Mörka skuggor över regnskogen

SEDD från luften påminner Amazonas’ regnskog om en jättelik matta, som ser lika grön och oförstörd ut nu som den gjorde när Orellana upptäckte den. När du vandrar genom den varma, fuktiga skogen och försöker väja för insekter som är stora som små däggdjur, tycker du säkert att det är svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Löv förvandlas till fjärilar, lianer till ormar och torra träbitar till förskräckta små gnagare, som springer sin väg så fort de kan. I Amazonas’ regnskog är det fortfarande svårt att urskilja vad som är saga och vad som är sanning.

”Det mest ironiska med Amazonas”, säger en observatör, ”är att verkligheten är lika fantastisk som myterna.” Och regnskogen är verkligen fantastisk! Tänk dig en skog som är lika stor som Västeuropa. Fyll den med över 4.000 olika trädarter. Smycka den med mer än 60.000 arter av praktfulla blommande växter. Försköna den med 1.000 arter av fåglar i lysande färger. För dit 300 däggdjursarter. Uppfyll luften med surret av kanske två miljoner arter av insekter. Nu förstår du säkert varför de som beskriver Amazonas’ regnskog gärna tar till superlativer. Det måste till starka ord för att beskriva den fantastiska biologiska mångfalden i världens största tropiska regnskog.

De ”levande döda”

För nittio år sedan beskrev den amerikanske författaren och humoristen Mark Twain det fascinerande Amazonas som ”ett förtrollat land, slösande rikt på tropiska under, ett romantiskt land, där alla fåglar och blommor och djur var som museiföremål och där alligatorer och krokodiler och apor tycktes känna sig lika hemmastadda som på zoo”. I dag har Mark Twains skämtsamma kommentarer fått en allvarlig anstrykning. Museer och zoologiska trädgårdar kan snart komma att bli det enda hemvistet för allt fler tropiska under i Amazonas. Varför?

Den främsta orsaken är uppenbarligen att människan skövlar regnskogen och förstör den naturliga miljön för områdets flora och fauna. Men förutom denna massförstörelse finns det andra — mindre påtagliga — orsaker som gör att många växt- och djurarter håller på att förvandlas till ”levande döda”. Experter tror med andra ord att ingenting kan hindra dessa arter från att dö ut.

En sådan orsak är isolering. Statliga myndigheter som är intresserade av naturvård kan förbjuda motorsågarnas framfart i ett visst skogsområde för att skydda de arter som lever där. Uppkomsten av isolerade öar av regnskog innebär emellertid att de arter som lever där riskerar att dö. Den tyska rapporten Schutz der tropischen Wälder tar upp ett exempel som visar varför isolerade regnskogsområden inte kan uppehålla livet på de arter som lever där under någon längre tid.

Tropiska arter av träd består ofta av han- och honexemplar. Vid fortplantningen får de hjälp av fladdermöss, som för med sig pollen från hanblommor till honblommor. Den här pollineringsmetoden fungerar naturligtvis bara om träden växer inom fladdermössens aktionsradie. Om avståndet mellan honträdet och hanträdet blir för stort — vilket ofta händer när öar av regnskog blir omgivna av ett hav av förbränd jord — kan fladdermössen inte klara pollineringen. Träden förvandlas då till ”’levande döda’, eftersom deras fortplantning på sikt blir omöjlig”, konstaterar rapporten.

Sambandet mellan träd och fladdermöss är bara ett av de samspel som utgör Amazonas’ ekosystem. Enkelt uttryckt skulle regnskogen kunna liknas vid ett jättelikt hus, som ger mat och husrum åt en mängd olika, men med varandra förbundna, individer. För att det inte skall bli för trångt lever invånarna i regnskogen på olika våningar — en del nära marken, andra högt uppe i trädkronorna. Alla har ett arbete att utföra, och de arbetar dygnet runt — somliga på dagen, andra på natten. Om alla arter får utföra sitt arbete i fred, fungerar detta komplicerade växt- och djursamhälle som ett urverk.

Amazonas’ ekosystem (”eko” kommer från det grekiska ordet ọi·kos, som betyder ”hus”) är emellertid ömtåligt. Även om människans intrång är begränsat till några få arter, får det återverkningar i hela ”huset”, på alla våningar. Miljövårdaren Norman Myers beräknar att utrotning av en enda växtart med tiden kan leda till att så många som trettio djurarter utplånas. Och eftersom de flesta tropiska träd i sin tur är beroende av djur för sin fröspridning, leder utrotningen av djurarter också till att de träd som de betjänar utrotas. (Se rutan ”Samspelet mellan träd och fiskar”.) Att rubba det ömtåliga ekosystemet är, precis som isolering, ett sätt att förvandla fler och fler arter till ”levande döda”.

Små skador, små förluster?

Somliga försöker rättfärdiga kalhuggning av mindre arealer genom att säga att skogen kommer att repa sig och få ett nytt lager grönska på de skövlade områdena, på ungefär samma sätt som vi människor får ett nytt lager hud när vi skurit oss i fingret. Stämmer det? Inte riktigt.

Det är naturligtvis sant att skogen växer igen, om människan lämnar ett kalhygge i fred tillräckligt länge. Men det är också ett faktum att den nya vegetationen liknar den gamla ungefär lika mycket som en dålig fotokopia liknar originalet. Den brasilianska botanisten Ima Vieira undersökte en cirka hundra år gammal föryngringsyta i Amazonas och fann att av de 268 trädarter som växte i den gamla skogen finns bara 65 kvar i den nya. Det förhåller sig på samma sätt med djurlivet, förklarar Vieira. Så även om kalhuggningen inte förvandlar gröna skogar till röda öknar, som somliga påstår, håller den dock på att förvandla Amazonas’ regnskog till en blek kopia av originalet.

En annan fara är att även begränsad avskogning ofta utplånar många växter och djur som förekommer i det speciella området och ingen annanstans. I Ecuador, till exempel, undersökte ett forskarlag ett 1,7 kvadratkilometer stort område i en skog och fann 1.025 olika växtarter. Över 250 av dessa arter förekommer ingen annanstans på jorden. Den brasilianske ekologen Rogério Gribel tar upp ett annat exempel, sauim-de-coleira (tvåfärgad tamarin) — en charmfull liten apa som ser ut som om den har en vit T-shirt på sig. ”De få exemplar som finns kvar lever i ett litet skogsområde nära Manaus i det centrala Amazonas, men när denna lilla lokal förstörs, kommer arten att utrotas för alltid”, säger dr Gribel. Små skador men stora förluster.

”Mattan” rullas undan

Regelrätt skövling är emellertid det största hotet mot Amazonas’ regnskog. Vägbyggare, skogshuggare, gruvarbetare och många andra rullar undan den gröna mattan och raserar i ett ögonblick hela ekosystem.

Även om meningarna går isär om den exakta omfattningen av skogsskövlingen i Brasilien — försiktiga beräkningar uppskattar den till 36.000 kvadratkilometer per år — kan den totala arealen regnskog som redan förstörts nu vara uppe i över 10 procent av hela arealen, vilket motsvarar ett område större än Tyskland. Brasiliens största nyhetstidskrift, Veja, skrev för en tid sedan att omkring 40.000 skogsbränder anlagda av svedjebönder rasade i landet år 1995 — fem gånger fler än året före. Människan bränner ner regnskogen i sådan omfattning att vissa delar av Amazonas liknar ”ett brinnande inferno”, förklarade Veja.

Vad spelar det för roll om några arter utrotas?

”Men behöver vi verkligen alla dessa miljontals arter?” kanske någon invänder. Alla arter behövs, hävdar miljövårdaren Edward O. Wilson vid Harvard University. ”Eftersom vi är beroende av fungerande ekosystem för att rena vårt vatten, berika vår jord och frambringa själva luften som vi andas, är den biologiska mångfalden helt visst inte något som vi tanklöst kan låta gå förlorat”, säger Wilson. Boken People, Plants, and Patents förklarar: ”En rik genetisk mångfald kommer att vara nyckeln till människans överlevnad. Om mångfalden försvinner, kommer vi snart att gå samma väg.”

Ja, konsekvenserna av att vissa arter utrotas sträcker sig mycket längre än till nedhuggna träd, hotade djur och ofredade infödingar. (Se rutan ”Den mänskliga faktorn”.) Skogsskövlingen kan mycket väl påverka dig. Låt oss ta några exempel: En jordbrukare i Moçambique som skördar kassava, en mamma i Uzbekistan som tar ett p-piller, en sårad pojke i Sarajevo som får morfin och en kund i New York som prövar en exotisk parfym — alla använder de produkter som ursprungligen kommer från den tropiska regnskogen, enligt ett informationsblad som ges ut av Panos Institute i London. Orörda regnskogar är följaktligen till nytta för människor världen över — även för dig.

En viktig genbank

Amazonas’ regnskog kan naturligtvis inte lösa världens alla livsmedelsproblem, men den kan bidra till att förhindra en global svältkatastrof. (Se rutan ”Myten om den bördiga jorden”.) På vilket sätt? På 1970-talet började man i stor skala odla vissa nya växtvarieteter som gav rekordstora skördar. Dessa högavkastande varieteter har visserligen hjälpt till att mätta ytterligare 500 miljoner människor, men det finns ett krux. Eftersom de saknar genetisk variation, är de ömtåliga och sårbara för sjukdomar. Ett virus kan förstöra ett helt lands skörd av sådana superarter och utlösa svåra svältkatastrofer.

För att få fram mer motståndskraftiga grödor och undvika svält rekommenderar därför FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) att man använder sig av ”ett bredare genmaterial”. Och det är där regnskogen och dess urinnevånare kommer in i bilden.

Eftersom den tropiska regnskogen är hemvist för mer än hälften av världens växtarter (däribland cirka 1.650 arter som kan tjäna som föda för människan), är Amazonas en naturlig plantskola som är idealisk för forskare som är på jakt efter vilda växter. Dessutom vet regnskogens invånare hur man skall använda dessa växter. Cayapóindianerna i Brasilien korsar inte bara fram nya arter, utan bevarar också olika varieteter i ”genbanker” uppe på bergssluttningarna. Genom att korsa ömtåliga förädlade arter med sådana vilda varieteter hoppas man kunna få fram bättre och härdigare växtsorter. Och detta behov är verkligen trängande, för enligt FAO ”måste världens livsmedelsproduktion öka med 60% de närmaste 25 åren”. Trots detta fortsätter skövlande bulldozrar att tränga allt djupare in i Amazonas’ regnskog.

Vad kommer detta att leda till? Att människan förstör regnskogen är ungefär detsamma som om en bonde skulle äta upp sitt utsäde — han stillar sin hunger för stunden, men han äventyrar sin framtida försörjning. En grupp experter på biologisk mångfald sade nyligen: ”Att skydda och ta vara på de arter av nyttoväxter som ännu finns kvar är en global angelägenhet som bör åtgärdas med högsta prioritet.”

Lovande medicinalväxter

Om du tittar in i regnskogens ”apotek”, kommer du att finna att människans väl och ve är sammanflätat med tropiska slingerväxter och andra örter. Alkaloider som utvinns ur klätterväxter från Amazonas används till exempel som muskelavslappnande medel före operationer, och 80 procent av alla barn som lider av leukemi får hjälp att förlänga livet tack vare ämnen som finns i en blomma med det latinska namnet Catharanthus roseus. Regnskogen ger oss också kinin, som används för att bekämpa malaria; digitalis, som används vid hjärtbesvär, och diosgenin, som används i p-piller. Andra växter har gett lovande resultat vid behandling av aids och cancer. ”Enbart i Amazonas har 2.000 växtarter som används som läkemedel av den infödda befolkningen och som har dokumenterad farmaceutisk potential katalogiserats”, uppger en FN-publikation. Enligt en annan rapport använder 80 procent av världens befolkning medicinalväxter för att behandla sina sjukdomar.

Vi har därför anledning att rädda de växter som kan rädda oss, säger dr Philip M. Fearnside och tillägger: ”Avverkningen av Amazonas’ regnskog anses allvarligt försämra våra möjligheter att finna effektiva botemedel mot cancer. ... Uppfattningen att de fantastiska landvinningar som gjorts inom den moderna medicinen ger oss rätt att påstå att vi klarar oss utan en stor del av detta växtmaterial kan visa sig vara en ödesdiger form av mänskligt övermod.”

Men trots alla varningar fortsätter människan att utrota växter och djur i snabbare takt än de kan påträffas och klassificeras. Det får oss osökt att undra: Varför fortsätter då skövlingen? Kan trenden brytas? Har Amazonas’ regnskog någon framtid?

[Ruta på sidan 8]

Myten om den bördiga jorden

Föreställningen att jorden i Amazonas är bördig är ”en myt som är svår att utrota”, konstaterar tidskriften Counterpart. På 1800-talet kallade upptäcktsresanden Alexander von Humboldt Amazonas för ”världens kornbod”. Omkring hundra år senare var den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt likaså av den uppfattningen att Amazonas hade utsikter att bli ett produktivt jordbruksområde. ”En så rik och bördig jord kan inte få ligga outnyttjad”, skrev han.

Den bonde som tror som de finner att jorden ger hyggliga skördar i ett eller två år, på grund av att askan efter de nedbrunna växterna tjänar som gödning. Därefter blir jorden ofruktbar. Även om den frodiga grönskan kan ge intrycket att jorden är rik och bördig, är det i själva verket jorden som gör regnskogen så sårbar. På vilket sätt?

Vakna! tog kontakt med dr Flávio J. Luizão, en forskare som är expert på regnskogsjordar. Han sade bland annat:

”I motsats till jorden i många andra skogar får jorden i Amazonbäckenet i regel inte sina näringsämnen underifrån, från söndervittrande sten, eftersom berggrunden är näringsfattig och ligger för långt under markytan. Den magra jorden får i stället sin näring uppifrån, från regn och förmultnande växtdelar. Både regndroppar och nedfallna löv behöver emellertid hjälp för att kunna omvandlas till näringsämnen. Varför det?

Regnvattnet som faller över regnskogen innehåller inte många näringsämnen i sig självt, men när det träffar lövverket och rinner ner utmed stammarna, upptar det näringsämnen från blad, grenar, mossa, alger, myrbon, frömjöl osv. När vattnet till sist sipprar ner i jorden, har det förvandlats till fullgod växtnäring. För att hindra denna flytande näring från att helt enkelt rinna ut i bäckar och floder använder sig jorden av en sinnrik fälla bestående av fina rottrådar som breder ut sig som en matta i det översta jordlagret. Ett bevis på fällans effektivitet är att näringsinnehållet i de åar som tar emot regnvattnet är ännu mindre än i själva jorden. Näringsämnena upptas alltså av rötterna innan vattnet rinner ut i bäckar och floder.

En annan näringskälla är förnan — nedfallna löv, kvistar och frukter. Omkring åtta ton sådana växtdelar per hektar skog hamnar på marken varje år. Men hur kommer förnan ner under markytan och in i växternas rotsystem? Termiterna hjälper till. De skär ut små runda stycken ur bladen och forslar bitarna till sina underjordiska bon. I synnerhet under regnperioden är de mycket aktiva och för ner hela 40 procent av förnan under markytan. Där använder de bladbitarna till att odla svamp. Svamparna i sin tur bryter ner växtdelarna och avger samtidigt kväve, fosfor, kalcium och andra ämnen, som tjänar som näring för växterna.

Vad får termiterna ut av det här? Mat. De äter svamparna och sväljer kanske också en del bladstycken. De mikroorganismer som finns i termitens matsmältningssystem sätter sedan i gång att omvandla födan genom kemiska processer, så att även insektens exkrementer kan användas som näring för regnskogens växter. Stora regnmängder och återanvändning av organiskt material är således två av de faktorer som gör att regnskogen kan leva och utvecklas.

Det är lätt att inse vad som händer om man kalhugger och bränner skogen. Då finns inte längre något lövverk som kan fånga upp regnet eller någon förna som kan brytas ner och återanvändas. De skyfallsliknande regnen träffar i stället den kala marken med stor kraft, och det gör att ytan hårdnar. Dessutom faller solljuset direkt på marken, vilket gör att yttemperaturen ökar och jorden pressas ihop och blir kompakt. Följden blir att regnvattnet inte tränger ner i jorden, utan rinner ut i floderna. Näringsförlusten från den avverkade och brända marken kan vara så stor att de vattendrag som ligger i närheten av de kalhuggna områdena rentav kan bli övergödda, vilket utgör ett hot mot de djur och växter som lever i vattnet. Om regnskogen får vara i fred, klarar den sig således själv, men när människan griper in, leder det till katastrof.”

[Ruta/Bild på sidan 7]

Den mänskliga faktorn

Förstöringen av regnskogen och dess ekosystem skadar inte bara växter och djur, utan också människor. I Amazonas finns i dag omkring 300.000 indianer som fortfarande lever i harmoni med naturen — en kvarleva av de 5.000.000 indianer som en gång bodde i området. Dessa indianer får allt oftare sin tillvaro störd av skogshuggare, guldgrävare och andra, som ofta betraktar dem som ett ”hinder för utvecklingen”.

En annan grupp är de så kallade caboclos, ett härdigt folk som är en blandning mellan vita och indianer och vars förfäder slog sig ner i Amazonas för omkring 100 år sedan. De bor i små hus, som är byggda på pålar utmed floderna. De kanske aldrig har hört talas om ordet ”ekologi”, men de lever av det som skogen ger utan att förstöra den. Nu hotas emellertid deras existens av en våg av nykomlingar som invaderar deras domäner.

Framtiden är också osäker för de omkring 2.000.000 nötplockare, gummitappare, fiskare och andra, som lever i harmoni med skogens och flodens naturliga kretslopp. Många anser att de ansträngningar som görs för att bevara regnskogen inte bara bör inriktas på att skydda mahognyträd och manater, utan också bör omfatta de människor som bor där.

[Ruta/Bilder på sidan 9]

Samspelet mellan träd och fiskar

Under regnperioden stiger Amazonfloden och översvämmar de lågt belägna delarna av regnskogen. Just när vattnet står som högst, bär de flesta träd i denna del av skogen frukt och fäller sina frön — men det finns naturligtvis inga gnagare till hands för att sprida fröna. Hjälpen kommer från en fisk som heter tambaqui (Colonnonea macropomum), en flytande nötknäckare med mycket känsligt luktsinne. Den simmar omkring bland grenarna på de översvämmade träden och luktar sig fram till de träd som just skall fälla sina frön. När fröna faller i vattnet, krossar fisken skalet med sina kraftiga käkar och sväljer fröna. Fruktköttet som är omkring fröna smälts i fiskens mage, och själva fröna hamnar på marken, där de gror när vattnet drar sig tillbaka. Både träd och fiskar vinner på affären. Fisken lagrar fett, och trädet kan fortplanta sig. Om träden huggs ner, riskerar tambaquin och omkring 200 andra arter av fruktätande fiskar att dö ut.

[Bild på sidan 5]

Fladdermöss för pollen från hanblommorna till honblommorna

[Bildkälla]

Rogério Gribel

[Bild på sidan 7]

Regnskogen — plantskola och apotek

[Bild på sidan 7]

Bränder hotar skogens existens

[Bildkälla]

Philip M. Fearnside