Att hjälpa dem som hjälper — vad andra kan göra

”LAWRIE och jag har varit gifta i 55 år — en lång tid — och det har verkligen varit lyckliga år! Om jag hade haft någon som helst möjlighet att ha honom kvar hemma, så skulle jag ha ordnat det så. Men min egen hälsa blev allt sämre. Till slut var jag tvungen att ordna så att han kom in på ett sjukhem. Det känns oerhört plågsamt att behöva säga detta. Jag älskar honom och hyser djup respekt för honom och besöker honom så ofta jag kan. Mer kan jag inte göra.” — Anna, en 78-årig kvinna som i över 10 år har skött sin man, som lider av Alzheimers sjukdom, och som också de 40 senaste åren har skött deras dotter, som har Downs syndrom.a

Annas fall är ingalunda unikt. En brittisk undersökning visade att ”i vissa åldersgrupper (40–60 år) har varannan kvinna en sjuk anhörig att ta hand om”. Som tidigare nämnts kan de känslomässiga störningar och problem som anhörigvårdare konfronteras med ibland verka outhärdliga.

”Jag tror att minst 50% av alla som vårdar en sjuk anhörig blir deprimerade det första året”, säger dr Fredrick Sherman, som är verksam vid American Geriatrics Society. För äldre personer, som Anna, kan deras egen kraftlöshet och ohälsa göra att situationen blir ännu mycket svårare att klara av.

För att hjälpa anhörigvårdare att orka med alla sina förpliktelser måste vi vara medvetna om deras behov. Vilka är dessa behov, och hur kan vi tillgodose dem?

De behöver någon att tala med

”Jag behövde få prata av mig”, sade en kvinna som hjälpte till att sköta sin döende väninna. Som tidigare nämnts är problem ofta lättare att ta ställning till och klara av, om man kan tala om dem med en förstående vän. Många anhörigvårdare som känner sig låsta i sin situation har funnit att sådana samtal fungerar som en ventil och hjälper dem att komma till klarhet om sina känslor.

”Jag uppskattade när vänner insåg att vi båda behövde moraliskt stöd”, erinrar sig Jeanny från den tid då hon tog vård om sin man. Hon framhåller att de som vårdar kroniskt sjuka behöver uppmuntran och ibland också en skuldra att gråta ut vid. Hjalmar, som hjälpte till att sköta sin sjuke svåger, instämmer: ”Jag behövde någon som verkligen lyssnade på mina bekymmer och problem och förstod hur jag kände det.” Han tillägger beträffande en god vän: ”Det var så uppmuntrande att besöka honom, även om det bara var en halvtimme. Han lyssnade alltid. Han var verkligen medlidsam. Jag kände mig vederkvickt efter ett sådant besök.”

Ja, en förstående lyssnare kan vara till oerhört stor uppmuntran. Bibeln ger det visa rådet: ”Varje människa skall vara snar till att höra, sen till att tala.” (Jakob 1:19) Som det uttrycks i The Journals of Gerontology: ”Bara att veta att man har någon att gå till för att få hjälp och stöd gör ofta att det känns mycket lättare.”

Men vad behöver de mer, förutom moraliskt stöd och ett lyssnande öra?

Praktisk hjälp

”Sjuka och anhöriga far väl av alla slags uttryck för kärlek och uppmuntran”, konstaterar dr Ernest Rosenbaum. Sådan ”kärlek och uppmuntran” kan komma till uttryck genom exempelvis ett personligt besök, ett telefonsamtal eller ett kort brev (kanske åtföljt av en bukett blommor eller någon annan liten gåva).

”Det var till stor tröst när våra vänner kom på korta besök”, säger Sue beträffande det stöd som hon och hennes familj fick när hennes far var döende i Hodgkins sjukdom. ”En av mina vänner svarade i telefon och hjälpte till att tvätta och stryka hela tvätten.”

Ja, stödåtgärderna kan, och bör, inbegripa uttrycklig, praktisk hjälp. Elsa förklarar: ”Jag var mycket glad när vänner erbjöd sig att hjälpa till med praktiska göromål. De sade inte bara: ’Om det är något jag kan göra, så säg till.’ I stället sade de: ’Jag skall gå och handla. Vad behöver du?’ ’Vill du att jag skall rensa lite i trädgården?’ ’Jag kan sitta hos henne en stund och läsa för henne.’ Något annat som vi tyckte var bra var att besökare skrev en liten hälsning i en anteckningsbok när min sjuka vän var trött eller sov. Det var en källa till stor glädje för oss alla.”

Uttryckliga erbjudanden om hjälp kan inbegripa alla möjliga sysslor. Rose förklarar: ”Jag uppskattade att få hjälp med att bädda, skriva brev åt den sjuke, underhålla besökare, skaffa hem medicin, tvätta och lägga håret på den som är sjuk och diska.” Släktingar och vänner kan också hjälpa den som sköter den sjuke genom att turas om att laga mat.

När så är lämpligt, kan andra också hjälpa till med själva vården, till exempel att mata eller tvätta den sjuke.

Berörda familjemedlemmar och vänner kan erbjuda praktisk hjälp i sjukdomens tidigare skede, men hur blir det om den blir långvarig? Det är lätt att vi blir så insnärjda i våra egna göranden och låtanden att vi förbiser den ständiga — och kanske stigande — press som vårdaren lever under. Hur sorgligt skulle det inte vara om den så välbehövliga hjälpen började utebli!

Om detta skulle hända, kan det vara förståndigt att den som sköter den sjuke sammankallar de närmaste till ett familjeråd för att resonera om den fortsatta vården. Det är ofta möjligt att få hjälp av vänner och släktingar som har visat sin villighet att hjälpa till. Det är vad Sue och hennes familj gjorde. ”Vid behov påminde vi oss vilka som hade erbjudit sig att hjälpa till och ringde upp dem. Vi kände att vi kunde be dem om hjälp”, förklarar hon.

Ge dem möjlighet att koppla av

”Det är av väsentlig betydelse — både för dig och för den demenssjuke — att du regelbundet får tid att ’komma ifrån’ dygnetruntvården av den kroniskt sjuke”, sägs det i boken 36-timmarsdygnet. ”Att du får tid att komma ifrån vården av ... [den sjuke] är något av det allra viktigaste du kan göra om du ska kunna fortsätta att vårda den sjuke.” Håller andra anhörigvårdare med om det?

”Absolut”, svarar Maria, som hjälpte till att sköta en nära vän som var döende i cancer. ”Då och då behövde jag få lite ’andrum’ och låta andra ta över vården ett slag.” Joan, som sköter sin man som har Alzheimers sjukdom, är av samma uppfattning. ”Det vi kanske mest av allt behöver är att få komma ifrån ett slag då och då”, förklarar hon.

Hur skall de då kunna få möjlighet att koppla av från sina tyngande förpliktelser? Jennifer, som hjälpte till att sköta sina gamla föräldrar, berättar hur hon fick hjälp: ”En vän till familjen tog hand om mamma en dag då och då, så att vi fick lite ledigt.”

Du kanske kan avlasta anhörigvårdaren genom att erbjuda dig att ta ut den sjuke några timmar, om det är praktiskt genomförbart. Joan säger: ”Jag tycker det är skönt när någon tar ut min man ett slag, så att jag kan få vara ensam någon gång emellanåt.” Du kan också hjälpa till genom att vara några timmar tillsammans med den sjuke i hemmet. I vilket fall som helst gör du det möjligt för den som sköter den sjuke att få en stunds välbehövlig vila och avkoppling.

Man bör emellertid tänka på att det inte alltid är så lätt för anhörigvårdare att slita sig från sina förpliktelser. De kanske får dåligt samvete för att de lämnar sin anförvant. ”Det är inte lätt att koppla av och ägna sig åt vila eller rekreation”, erkänner Hjalmar. ”Jag tyckte att jag borde vara där hela tiden.” Men han tyckte att det kändes lättare om han tog sig ledigt vid sådana tidpunkter då hans svåger var i minst behov av vård och tillsyn. Andra har ordnat så att deras anförvant kan få vistas på en dagvårdsavdelning några timmar då och då.

Slutet på all sjukdom

Att sköta en svårt sjuk anförvant är verkligen ett stort ansvar, men det kan också kännas meningsfullt och tillfredsställande. Såväl forskare som anhörigvårdare framhåller att det ofta resulterar i stärkta relationer till släktingar och vänner. De som vårdar en kroniskt sjuk anförvant tillägnar sig alltid nya egenskaper och förmågor. Många tycker också att de tillväxer andligen.

Det viktigaste är emellertid att Bibeln visar att Jehova och hans Son, Jesus Kristus, är de mest medlidsamma av alla när det gäller omsorgen om de sjuka. Bibelns profetior försäkrar oss att sjukdom, lidande och död snart skall försvinna. Inom kort kommer vår omtänksamme Skapare att belöna rättfärdiga människor med evigt liv i en fullkomligt frisk värld, där ingen ”kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” — Jesaja 33:24; Uppenbarelseboken 21:4.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 11]

Den sjukes välbefinnande är direkt beroende av att du själv mår bra

[Infälld text på sidan 12]

Uppmuntran och stöd från goda vänner kan hjälpa dig att klara av de svåraste situationer

[Ruta på sidan 12]

Att vårda sjuka kan vara givande

”GIVANDE?” kanske någon undrar. ”Hur kan det vara det?” Lägg märke till vad några anhörigvårdare sade i en intervju med Vakna!:

”Att avstå från sina egna strävanden och önskningar gör inte en människa mindre lycklig. ’Det är lyckligare att ge än att få.’ (Apostlagärningarna 20:35) Det kan kännas mycket meningsfullt att ta hand om någon man älskar.” — Joan.

”Jag var tacksam för att jag kunde hjälpa min syster och svåger vid en tid då jag verkligen behövdes — utan att de hade någon möjlighet att återgälda mig. Det gjorde att vi kom närmare varandra. Jag hoppas att jag en dag kan använda den erfarenhet som jag har fått till att hjälpa någon annan i en liknande situation.” — Hjalmar.

”Det är som jag mer än en gång sade till min sjuka vän Betty — jag fick långt mer än jag gav. Jag lärde mig empati och tålamod. Jag lärde mig att det är möjligt att bevara en positiv inställning också under de svåraste förhållanden.” — Elsa.

”Jag blev starkare som människa. Jag lärde mig att mera helt och fullt lita på Jehova Gud i det dagliga livet och låta honom tillgodose mina behov.” — Jeanny.

[Ruta på sidan 13]

När du besöker en anhörigvårdare

• Lyssna med empati

• Ge uppriktigt beröm

• Erbjud praktisk hjälp

[Bild på sidan 10]

Vi kan avlasta anhörigvårdare genom att handla och laga mat åt dem eller genom att hjälpa dem att ta hand om den sjuke