Ett ljus som räddar liv

DET var en krävande fem veckor lång resa över Atlanten i slutet av 1800-talet. Passagerarna väntade sig att se land vilken dag som helst. Då syntes ett ljus, en ensam stjärna vid horisonten. Men det var ingen stjärna; det var en fyr. ”Vid åsynen av ljuset föll vi på knä och tackade Gud”, sade en passagerare senare. Ljuset vägledde dem tryggt till deras destination. Men det var inte alla resor som slutade lika lyckligt.

Den 22 december 1839 var en vacker, solig dag vid Förenta staternas atlantkust. Fyrvaktaren vid fyren på Plum Island i Massachusetts trodde att han tryggt kunde lämna ön i sin lilla roddbåt, så att hans hustru kunde få handla, för att sedan vara tillbaka innan det blev mörkt. Men medan de var borta, började det blåsa upp. En storm var snabbt på väg. Snart smälte himlen och havet samman till en grå, tjutande massa av regn, skum och vågstänk. Fyrvaktaren försökte desperat ta sig tillbaka till ön, men utan framgång. Den natten förblev fyren mörk.

Nära midnatt kämpade fartyget Pocahontas för att finna inloppet till floden och hamnen som i normala fall utmärktes av fyren, men förgäves. Fartyget gick i stället på ett sandrev. Det bröts sönder och sjönk med man och allt. Strax före gryningen sjönk även Richmond Packer som stävade mot samma hamn, men endast en person miste livet — kaptenens hustru.

Sjöfartens historia är full av katastrofer som ljuset från fyrar kanske hade kunnat förhindra. ”I gamla tider färdades många fartyg tryggt tvärs över havet, bara för att förlisa då de försökte ta sig in till hamn”, sägs det i boken America’s Maritime Heritage. ”Den farligaste delen av en sjöresa var de sista sjömilen, då ett fartyg närmade sig kusten och slutligen siktade land.”

Enligt fyrhistorikern D. Alan Stevenson var det mellan åren 1793 och 1833 så att medeltalet fartyg som förliste varje år utanför de brittiska kusterna ökade från 550 till 800. Fler fyrar behövdes, och även bättre ljuskällor.

I somliga länder, däribland England och USA, var sjöfart ännu mer riskfyllt på grund av de ökända vrakplundrarna, skurkar som satte upp falska ljus för att lura fartyg in mot klipporna, bara för att plundra dem där. Överlevande blev ofta dödade; vrakplundrarna ville inte ha några ögonvittnen. Vid klart månsken misslyckades emellertid deras knep. Tack vare fler och bättre fyrar blev det emellertid så småningom ett slut på dessa tjuvars och mördares verksamhet.

De första fyrarna

Första gången fyrar omnämns är i Iliaden. ”Så snart som solen har nedgått, låga där eldsignalerna tätt”, heter det. I boken Keepers of the Lights sägs det att ”de första fyrarna inte var något annat än stora vedeldar, ibland inneslutna i stenrösen och senare i stora järnkorgar, som fick brinna ut med täta mellanrum, vilket ledde till tragiska resultat”.

Omkring år 300 f.v.t. uppfördes, vid inloppet till Alexandrias hamn i Egypten, världens första verkliga fyrtorn på ön Faros. Det var en magnifik stenbyggnad som var mellan 100 och 120 meter hög (omkring 40 våningar) — den högsta fyr som någonsin byggts. Den var ett av världens sju underverk och existerade under omkring 1.600 år tills den med all sannolikhet förstördes av en jordbävning.

Romarna uppförde åtminstone 30 fyrar, från Svarta havet till Atlanten. Men när riket föll, minskade handeln, och fyrarna föll så i glömska och blev fallfärdiga. Omkring år 1100 började man bygga fyrar igen. En berömd fyr i den nya tiden var fyren vid Genua, vars fyrvaktare år 1449 var Antonio Columbo, farbror till upptäcktsresanden Christofer Columbus.

Den första fyren som uppfördes ute i öppet hav var en av trä som byggdes av Henry Winstanley år 1699 på de förrädiska Eddystone Rocks utanför Plymouth i England. Han var stolt över vad han hade åstadkommit. När Winstanley fiskade vid sin fyr, sägs det i videodokumentären Guardians of the Night, brukade han säga: ”Hav, res dig upp. Kom och pröva mitt verk.” En dag år 1703 lydde havet honom. Winstanley och hans fyr försvann spårlöst.

Den 93 meter höga Frihetsstayn i New Yorks hamn, som är ett minnesmärke över vänskapen mellan USA:s och Frankrikes folk, tjänade under en tid ytterligare ett syfte — nämligen som navigationshjälpmedel. Under 16 år turades tre fyrvaktare om att hålla lågan brinnande i hennes fackla. ”Från hennes ljuskälla i handen strålar ett världsvitt välkommen”, står det i en sonett på hennes fundament.

Från eldslågor till xenonblixtrör

Kol, stearinljus — till och med kandelabrar — och olja ersatte så småningom ved som ljuskälla i fyrarna. Försök gjordes att använda reflektorer för att samla ljuset, men rök och sot från elden tenderade att svärta ner dem. År 1782 uppfann emellertid den schweiziske forskaren Aimé Argand en oljelampa som riktade luften uppåt genom en cylindrisk veke och ut genom ett rör av glas. När de paraboliska reflektorer (utformade som reflektorerna i bilarnas strålkastare) man använde väl kunde hållas rena, blev de vanliga i fyrarna. En bra reflektor ökade ljusstyrkan cirka 350 gånger.

Ett annat stort framsteg kom år 1815, då den franske fysikern Augustin-Jean Fresnel uppfann den mest effektiva lins som någonsin använts i fyrar. Det bästa spegelsystemet före Fresnels uppfinning — då man använde rundbrännare, som var populära i över 100 år — avgav omkring 20.000 normalljus.a Fresnel-linser förstärkte detta till 80.000 — ungefär samma ljusstyrka som i nutida strålkastare på en bil — och det enbart med en brinnande veke! Oljebrännare med tryckluft uppfanns år 1901, och det dröjde inte länge förrän Fresnel-aggregat spred upp till en miljon normalljus. Ungefär vid samma tid kom acetylengas i bruk och påverkade i hög grad fyrarnas teknik och automatisering, till stor del tack vare Nils Gustaf Daléns arbete. Daléns automatiska solventil — en brytare som reglerar acetylengasflödet genom att reagera på solljus — gav honom nobelpriset i fysik år 1912. Elektriska glödlampor blev vanliga på 1920-talet och är ännu i dag den huvudsakliga ljuskällan. Med en Fresnel-lins kan en glödlampa på endast 250 watt avge flera hundra tusen normalljus. Den ljusstarkaste fyren i världen i dag, en fyr i Frankrike, kan lysa upp natthimlen med en bländande ljusstråle på 500 miljoner normalljus.

En senare uppfinning är xenonblixtröret. Det avger en klar ljusblixt som endast är några miljondels sekunder lång. På grund av att ljuspulsen är så kort och intensiv syns den tydligt också mot en ljus bakgrund.

Flytande fyrar

Flytande fyrar, eller fyrskepp, sattes i drift där det var opraktiskt att bygga ett fyrtorn. I likhet med fyrtorn har också fyrskepp en lång historia. Det första var en romersk galär som kom till på Julius Caesars tid. Högt uppe i masten fanns ett fyrfat av järn med brinnande träkol som lyste upp natthimlen — och släppte ner glödande aska på de svettiga galärslavarnas kroppar, vilka var fastkedjade vid sina platser nedanför.

Det första moderna fyrskeppet togs i bruk 1732 vid mynningen av Themsen, nära London. Därefter ökade antalet fyrskepp. Under många år vägleddes fartyg som anlöpte New Yorks hamn eller avseglade därifrån av fyrskeppet Ambrose. Under senare år har emellertid fyrskepp blivit ersatta av automatiska ljusbojar och kassunfyrar, vilka är metallkonstruktioner som liknar oljeriggar ute till havs.

När dimma och storm dämpar ljuset

Även det kraftigaste ljus dämpas när det är kraftig dimma eller regn — tillfällen då fyrar behövs som mest! En lösning, även om det är en ofullständig sådan, är ljud — ett mycket högt och jämnt ljud. Av denna orsak har många fyrar kraftig ljudutrustning, sådant som klockor, mistlurar, sirener, och under en tid användes även kanoner! Faktum är att en del fyrar använde kanoner så sent som under 1970-talet.

Ljudvågor påverkas emellertid av atmosfärens nycker. Skillnader i temperatur och fuktighet i luftlagren ovanför vattnet kan spela ljudet ett spratt — ibland böjs det uppåt och ibland neråt. Och precis som man kan få en slät sten att studsa på vattnet, så kan också en ljudstöt studsa rätt över ett fartyg utan att ens höras! Men trots dessa problem kan ljudsignaler vanligtvis uppfattas på flera kilometers avstånd.

Slutet på en epok

När fyrarna började automatiseras, blev fyrvaktare överflödiga. Radar, radio, ekolod och satellitnavigering har nu ersatt till och med själva fyrarna, och många fyrar har lagts ner. Men vi tycks inte kunna glömma dem. För många människor är fyrar en symbol av ljus och hopp i en mörk värld, och de fortsätter att inspirera både fotografer, konstnärer och poeter. I en ansträngning att bevara dessa vackra gamla byggnader har fyrsällskap bildats runt om på jorden.

En del fyrar erbjuder nu unika inkvarteringsmöjligheter för besökare som är ivriga att pröva på livet som fyrvaktare, om än ett mer lyxigt sådant. Andra besökare vill helt enkelt njuta av avskildheten — att inte höra något annat än måsarnas ensamma skrin och ljudet av bränningarna. I vissa delar av världen erbjuder fyrar också en utmärkt observationsplats för att se valar, fåglar och sälar. Fyrvaktarna i Alexandria och Christofer Columbus farbror i Genua använde troligen sina lediga stunder till att göra just detta.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 21]

Två modiga kvinnor

Fyrarnas historia inbegriper skildringar av enastående mod och hängivenhet, till stor del från kvinnors sida. Grace Darling (1815–1842) riskerade livet för att rädda nio överlevande från ett skeppsbrott i närheten av hennes fars fyr på Farne Islands vid Englands nordostkust. På hennes inrådan rodde hon och hennes far genom ett farofyllt hav ut till vraket, satte de överlevande i jollen, rodde tillbaka till fyren och tog hand om dem tills det kom hjälp. Ett minnesmärke har uppförts till hennes minne.

Abigail Burgess var den 17-åriga dottern till fyrvaktaren på fyren vid Matinicus Rock utanför Maines kust i Nordamerika. En dag i januari 1857 var hennes far tvungen att lämna fyren, men kunde sedan inte återvända på fyra veckor på grund av dåligt väder. Abbie, som hon kallades, skötte då fyren. Hon tog också hand om sin sjuka mor och hade uppsikt över sina tre syskon, som var för små för att hjälpa till med uppgifterna på fyren. Abbie skriver: ”Även om jag ibland var kraftigt utmattad av mina sysslor [att hålla ett ljus brinnande innan det fanns elektricitet var ett tungt arbete], slocknade inte ljusen en enda gång. Med Guds hjälp kunde jag utföra alla mina uppgifter som jag var van att göra och även min fars.” Den följande vintern var Abbie återigen tvungen att sköta fyren. Denna gång kunde hon och hennes familj nätt och jämnt uppehålla livet med en daglig ranson på ett ägg och en kopp majsmjöl. Men ljuset slocknade aldrig.

[Ruta/bild på sidan 23]

Fresnel-linsen

Fresnel-linsen är egentligen en sammansatt lins, en linspanel bestående av en central lins omgiven av koncentriska prismatiska glasringar. Paneler med fresnel-linser kan sättas samman så att de bildar en linsapparat som fullständigt omger ljuskällan. Linsringarna koncentrerar ljuset till ett horisontellt ljusknippe. Fler paneler innebär fler ljusstrålar, precis som ekrar som utgår från navet på ett hjul. När linsapparaten roterar runt ljuskällan, sveper ljusstrålen runt horisonten. Antalet strålar, tidsintervallen mellan strålarna och även deras färg är några av de faktorer som ger varje fyr dess unika ljuskaraktär eller kännetecken. Fartyg har en förteckning över ljuskaraktärer, så att sjöfolk kan identifiera varje fyr på färdvägen.

[Bildkälla]

South Street Seaport Museum

[Bild på sidan 23]

Peggy’s Cove, Nova Scotia, Canada

[Bild på sidan 23]

Frihetsstatyn, New York

[Bild på sidan 23]

Floden Weser, Tyskland

[Bild på sidan 23]

Staten Washington, USA

[Bildkälla på sidan 20]

The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck