”Jag är så tacksam för att de kom”
SÄLLSKAPET Vakttornet i Brooklyn i New York har fått följande brev, som visar uppskattning, från en ung kvinna på Nya Zeeland:
”Jag skriver detta brev för att visa hur mycket jag uppskattar er underbara organisation. Jag är tjugofem år gammal och mor till tre pojkar. Under någon tid har jag önskat förstå bibeln. Min man var baptist, men jag hade inte någon religiös bakgrund alls. När han gav mig en bibel, började jag gå i kyrkan tillsammans med honom, men jag fick inte lära mig någonting om bibeln där. Sedan vi fått våra pojkar kunde vi inte gå i kyrkan, och vi var alltför blyga för att ta kontakt med baptisterna i den nya trakt dit vi hade flyttat.
En dag kom en ung dam hem till oss och frågade om vi ville skriva in våra pojkar i söndagsskolan. Vi gick med på det, och hon sade att man skulle underrätta oss när vi kunde ta dem med till skolan. De gjorde aldrig detta. De var helt enkelt inte så intresserade av oss. Jehovas vittnen hade besökt oss, men jag hade aldrig lyssnat till dem. Jag skaffade av deras litteratur, men jag läste den aldrig. Jag tyckte att de bara var en samling fantaster.
Sedan vi blivit besvikna på baptisterna visste vi inte vad vi skulle göra. Jag visste inte hur man skulle finna den sanna religionen, och jag kunde inte tänka mig att gå till varje kyrka. Det var omöjligt! En dag var vi så förtvivlade i vår önskan att förstå bibeln att vi bad till Gud att han skulle visa oss sanningen. Tre dagar senare knackade det på dörren, och där stod en man som sade: ’Jag deltar i en bibelstudieverksamhet.’ Jag blev så förtjust att jag helt enkelt drog in honom. Jag accepterade ivrigt hans erbjudande att undervisa mig från bibeln. Det var inte förrän han hade gått som jag insåg att han var ett Jehovas vittne, och det gjorde mig litet ängslig. Men jag började studera bibeln, och senare gjorde min man också det.
Med tiden förstod vi att vi hade funnit den sanna tron. Och den lyckligaste dagen i mitt liv var när vi båda blev döpta år 1969 vid sammankomsten ’Fred på jorden’. Jag böjer knä och tackar Jehova Gud för att han besvarade våra böner den där dagen. Ja, jag tackar honom för att hans vittnen besökte oss regelbundet. Hurudant vädret än var, kom de för att hjälpa oss. Ja, de var uppriktigt intresserade av oss.
Om det vittne som besökte oss inte hade gått ut i predikoarbetet den där förmiddagen hade vi kanske inte haft Guds sanning i dag. Jehovas vittnen kom till oss med den största gåva någon människa kan ge — hoppet att få leva för evigt tillsammans med våra barn i Guds nya tingens ordning.”