Fyrvaktare — ett utdöende yrke

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CANADA

”DET finns absolut inget annat som jag hellre skulle vilja göra”, har fyrvaktare sagt tid efter annan. En man som lämnade sin chefsposition på en plastfabrik i Toronto i Canada för att ha tillsyn över en 106 år gammal fyr sade att arbetet fick honom att känna sig ”10 år yngre”.

En fyrvaktares huvudsakliga ansvar är att se till att det finns ett klart och bra ljus för sjöfarande. Han kan också ha i uppgift att sköta och underhålla mistlurar och ge väderinformation via radio till fiskare och passerande fartyg.

Förr i tiden var fyrvaktare tvungna att ha oljeförråden fyllda och vekarna tända och hålla glasrutorna kring lamporna rena från sot. Det var inte ovanligt att en fyrvaktare fick hålla på hela natten med att för hand rotera en ljuskälla för att vägleda fartyg i säkerhet då fyrens ljus inte snabbt kunde lagas. Han kunde också få tillbringa natten med att slå med en hammare på en mistsignalklocka när mistluren inte fungerade!

Att stå emot stormarna

Svåra stormar vållar stora bekymmer. En gång såg en fyrvaktare vad han trodde var ett ”oerhört stort vitt moln”, men det visade sig vara en enda kraftig våg! Vågen höjde sig över den 15 meter höga klippan och nådde upp till fyrvaktarens bostad. Den här enda vågen åstadkom lika stor skada som en hel storm.

Vid ett annat tillfälle höll en tjutande stormvind på hela natten och vräkte upp vågor mot fyren vid hamnen i Pubnico i Nova Scotia. Det enda fyrvaktaren och hans familj kunde göra var att vänta och hoppas. På morgonen hade stormen bedarrat. Men när fyrvaktaren gick ut, blev han häpen över att se att marken runt fyren var borta. De var inte längre förenade med fastlandet!

Ensamhet och enformighet

När en fyrvaktare blev tillfrågad om ensamheten småskrattade han och sade: ”Människor frågar oss: ’Hur står ni ut att leva så ensamma?’ Och som svar frågar vi tillbaka: ’Hur orkar ni med att bo i staden med allt dess oväsen och allmänna röra?’”

I gångna tider tillhandahöll man små samlingar av böcker för de mer isolerade fyrarna i USA. År 1885 fanns det därför 420 bibliotek i verksamhet. Fyrvaktare blev uppenbarligen goda läsare.

Ett utdöende yrke

På senare år har bemannade fyrar av sten ersatts av obemannade torn av stål med starkt blinkande ljus. Sjöfarare behöver inte längre spana i mörkret för att söka efter en dunkel ljuskälla eller en otydlig låga. I dag är det starka halogenlampor och skrällande, genomträngande signaler vid dimma som varnar sjöfarare för havets faror.

Fartyg som har utrustning för att ta emot signaler från angöringsfyrar vet nu sin position oavsett hur tät dimman är. Modern teknik gör det möjligt för navigatören att färdas över haven från kust till kust, övertygad om att han kan undvika riskabla sandrev, farliga rev och förrädiska klippor nära kusten.

Som ett resultat av modern teknik försvinner fyrvaktare snabbt bort från världsscenen. Med en känsla av saknad tänkte en fyrvaktare med sorg på det tillfälle då han lämnade sin öbostad efter 25 år och sade: ”Vi hade det bra här. Vi ville faktiskt aldrig flytta.”

Men blänkfyrar, ledfyrar, nödljus, ljudsignaler och radarfyrar kräver översyn, och fyrtorn behöver fortfarande underhållas. Fyrtornen underhålls nu av resande tekniker.

De som uppskattar alla de år av service de fått av fyrvaktare delar de känslor en man i Augusta i Maine i USA gav uttryck åt då han beklagande sade: ”Det blir helt enkelt inte detsamma att titta ut mot fyren då man vet att ljuset sköts av en dator och då man vet att människorna är borta.”

[Ruta på sidan 11]

Det första fyrtornet

Det första fyrtornet i dokumenterad historia färdigställdes under Ptolemaios II:s regering i Egypten. Fyrtornet uppfördes omkring år 300 f.v.t. och stod på ön Faros vid inloppet till det som i dag är Alexandrias hamn. Det tog 20 år att bygga det, och kostnaden motsvarade 20 miljoner kronor.

Historiska källor anger att fyrtornet var omkring 90 meter högt. Dess övre sektion hade fönster mot havet, bakom vilka det fanns träeldar eller kanske facklor som, enligt Josephus, kunde ses från mer än 50 kilometers avstånd.

Den höga stenbyggnaden ansågs vara ett av världens sju underverk. Dess flammande eld tjänade som ett varningsljus under 1.600 år, varefter tornet med all sannolikhet förstördes i en jordbävning.

Under århundradenas gång har tusentals fyrtorn av varierande storlek och utförande byggts vid hamnar runt om i världen. Gamla fyrtorn i sten överlever i dag som museer och turistattraktioner i nationalparker och andra anläggningar och beskådas av miljoner människor.

[Bild på sidan 10]

Fyrtornet vid Cape Spear på Newfoundland i Canada