Habu — en orm som man bör ha respekt för

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT PÅ OKINAWA

KVÄLLEN var fuktig och vindstilla. Det hade just slutat regna, och alla fläktade sakta med vad man hade till hands för att få svalka. Plötsligt hördes höga rop: ”Habu!” ”Det är en habu här!” Ropen varskodde invånarna i byn om fara. Några av de vuxna tog käppar och sprang i väg, och nyfikna barn sprang efter. Var fanns den? Alla var ivriga. Ett bett från den omkring två meter långa ormen kan leda till döden. Byborna kände sig lättade när de äldre i byn slog ormen i huvudet med långa käppar tills den blev medvetslös. Sedan stoppade man den snabbt i en väska för att sälja den levande.

På Ryukyuöarna, som ligger i Östkinesiska havet, har både barn och vuxna respekt för habun — den gulfläckiga lansormen — en näsgropsorm som hör hemma på de flesta av de här öarna. Låt oss ta en närmare titt på denna orm som inger sådan fruktan. Men kom ihåg att ha respekt för den och att alltid hålla den på en armlängds avstånd!

Utseende som inger fruktan

Det finns olika arter av habuer. En art har mörka, grönbruna fläckar som ger den ett utmärkt kamouflage i gräs och multnande löv. Andra habuer är mörkare, vilket är passande med tanke på deras nattliga aktiviteter och benägenhet att gömma sig på mörka platser.

Det här djuret har förmågor som vi människor saknar, även om det är något närsynt. Ormen är utrustad med näsgropar, en på varje sida av huvudet. De här groparna är försänkningar mellan näsöppningarna och ögonen vilka är mycket känsliga för värme. De båda groparna hjälper ormen att ”se” infraröd strålning som människor upplever som värme. Med de här groparna kan en habu ta sikte på en varm liten mus, även om det är fullständigt mörkt.

Du har säkert sett en orm spela med sin tunga. Tungan tjänar som ett andra luktsinne. Genom att spela med tungan fångar habun in molekyler av ämnen som finns i luften och pressar sedan tungan mot ett kemiskt känsligt organ i gomtaket. Med hjälp av det här andra luktsinnet kan habun inhämta en stor mängd kemisk information från luften.

”Habun fortsätter att spela med tungan i snabb takt i flera på varandra följande omgångar efter ett anfall”, observerade forskarna R. M. Waters och G. M. Burghardt vid University of Tennessee i USA. Men varför söka efter kemiska stimuli i luften efter ett anfall? Eftersom det alltid finns en risk för att det desperata bytet gör ett motanfall, släpper habun ofta sitt byte efter det att den har huggit och injicerat gift. Sedan, när giftet verkar, spårar ormen upp bytet genom att ”lukta” med sin tunga.

När habun har spårat upp det nu hjälplösa bytet, det må vara en mus, fågelunge eller vuxen fågel, börjar den svälja bytet helt — huvud, fötter, svans, päls, fjädrar och allt. Ormens underkäke är oledad, vilket gör att käkbenet delas så att ormen kan svälja byten som är större än den själv. En gång fann man en hel katt i buken på en habu som nu visas upp vid ett ormforskningscentrum på Okinawa.

Vad händer om en habu förlorar sin gifttand i ett hugg? Tanden ersätts då av en ny. Ja, man har sett att somliga har två gifttänder på varje sida i munnen! Även om en habu förlorar sina gifttänder, kommer den inte att svälta ihjäl. Det är känt att en habu levde i tre år på endast vatten.

Hur man undviker att bli biten

Medan kobran i Sydostasien och den svarta mamban i Afrika injicerar nervgift, injicerar habun ett kraftigt hemorragiskt gift. Giftet kallas hemorragiskt därför att det orsakar blödningar genom att förstöra blodkärlen. Giftet ger upphov till en brännande smärta och svullnader och kan vara livshotande.

En del tror att ormarna hoppar fram från ett gömställe och jagar människor, men så är inte fallet. Människan är inte någon delikatess för en habu. Det är endast om man ovetande trampar på en habu eller inkräktar på dess revir som den möjligtvis hugger efter en. De flesta ormbetten har skett i områden där habuerna söker byte, till exempel i grönsaksodlingar eller på sockerrörsfält. Öborna går aldrig i högt gräs utan att ha lämpligt skydd för benen, och på natten har de ficklampa med sig. Habun är särskilt aktiv på natten. Man får inte heller glömma bort att de här ormarna är skickliga på att klättra i träd, vilket gör att de kan hålla sig svala på sommaren och att de kommer nära intet ont anande fåglar. Så akta huvudet och se var du sätter dina fötter, när du är i närheten av deras hemvist!

Det bästa man kan göra är att se till att ormen inte har en chans att ta sig in i huset. Täck alla hål i husets grund och ytterväggar. Ha inte högt gräs i trädgården. Med andra ord: ge inte habun något ställe där den kan gömma sig.

Vad skall man göra om man blir biten?

Vad skulle kunna hända om du stötte på en av de här giftormarna? Förmodligen kommer habun att ringla ihop sig med den främre delen av kroppen formad som ett S. Här kommer den! Två tredjedelar av kroppen kastar sig mot dig, käkarna är vidöppna, och gifttänderna är det som träffar dig först.

Låt dig inte gripas av panik. Titta efter om det verkligen var en habu som högg dig. Ett habubett känns igen på två röda märken, omkring 2 centimeter från varandra, där gifttänderna har trängt igenom huden. En del habuer har tre eller fyra gifttänder, vilket gör att det kan bli fler röda märken. Snart uppstår en allt intensivare brännande känsla, som om någon har stoppat din hand i elden. Vad kan du göra? Ropa på hjälp. Sug sedan ut giftet och spotta ut det på marken. ”Sug ut blod gång på gång — åtminstone tio gånger”, sägs det i boken Handbook for the Control of Habu, or Venomous Snakes in the Ryukyu Islands. Ge dig av till ett sjukhus som har serum mot habugift. Men spring inte, för det gör att giftet sprids snabbare i kroppen, skadan blir värre och återhämtningen går långsammare. Om du inte kan komma till ett sjukhus inom 30 minuter, bör du knyta något runt den ormbitna armen eller det ormbitna benet på ett ställe som är närmare hjärtat än vad bettet är för att fördröja spridningen av giftet. Men knyt inte åt för hårt, för pulsen får inte stoppas. Lätta på trycket var tionde minut för att låta blodet cirkulera.

Masatoshi Nozaki och Seiki Katsuren, vid avdelningen för habuforskning vid prefekturen Okinawas institution för hälsa och miljö, berättade för Vakna! att människor som har blivit bitna inte utvecklar bestående immunitet mot habugift. Förr ledde ett bett ofta till amputation, men i dag är det få människor som förlorar någon kroppsdel på grund av ett habubett, och ännu färre är det som dör. Tack vare effektiva mediciner och behandlingsmetoder återhämtar sig nu 95 procent av dem som blir bitna. Endast de som inte söker medicinsk hjälp eller är långt borta från medicinsk behandling kan få lida allvarlig skada.

Habuer till salu

Habun har få naturliga fiender. Tamkatter och tamhundar har en benägenhet att leka med den. Bland dess fiender är en ogiftig orm som heter akamata, vissa vesslor, vildsvin och rovfåglar. Man förde in mungon till Ryukyuöarna för att reglera habupopulationen, men den har inte varit så effektiv och framgångsrik.

Den av ormens naturliga fiender som dödar flest ormar är människan. Precis som byborna som rusade i väg så fort de hörde ropet ”Habu!” finns det många som är ivriga att fånga en habu så fort den visar sig. En habu är värd mellan 500 och 700 kronor på marknaden, vilket gör att frestelsen blir alltför stor för många att trotsa faran.

Vad använder man habun till? Man gör habusprit och torkat ormpulver av den, och både spriten och pulvret intas av hälsoskäl. Många ormar används levande i uppvisningar för att locka turister. Naturligtvis använder man skinnet till plånböcker och livremmar, medan giftet används till att göra serum. Oberoende av vad den används till är rådet: Håll dig borta från habun!

[Bild på sidan 10]

En habu med sina gifttänder. Dess underkäke är oledad så att den kan svälja större byten