Säd som bar frukt efter många år

Följande brev skrevs som en reaktion på artikeln ”Utmaningarna och välsignelserna med att uppfostra sju söner” i Vakna! för 8 januari 1999.

Kära broder och syster Dickman!

Jag har just läst er berättelse, och jag måste bara skriva ett brev till er. Jag kände er familj för många år sedan, när vi bodde i Mississippi [1960 och 1961]. Jag gick faktiskt i skolan tillsammans med era söner, och jag brukade ganska ofta komma hem till er och leka med pojkarna. Men det var inte det som gjorde mest intryck på mitt unga sinne. Redan då i unga år blev jag mycket imponerad av att pojkarna, på grund av sitt kristna samvete, inte hälsade flaggan i skolan. När en av pojkarna förklarade sin ståndpunkt för mig, förstod jag, fastän jag tillhörde baptistkyrkan i Grandview, att den var rätt.

En av dem gav mig boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset,a eller så var det så att jag tog den. Jag kommer inte ihåg hur det var, men jag läste hela boken. Vid den tiden var det bara en vacker sagobok för mig. Då visste jag inte att sanningens säd hade såtts och att den skulle bära frukt många år senare.

Min familj flyttade norrut 1964, och jag slutade gå i kyrkan. Skrymteriet inom religionen hade gjort mig besviken, och därför ville jag under många år inte ha något med organiserad religion att göra.

Flera år senare, när jag började tänka allvarligt på meningen med livet, förstod jag att jag ville ha ett gott förhållande till Skaparen. Jag ville få ett sådant förhållande utan religionens skrymteri. Sanningens säd som såtts många år tidigare började gro, fast det förstod jag inte ännu.

Jag tänkte mycket på att jag inte ville komma till himlen. Jag ville leva just här på jorden. Jag tyckte att den här planeten var en vacker, fantastisk skapelse, så varför skulle Gud förstöra den? Jag trodde inte heller att Jesus var Gud. Om han hade varit det, skulle hans offer ha varit ett bedrägeri. Dessa tankar, känslor och, om man så vill, övertygelser kunde jag inte få att stämma överens med det jag lärt mig i baptistkyrkan. Därför började jag be, be intensivt, och Jehova ingrep snabbt. Inom några dagar fick jag besök av Jehovas vittnen, och ett bibelstudium sattes omedelbart i gång. Tills jag började studera hade jag inte alls haft någon kontakt med Jehovas vittnen sedan den tid då jag var bekant med er familj, men ändå hade jag aldrig upphört att känna respekt för era söner och deras mod att stå upp för det som är rätt. Så fort jag började studera och fick kunskap föll allting på plats. Det tog mig ett och ett halvt år att ordna upp mitt liv. Jag blev till sist döpt 1975.

När vi behandlar hur vårt uppförande kan bli till ett vittnesbörd utan att vi är medvetna om det, tänker jag på er familj. När det tas upp hur viktigt det är att så ut mycket av Rikets säd, eftersom vi inte alltid vet var eller när den kommer att slå rot, vet jag av egen erfarenhet hur sant det är.

Jag vill tacka er för att ni är en del av Jehovas folk och att ni har hållit fast vid den övertygelse ni hade då. Ni har er själva ovetande hjälpt någon att finna sanningen. Ert och era barns uppförande och övertygelse gjorde att sanningen strålade igenom. Jag trodde aldrig att jag skulle få veta hur det gick för er och skulle få möjlighet att tacka er. Tack ännu en gång.

Med många kära kristna hälsningar.

L. O.

[Fotnoter]