Mördarvirus slår till i Zaire
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AFRIKA
KIKWIT är en snabbt växande stad i utkanten av en tropisk regnskog i Zaire. Fyrtiotvåårige Gaspard Menga Kitambala, som bodde strax utanför staden, var den ende i sin familj som var ett Jehovas vittne. Menga försörjde sig på att sälja träkol. Han beredde sitt träkol djupt inne i skogen, samlade ihop det och bar det på huvudet till Kikwit.
Den 6 januari 1995 kände Menga sig sjuk. Han föll omkull två gånger på sin väg hem från skogen. När han kom hem, sade han att han hade huvudvärk och feber.
Under de närmaste dagarna blev hans tillstånd allt sämre. Den 12 januari förde hans familj honom till det allmänna sjukhuset i Kikwit. Vittnen i Mengas församling hjälpte familjen att sköta honom på sjukhuset. Men tyvärr försämrades hans tillstånd ytterligare. Han började kräkas blod. Han fick också okontrollerade blödningar från näsan och öronen. Den 15 januari dog Menga.
Snart började andra i familjen som hade rört vid hans kropp att insjukna. I början av mars hade tolv av Mengas närmaste släktingar dött, däribland hans hustru och två av deras sex barn.
I mitten av april började en del av sjukhuspersonalen och andra att insjukna och dö med liknande symptom som Menga och hans familj. Därefter spred sig sjukdomen snabbt till två andra städer i regionen. Det stod nu klart att man behövde hjälp utifrån.
Professor Muyembe, Zaires skickligaste virolog, reste till Kikwit den 1 maj. Han förklarade senare för Vakna!: ”Vi kom fram till att det förmodligen rörde sig om två olika epidemier: den ena var en diarrésjukdom förorsakad av bakterier, och den andra var en svår hemorragisk feber förorsakad av ett virus. Vi behövde naturligtvis få den här diagnosen bekräftad, och vi tog därför en del blodprover från olika patienter och skickade dem till Centers for Disease Control (CDC) i Atlanta i USA för analys.”
CDC bekräftade vad professor Muyembe och andra läkare i Zaire redan hade misstänkt. Sjukdomen var Ebola.
En dödlig sjukdom
Ebolaviruset är oerhört aggressivt. Det kan döda mycket snabbt. Det finns inget vaccin som skyddar mot det, och det finns inget känt botemedel för dess offer.
Ebola upptäcktes år 1976. Sjukdomen, som har fått sitt namn efter en flod i Zaire, dök först upp i södra Sudan och en kort tid senare i norra Zaire. En mindre epidemi inträffade också år 1979 i Sudan. Bortsett från några enstaka fall där människor dog med Ebolaliknande symptom var sjukdomen sedan försvunnen i åratal.
Ebolaviruset är så farligt att forskare som studerar det i Atlanta gör detta i ett högsäkerhetslaboratorium utrustat med ett speciellt ventilationssystem som gör att inga luftburna mikrober kan tränga ut. Innan de går in i laboratoriet tar de på sig skyddande ”rymddräkter”, och när de går därifrån duschar de i desinfektionsmedel. De läkare som kom till Kikwit hade med sig skyddsutrustning — handskar och mössor av engångstyp, skyddsglasögon och speciella overaller som virus inte kan tränga igenom.
I motsats till detta saknade de flesta invånare i Kikwit både kunskap och utrustning för att skydda sig. Andra riskerade eller offrade medvetet livet för att hjälpa sjuka anhöriga. Vänner och familjemedlemmar bar de sjuka och de döda på ryggen eller axlarna utan några som helst skyddsåtgärder. Följden blev en fruktansvärd manspillan — hela familjer utplånades.
Försök att begränsa epidemin
Den övriga världen reagerade på Kikwits rop på hjälp genom att skänka pengar och medicinsk utrustning. Forskarlag flög dit från Europa, Förenta staterna och Sydafrika. Deras syfte med att komma var tvåfaldigt: för det första att hjälpa till att begränsa epidemin, och för det andra att ta reda på var viruset håller hus mellan utbrotten.
För att försöka stoppa epidemin gick sjukvårdspersonal gata upp och gata ner för att se om det fanns någon som uppvisade symptom på sjukdomen. De sjuka fördes till sjukhuset, där de kunde hållas isolerade från omvärlden och få den vård de behövde. De som dog sveptes in i plast och begravdes så fort som möjligt.
En intensiv kampanj sattes i gång för att sprida information om sjukdomen till vårdpersonal och allmänheten. Bland annat varnade man mycket bestämt för de traditionella begravningsritualerna, vid vilka familjen ceremoniellt behandlar och tvättar den döda kroppen.
Sökandet efter Ebolavirusets källa
Forskarna ville ha reda på var viruset kommer ifrån. Så mycket vet man att virus inte är några fritt levande organismer som kan äta, dricka och fortplanta sig på egen hand. För att överleva och föröka sig måste de tränga in i och utnyttja det komplicerade maskineri som levande celler utgör.
När ett virus infekterar ett djur, uppstår ofta ett tillstånd av fredlig samlevnad — djuret dödar inte viruset, och viruset dödar inte djuret. Men om en människa kommer i kontakt med det infekterade djuret och viruset på något sätt ”hoppar över” till människan, kan det bli livsfarligt.
Eftersom Ebolaviruset dödar människor och apor mycket snabbt, utgår forskarna från att viruset måste överleva i någon annan organism, en värdorganism. Om hälsovårdsmyndigheterna kommer på vilken typ av organism det är som bär viruset, har de lättare att vidta effektiva åtgärder för att förhindra och kontrollera framtida utbrott. Den stora frågan beträffande Ebola är: Var finns viruset mellan epidemierna?
För att kunna besvara den frågan måste dessa vetenskapsmän spåra viruset till dess källa. Vid de föregående epidemierna hade alla försök att identifiera värdorganismen varit förgäves, men nu fick man en ny möjlighet här i Kikwit.
Forskarna förmodar att det första offret för Kikwitepidemin var Gaspard Menga. Men hur blev han smittad? Om det var genom ett djur, vad var det då för slags djur? Logiskt sett borde lösningen finnas i den skog där Menga brukade arbeta. Undersökningsgrupper satte ut 350 fällor på olika platser där Menga hade arbetat med att bereda sitt träkol. De fångade gnagare, näbbmöss, paddor, ödlor, ormar, myggor, sandflugor, fästingar, vägglöss och andra löss, kvalster och loppor — sammanlagt 2.200 mindre djur och 15.000 insekter. Forskare iförda skyddsutrustning dödade sedan djuren med narkosmedel i gasform. Därefter skickade de vävnadsprover till Förenta staterna för undersökning.
Eftersom ett virus kan gömma sig praktiskt taget var som helst, är det inte säkert att man kommer att hitta smittkällan. Doktor C. J. Peters, som är chef för CDC:s speciella patogenavdelning, sade: ”Jag tror inte att vi har mer än 50 procents chans att hitta Ebolavirusets källa den här gången.”
Epidemin ebbar ut
Den 25 augusti förklarade man officiellt att epidemin var över, eftersom det inte hade varit några nya fall på 42 dagar — dubbla maximala inkubationstiden. Varför fick inte sjukdomen vidare spridning? En faktor var de internationella hjälpåtgärder som vidtogs för att begränsa epidemin. En annan faktor som hindrade epidemins utbredning var sjukdomens våldsamma karaktär. Eftersom den uppträdde och dödade så snabbt och smittade endast vid närkontakt, spred den sig inte till så många människor.
Officiella siffror visar att 315 personer ådrog sig sjukdomen och att 244 av dem dog — en dödlighet på 77 procent. För ögonblicket är det tyst om Ebola. I Jehovas nya värld kommer sjukdomen att vara borta för alltid. (Se Jesaja 33:24.) Under tiden frågar sig människor: ”Kommer Ebola att slå till igen?” Förmodligen. Men ingen vet var eller när.
[Ruta på sidan 25]
Ebolaepidemin i vidare perspektiv
Ebola är en dråpare, men det finns andra, mindre uppseendeväckande, sjukdomar som utgör ett betydligt större hot mot Afrikas befolkning. Medan Ebolaepidemin pågick, krävde andra sjukdomar i tysthet sina offer. Några hundra kilometer öster om Kikwit drabbades nyligen 250 personer av polio. I nordväst, i Mali, rasade en dödlig form av kolera. I Angola i söder drabbades 30.000 personer av sömnsjuka. I stora delar av Västafrika har tusentals människor dött i en epidemisk form av hjärnhinneinflammation. The New York Times skriver: ”För afrikanernas del inställer sig säkert den förbryllande frågan varför Afrikas dagliga kamp på liv och död mot sjukdomar som i de flesta fall skulle kunna förhindras knappast förorsakar ens en tagg i världssamvetet.”
[Bild på sidan 24]
Forskare söker efter mördarvirusets källa