Råder det verkligen en befolkningskris?

”VI BEFINNER oss vid en punkt i historien som man aldrig tidigare ens drömt om”, säger en erkänd auktoritet, William F. Draper, om den så många gånger förutsagda befolkningskrisen. ”Den kommer att uppsluka världen.” — Science, 1 mars 1974.

Vad ligger bakom sådana hemska förutsägelser om katastrof för jordens befolkning, förutsägelser som nu upprepas av allt fler experter? Är det bara fråga om de professionella olycksprofeternas rop? Deras dystra förutsägelser har ifrågasatts från många håll därför att de har förbisett avvärjande krafter. Man har också brukat invända att människans uppfinningsförmåga ju alltid hittills avgått med segern.

Men de som är auktoriteter på befolkningsfrågorna hävdar att problemet nu är helt annorlunda än allt vad mänskligheten hitintills stått inför. Det är förrädiskt, säger man, på grund av det sätt på vilket folkmängden växer. Det är inte fråga om en jämn ökning, utan den får näring av sig själv och ökar explosionsartat, tills plötsligt gränserna för vad miljön kan tillåta kominer att uppnås.

Hur folkmängden växer

Vad som händer kan belysas av anekdoten om mannen som erbjöd sig att arbeta för en lön av ett öre den första veckan, om hans arbetsgivare fördubblade hans lön för varje vecka som han arbetade, dvs. 2 öre, 4 öre, 8 öre och så vidare. Efter tre månader hade han bara omkring 80 kronor. Men från denna förrädiskt låga start skulle mannen vid slutet av året ha tjänat mer än 45.000.000.000.000 kronor, såvida inte all världens ekonomiska resurser hade tömts dessförinnan.

Folkmängden växer på liknande sätt, även om många andra faktorer spelar in. Det dröjde flera tusen år, innan jordens befolkning för första gången uppgick till en milliard, vid mitten av 1800-talet. Men det dröjde sedan mindre än hundra år innan denna folkmängd hade fördubblats! Och efter bara trettio år till fanns det ytterligare en milliard, och en fjärde milliard har kommit till efter femton år — 1975! Den femte milliarden då? Fackmännen uppskattar att det tar litet mer än tio år — om det inte sker ett underverk — eller en katastrof.

För närvarande är ”fördubblingstiden” för jordens folkmängd mindre än trettiofem år, och den tiden krymper stadigt! I 1974 års upplaga av The Encyclopædia Britannica framhålls det att vissa delar av världen nu har en befolkning som ”kännetecknas av hög fertilitet och låg dödlighet. Om ett sådant förhållande blev stadigvarande, skulle jordens folkmängd bli 32.000 gånger större på bara 500 år.” — Band 14, sid. 816.

Tänk bara! Världen har fått ett tillskott av över 200 personer sedan du började läsa den här artikeln, dvs. omkring 150 i minuten. En stad med 200.000 invånare kunde ha befolkats sedan i går vid den här tiden, en världsstad med över 6 millioner varje månad eller en hel nation av Västtysklands storlek varje år! Försök att föreställa dig hur mycket det krävs i fråga om mat, husrum, kläder, utbildning och arbetstillfällen för 78 millioner människor på ett år!

Kan världen absorbera dessa människor?

Världens resurser att möta dessa krav ökar, dock inte lika snabbt som folkmängden. Brister av olika slag som nu skakar världen sägs bevisa att människan tappar farten i kapplöpningen. Lavinartat ökande efterfrågan på jordbruksprodukter, utbildning, bostäder och andra behov har lett världen från rikedom till knapphet på bara några få år. En inflation utan motstycke även i de rika industriländerna ger bevis på brister i resurserna.

Situationen förvärras ytterligare av att folkmängden nu växer mer än dubbelt så snabbt i de fattiga utvecklingsländerna som i de rika industriländerna. Eftersom det redan finns tre gånger så många människor i de fattiga länderna, måste dessa svara för den allra största delen av befolkningsökningen. Hälften av världens befolkning är tjugo år eller yngre, och dessa människor bor till största delen i de fattiga länderna. Tänk vilken ”störtvåg” av spädbarn de kan ha att vänta!

Allt flera personer måste dela på praktiskt taget oförändrade begränsade resurser. Allt större orättvisor blir resultatet. Detta kallas ”polarisation”, vilket innebär att klyftan mellan motsatserna vidgas. Eller mera rakt på sak: De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Tänk på vad följande fakta innebär:

● Det totala värdet för 1973 av alla producerade varor och tjänster, den så kallade bruttonationalprodukten, i 128 fattiga utvecklingsländer understeg betydligt enbart ökningen i 21 rika länder.

● Världens brödsädsproduktion skulle behöva vara åtta gånger större, om den övriga världen skulle äta lika mycket som folket i Nordamerika.

● Det finns nu 100 millioner fler analfabeter i världen än år 1950.

● Mindre än en tredjedel av jordens befolkning svarar för över nio tiondelar av världens energiförbrukning, medan över två tredjedelar måste klara sig med de återstående åtta procenten.

Lyckas man i sina ansträngningar att minska klyftan? En rapport från 1974 års möte för Amerikanska samfundet för vetenskapens främjande konstaterar att då utvecklingsländerna försöker höja medborgarnas utbildningsnivå och omfördela rikedomarna genom jordreformer, blir följden vanligtvis att produktionen faller och länderna ökar eftersläpningen i förhållande till de utvecklade länderna.

Världsbankschefen Robert S. McNamara säger att vår planet följaktligen liknar ett fartyg, där en fjärdedel av passagerarna åker i lyxklass på A-däck och de övriga tre fjärdedelarna har kojerna på D-däck. Han menade att det inte kunde vara ett ”lyckligt fartyg” med sådana orättvisor. Det har i stället blivit en plats där hunger och elände, ekonomiskt kaos och politiska upprorsrörelser har sin grogrund. Skall världens härskare finna en lösning? Många omdömesgilla personer anser det redan vara för sent.

Dystra förutsägelser

Allt fler experter tror att krisen är nära förestående. Några har faktiskt intagit en fatalistisk ståndpunkt, i det att de finner ”dödstalen” vara den enda lösningen på problemet med födelsetalen. En prognos, som bygger på en uppskattning utförd av ”de främsta experterna på energifrågor, jordbruk, befolkning och internationell ekonomi”, säger att ”en milliard människor, som utgör en fjärdedel av jordens befolkning, står inför ekonomisk bankrutt, socialt sammanbrott och omfattande hungersnöd inom de närmaste tolv månaderna”. — Denver Post, 3 mars 1974.

Oavsett om experternas förutsägelser visar sig vara sanna eller inte, skapar den växande oron över livsmedelsbrist och prishöjningar i Indien och den fortsatta hungersnöden i Afrika en dyster bakgrund till dessa mäns bedömning. I Bangladesh, med dess folkmängd på sjuttiofem millioner människor och en folktäthet som är tre gånger så stor som Indiens, säger en talesman för statsförvaltningen att ”om vi inte mycket snart kan kontrollera folkökningen, kommer vi inte att kunna kontrollera någonting över huvud taget. Därmed är hela vår existens förknippad, våra möjligheter att överleva som nation.”

Moralbegreppen håller på att suddas ut, rapporterar man i Sydasien och delar av Latinamerika. Nya rapporter berättar om ”oväntade raider mot bondgårdarna” och om livlig svartabörshandel. ”Affärsmännen har börjat dryga ut livsmedlen med surrogat” för att få dem att räcka längre, ”ibland med giftiga medel”. En annan rapport säger: ”Gäng av ungdomar beväpnade med vapen från kriget 1971 drar omkring i städerna och på landsbygden i Bangladesh, och deras uppträdande är utan motstycke i bengalifolkets historia.” På liknande sätt drar ”gäng av barn, så kallade abandonados [de övergivna], genom gatorna i vissa latinamerikanska städer ... liksom flockar av herrelösa hundar.”

Fackmännen hävdar att befolkningsproblemet kommer att göra Sydasien till ett experimentfält. Man säger: ”Livskvaliteten i detta område håller redan på att försämras, och hela samhällsstrukturen faller sönder. Och ingen människa är tillräckligt vis att tänka ut en lösning.”

Inte så att man inte har försökt. Olika lösningar har prövats och prövas även nu. Men vad händer med dem?

[Tabell på sidan 4]

(För formaterad text, se publikationen)

Befolkningsutvecklingen sedan 1600 v.t.

MILLIARDER

1975 4

1960 3

1930 2

1850 1

1600 0,5