sexuella förbindelser och brist på respekt för de ofödda barnens liv är exempel på de moraliska problem som han anger. ”Abortoperation har ersatt preventiva åtgärder”, vilket visas av att 1,5 millioner aborter utfördes 1972. Professor Ueno tror att för dem som sätter så litet värde på livet kan nästa steg vara eutanasi, dvs. dödshjälp för människor över en viss åldersgräns!

Indien har kanske världens äldsta familjeplaneringsprogram, men prutade nyligen ned programmets målsättning för 1980 med 40 procent. Många bland folket och dess ledare är motståndare till både nationella och internationella program.

Egoistiska intressen avhåller många människor från att samarbeta i fråga om familjeplanering. De önskar kanske numerärt hävda sin ras, sin religion eller sin språkgrupp för att vidmakthålla politiskt välde, även om de gärna skulle se att andra minskade födelsetalen. Ett stort latinamerikanskt land begränsade för en tid sedan all födelsekontroll i hopp om att fördubbla folkmängden före år 2000. önskan att öka nationens makt och fruktan för överbefolkade grannländer angavs som skäl.

Katolska kyrkan har länge använt religiösa dogmer för att förbjuda alla ”artificiella” former av födelsekontroll och har därmed tvingat sina fattiga människomassor att tillta i antal. The Encyclopædia Britannica sammanfattar hela situationen:

”Det skulle vara lönlöst att förneka att artificiell födelsekontroll förhindras av starka moraliska skrankor och tabuföreställningar. ... Även det mest optimistiska program för födelsekontroll kan som bäst bara åstadkomma en liten minskning av tillväxthastigheten vid slutet av detta århundrade.” — Band 18, sid. 54.

Tycker du att ”en liten minskning” efter tjugofem år kan vara ”lösningen”?

”Förenade aktioner”?

Genom att de tidigare nämnda ”lösningarna” misslyckats inser nu världens styresmän att befolkningsökningen är ett världsproblem. De civiliserade nationerna är beroende av varandra, och nationerna kan inte längre agera utan att ta hänsyn till internationella motåtgärder. Allt flera av de ansvariga i världen uppmanar till en förenad ansträngning för att lösa de problem som är förknippade med befolkningen. Det är därför som Förenta nationerna har förklarat 1974 vara ”världens befolkningsår” och arrangerat en världsbefolkningskonferens i augusti i år.

En verksamhetsplan för befolkningsfrågan i världen väntades komma fram under detta möte. Kommer den att vara bindande? En observatör säger att planen ”rätteligen borde betecknas som ett förslag” som kommer att skissera de åtgärder som nationerna ”skulle kunna önska” vidta efter en anpassning till deras egna förhållanden. ”Det verkar vara en mycket svag medicin”, fortsätter samme skribent med tanke på den snabba upptrappningen av situationen. — Science, 1 mars 1974, sid. 833.

Alternativet till kraftiga, världsomfattande åtgärder inser många människor vara en serie av omskakande svårigheter, som kanhända bereder väg för diktatorisk kontroll av befolkning och produktionsmedel såväl som förlust av mänskliga friheter. Man förutspår påtvingade aborter och steriliseringar och även sådant som genetisk styrning samt avlägsnande av de svaga. Skulle du önska bli påtvingad en sådan ”lösning”? Finns det inte någon bättre?

[Bild på sidan 7]

Försöken att bemästra världens befolkningsproblem leder till misslyckanden, när ”botemedlen” sätts in mot symptomen i stället för mot orsaken