Vi bekantar oss med den hemlighetsfulla ålen
Från Vakna!:s korrespondent på Irland
ÅLEN förbryllade Aristoteles, den gamle grekiske filosofen. Hur mycket han än undersökte denna hala, ormliknande fisk, fann han varken könsorgan eller ägg. ”Ålen”, sade han, ”är varken hane eller hona och kan inte yngla av sig.” Han drog slutsatsen: ”Ålen kommer från de så kallade ’jordens inälvor’ som uppstår spontant ur gyttja och på fuktiga ställen.”
Just detta mysterium med ålen har nutida forskare löst. Christopher Moriarty vid marindepartementet på Irland förklarar att under det att de flesta fiskar företer mycket påtagliga ägg, uppvisar ålen inget tecken på ens det minsta lilla ägg. ”Ålens äggstock”, säger han, ”är föga iögonenfallande — nästan osynlig hos unga exemplar och bildar inte mer än ett vitaktigt, veckat band hos mera utvecklade individer.”
Eftersom man fram till dags dato aldrig någonsin har fångat någon lekande ål, kan du förstå varför Aristoteles var förbryllad. Han hade inget mikroskop och därför inget sätt att utröna varifrån ålarna kom.
Det här särskilda mysteriet med ålen har vetenskapsmän visserligen löst, men man har också påträffat andra som fortfarande förbryllar. Ta till exempel en titt på den europeiska sötvattensålens livscykel, och se om den inte väcker din nyfikenhet.
Mysteriet med dess ursprung
Varje vår kommer miljontals små ålar, som är fem till åtta centimeter långa och som kallas glasålar, in till Västeuropas och Nordafrikas kuster. Var kommer de ifrån? Fram till 1920-talet var det ingen som visste.
Mot slutet av 1800-talet gjorde man emellertid en förbluffande upptäckt som bidrog till att lösa detta mysterium. Man lade märke till att ålen, liksom grodan och fjärilen, börjar sitt liv i en annorlunda form. För första gången insåg biologer att en smal, genomskinlig fisk som de kallade leptocephalus, med ett mycket litet huvud och en kropp som var formad som ett pilblad, undergick en förvandling eller ändrade form, så att den blev en mycket liten genomskinlig larv som kallas glasål.
Sedan man väl fastställt sambandet mellan leptocephalus och glasålen, blev det möjligt att spåra ållarverna tillbaka till deras ursprung. År 1922 upptäckte den danske oceanografen Johannes Schmidt att alla atlantålars lekplats är Sargassohavet, ett vidsträckt, tångöversållat havsområde i Nordatlanten. Både de amerikanska och de europeiska ålarna leker där, och däri ligger ytterligare ett mysterium.
Går skilda vägar
De amerikanska och de europeiska ållarverna viker av åt olika håll någonstans i närheten av Bermuda. I boken The Fresh & Salt Water Fishes of the World heter det: ”Hur de vet vilken väg de skall ta, när ingen av dem någonsin har sett sitt ’hem’, är en obesvarad fråga. För de amerikanska ålarna innebär det en tur på cirka 1.600 kilometer, och resan tar cirka ett år. De europeiska ålarna färdas 5.000 kilometer eller mer, och deras resa tar nästan tre år. Lika häpnadsväckande är att tillväxthastigheten hos de båda ålarna [vilka är nästan omöjliga att skilja åt] är olika, så att var och en har fått ungefär samma storlek när de kommer fram till sin bestämmelseort.”
Någon förbluffande instinkt styr de båda slagen av ålar att gå skilda vägar. I boken Fishes of Lakes, Rivers & Oceans sägs det om denna mystiska företeelse: ”Hur och varför de lyckas med denna förbluffande manöver är en lika svår nöt att knäcka som gåtan var de kom ifrån var på Aristoteles’ tid.”
Livet i sötvattnet
När de växande glasålarna, som nu har blivit gulbruna till färgen, nalkas slutet på sin oceanfärd, simmar de instinktivt uppför vattendragen för att komma fram till de sjöar, dammar, åar och floder där de skall bli färdigvuxna under de närmaste 15 åren eller mer. De övervinner alla hinder för att nå sitt mål.
Boken The Royal Natural History beskriver ”flodstränderna som svartnar av dessa små vandringsfiskar”. Den fortsätter: ”Man har iakttagit hur dessa unga ålar har tagit sig över slussar upp till sjöar, kravlat sig uppför vattenledningar eller avloppsrör, ... och de kan till och med ta en runda över ett fuktigt stycke mark för att nå fram till ett åtråvärt ställe.”
I floden Bann i Nordirland har fiskare lagt ner glasålstrappor av halm vid den svåraste delen av floden. Här klättrar glasålarna uppför dessa ”repstegar” in i särskilda bassänger där de räknas — 20.000.000 varje år!
Förvandling och flyttning
När ålarna blivit vuxna händer någonting annat mycket gåtfullt. ”Det äger rum en serie märkliga förändringar i samband med inträdet i vuxenlivet”, sägs det i boken Fishes of the Sea. ”Ögat blir större i genomskärning och blir specialiserat för att se i havsvatten på stora djup; tarmkanalen börjar förtvina och könskörtlarna förstoras. Den gulbruna färgen förbyts också till silvergrått.”
Varje höst börjar vuxna ålar flytta den 5.000 kilometer långa vägen tillbaka till Sargassohavet. Hur de genomför denna märkliga navigeringsbragd är det ingen som vet. De slutar upp att äta, och under den sex månader långa resan klarar de sig på de fettlager som de har byggt upp.
Biologer säger att sedan ålarna väl kommit tillbaka till Sargassohavets stora djup, lägger honan mellan 10 och 20 miljoner ägg, varpå hanen befruktar dem. Därefter dör de vuxna ålarna. De befruktade äggen flyter upp till ytan och kläcks som de pilbladsformade leptocephalus, och kretsloppet är fullbordat.
Varför har man aldrig fångat någon lekande ål? ”De äter inte längre, eftersom matsmältningsorganen har tvinat bort. Därför kan de inte fångas med agnade revar”, säger Christopher Moriarty. ”De leker på stora djup”, fortsätter han, ”och eftersom Sargassohavets yta är större än de brittiska öarnas och ålar är svårfångade varelser, har de alltid en god chans att undkomma snabba trålar.”
Kanske alla gåtor som omger denna märkliga varelse en vacker dag kommer att lösas. Enligt forskaren Moriarty framstår ålen till dess som ”någonting verkligt enastående” bland alla spännande fiskar.
[Ruta på sidan 18]
Två sätt att laga till ål
Somliga känner vämjelse vid blotta tanken på att äta ål, men i många delar av världen betraktas ålen som en delikatess. Skulle du vilja pröva på ål? Vakna! frågade en köksmästare i Nordirland hur man kan laga till fisken. Här följer två av hans förslag:
Stuvad ål: Ta två medelstora ålar (cirka 50 centimeter långa). Flå och rensa dem, fläk upp dem och ta ur ryggbenet och skär dem sedan i fem centimeter långa bitar. Vidare behöver man: Fyra teskedar olivolja, flera krossade vitlöksklyftor, en kryddörtsknippa (bouquet garni), saften av en apelsin, lite rivet apelsinskal, en knivsudd röd chilipeppar, en nypa salt och en och en halv deciliter rödvin.
Häll olivoljan i en eldfast form eller tjockbottnad kastrull som är stor nog att rymma alla ingredienserna. Tillsätt den krossade vitlöken, kryddörtsknippan, apelsinsaften och det rivna skalet samt den röda chilipepparn. Salta ålbitarna och lägg dem i formen. Häll vinet över och tillsätt så mycket vatten att det täcker ålbitarna. Anrättningen får puttra utan lock i cirka en halvtimme tills ålen är kokt. Serveras på varma tallrikar.
Ål i gelé: Lägg cirka två deciliter flådd, rensad, urbenad och hackad ål i en kastrull. Tillsätt en hackad lök, en i bitar skuren morot, en stjälk blekselleri, ett lagerblad, lite persilja, salt och peppar samt tillräckligt med vatten, vitt vin eller cider för att täcka ingredienserna. Upphettas sakta till kokning och får småkoka under lock i ungefär en timme. Lägg de kokta ålbitarna i en karott. Koka ihop de återstående ingredienserna tills en fjärdedel av spadet har avdunstat och sila spadet över ålen. Kasta bort grönsakerna och örterna. Låt ålbitarna och spadet kallna, så att det bildas ett gelé. Ät rätten med citronsaft och rostat bröd med smör, alldeles som pastej.
[Ruta på sidan 19]
Visste du?
Den vuxna europeiska ålhonan blir omkring en meter lång, men hanen blir bara hälften så stor.
Somliga vuxna ålar lever i dammar eller sjöar utan avlopp och flyttar alltså aldrig. Där kan de bli 50 år eller mer.
Ålar kan klara sig 48 timmar utan vatten.
Den äldsta ål man känner till var en hona som hette Putte. Hon dog i ett akvarium vid över 85 års ålder.
Ålar har ett exceptionellt fint luktsinne, lika känsligt som en hunds.
[Bild på sidan 17]
Den irländska floden Bann myllrar av miljoner ålar