Paris ”undre värld”

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FRANKRIKE

DESPERAT slår jag numret i hopp om att någon skall svara. ”Hallå! Hallå!” ropar jag. ”Mina bilnycklar har fallit ner i en rännstensbrunn. Kom så fort ni kan!” En specialstyrka från gatukontoret anländer snabbt. Deras arbetsuppgifter är att rensa upp i blockerade avloppsledningar, pumpa ut vatten från översvämmade källare och återfinna nycklar, glasögon, plånböcker och till och med sällskapsdjur — sådant som ideligen försvinner ner i de 18.000 rännstensbrunnarna i Paris. De får tag i mina nycklar, och med en suck av lättnad tackar jag dem hjärtligt.

Nästa dag beslutar jag mig för att besöka Musée des Égouts (kloakmuseet) på Seines vänstra strand, mitt emot de berömda turistbåtarna och i skuggan av Eiffeltornet. I bortåt 130 års tid har Paris med stolthet visat upp sin ”undre värld” — en värld under markytan. Jag förstår varför genom att göra likadant som de över 90.000 nyfikna människor som varje år besöker detta unika museum. Följ med mig när jag nu tar en närmare titt på det som den berömde 1800-talsförfattaren Victor Hugo kallade ”Leviatans inälvor” — Paris kloaker.

Tillgängliga ”inälvor”

När jag har tagit mig ner fem meter under marknivån, möter jag museets första utställningsföremål — en uppstoppad råtta. Jag ryser! Det påstås att det går tre råttor på varje invånare i Paris. Råttorna är nära nog immuna även mot de starkaste gifter. De är välfödda. Råttorna äter 100 ton per dag, det vill säga en tredjedel av allt avfall som hamnar i kloakerna.

Stenar, spikar, nycklar och andra tyngre föremål samlas ihop huller om buller genom spillvatten och regn och dämmer upp kloakerna. Med ljudet av droppande vatten som bakgrund granskar jag de maskiner som renar denna 2.100 kilometer långa ”tarm”. Varje år rensar ett tusental kloakarbetare bort 15.000 kubikmeter avfall. Mörker, skurar av smutsigt vatten, slemmiga väggar och snabba vattennivåhöjningar kan göra kloakarbetarnas arbete rätt så besvärligt.

Utefter taket i kloakgångarna slingrar sig ledningsrör som innehåller rören för dricksvatten, telefonledningar och elledningar för trafikljus.

Det började under romartiden

Romarna var först med att förse Paris med kloakledningar. Det finns fortfarande kvar omkring 18 meter av de romerska kloakerna under ruinerna av de romerska varmbadhusen i nuvarande Quartier Latin. Men när det romerska riket föll glömde man bort hygienen. Paris förblev i århundraden en smutsig och ohälsosam stad med rännstenar mitt i gatorna eller med diken på sidorna som förde bort smutsvatten. Dikena stank och var härdar för smittspridning. År 1131 dog kung Ludvig VI:s äldste son av en infektion som han ådragit sig när han föll i ett avloppsdike och skadade sig.

Rännstenarna användes för att kasta avfall i, och på liknande sätt använde man också de få nyanlagda, täckta avloppsledningarna som lätt blev igensatta. Situationen blev ännu värre när vattenståndet i Seine steg och kloakerna spydde upp illaluktande dy och avfall. På den tiden var dräneringssystemet i Paris helt otillräckligt. År 1636 var kloakgångarnas sammanlagda längd inte mer än 23 kilometer, och de betjänade en folkmängd på 415.000. Hundrafemtio år senare hade de utökats med bara 3 kilometer. På Napoleons tid led stadens ”tarmar” av akut förstoppning.

Under 1800-talet undersökte och kartlade man de existerande kloakgångarna. Man fann att de bestod av närmare två hundra tunnlar, och flera av dessa hade man tidigare inte känt till. Hur avlägsnades det flera hundra år gamla slammet som det fanns tonvis av? Det kom att spridas ett rykte att det fanns mängder av värdefulla föremål under Paris gator. Hopar av lystna skattsökare strömmade till. De vadade fram i dyn och sållade ut mynt och smycken och vapen.

Samordning av kloakerna

Kloaker och avlopp sammanlänkades slutligen och moderniserades. Systemet byggdes ut och förbands med varje byggnad i staden. Man använde ledningar som var dimensionerade för att klara oväntade översvämningar. År 1878 fanns det 650 kilometer farbara kanaler där vattnet flöt fram under stora valv. ”Kloakerna är rena, ... klädda till fest”, skrev Victor Hugo.

Under 1900-talet har kloaksystemet vuxit till det dubbla. Det har blivit en spegelbild av staden själv. På vilket sätt? Varje kanal bär samma namn som den gata den löper under, och numren på husen ovanför finns utsatta. Förbättringar pågår för närvarande inom ramen för det projekt på två miljarder francs (2,6 miljarder kronor) som påbörjades 1991. Arbetet med renovering av denna livsviktiga serviceanläggning, som processar 1,2 miljoner kubikmeter vatten per dygn, omfattar under en tioårsperiod installation av automatisk rensningsutrustning och datoriserade kontrollfunktioner.

Jag kommer till slutet av mitt besök i kloakvärlden och ser fram emot att få andas den vanliga Parisluften. Men min rundvandring under marken är inte slut. ”Om ni vill se det djupast belägna Paris, så måste ni bege er till katakomberna”, rekommenderar souvenirförsäljaren. ”Tjugo meter längre ner finner man travade ben av sex miljoner människor.” Varifrån har de kommit?

Kyrkorna förgiftar luften

Benen i Paris katakomber — en underjordisk kyrkogård — fördes inte dit förrän på 1700-talet. Sedan medeltiden begravdes människor i eller i närheten av kyrkorna. Det här var en inkomstkälla för kyrkan, men det var synnerligen ohälsosamt, eftersom gravplatserna låg mitt i staden. Det blev en mardröm för de närmaste grannarna till den största gravplatsen, Saints-Innocents, som omfattade 7.000 kvadratmeter. Där tog man emot de döda från ett tjugotal församlingar liksom oidentifierade kroppar och kropparna av dem som hade dött av pest.

År 1418 bidrog digerdöden med omkring 50.000 kroppar. År 1572 fördes tusentals offer för massakern på Bartolomeinatten till Saints-Innocents.a Röster höjdes för att man skulle stänga gravplatsen. Omkring två miljoner kroppar, som kunde vara staplade till tio meters höjd, hade höjt marknivån med mer än två meter. Gravplatsen var en veritabel infektionshärd, och stanken därifrån, menade man, fick mjölken att surna, och vinet blev till ättika. Prästerskapet opponerade sig emellertid mot att stadens gravplatser skulle stängas.

År 1780 brast väggarna till en allmän gravplats, och kroppar hamnade i omgivande källare. Nu var måttet rågat! Gravplatsen stängdes, och alla begravningar inom staden förbjöds. Massgravarna tömdes genom att kropparna fördes till stenbrottet i området Tombe-Issoire. Varje natt under 15 månaders tid fördes benen bort i spöklika konvojer. Beslutet utsträcktes till att omfatta ytterligare 17 gravplatser och 300 kyrkor, kloster och andra religiösa anläggningar. Benen kastades ner i ett 17 meter djupt schakt, där numera en spiraltrappa leder ner från gatunivån till katakomberna.

Ett besök i Paris katakomber

Från Place Denfert-Rochereau, strax söder om Quartier Latin, går jag ner för de 91 stegen till katakomberna. År 1787 var damerna från det kungliga hovet bland de första som i ljuset från brinnande facklor besåg den underjordiska gravplatsen. I dag kommer det 160.000 besökare varje år.

Vid trappans fot vidtar en ändlös rad av gallerier där de dödas lämningar förvaras. Jag går försiktigt framåt medan jag begrundar det faktum att katakomberna upptar en yta på över 11.000 kvadratmeter. En man vid namn Philibert Aspairt vann oönskad ryktbarhet när han försökte orientera sig i kilometervis av gallerigångar. År 1793 gick han vilse i denna labyrint. Hans skelett återfanns där nere elva år senare och identifierades genom hans nycklar och resterna av hans kläder.

Omkring 30 procent av marken under stadens yta har använts för stenbrott. Arbetet var länge helt okontrollerat från myndigheternas sida. Men 1774 störtade en sträcka på 300 meter av rue d’Enfer (”Helvetesgatan”, som i dag heter Denfert-Rochereau) ner i en 30 meter djup avgrund. Paris hotade att störta samman. En skribent uttryckte det så här: ”Stenarna som vi ser ovan jord saknas under våra fötter.” För att stödja de underjordiska gallerierna har man byggt imponerande valv.

”De borde ha stenlagt golvet medan de ändå höll på här nere”, beklagar jag mig när jag ser mina leriga skor. Jag halkar i en vattenpöl men lyckas gripa tag i en tung bronsdörr. På andra sidan dörren löper en korridor vars väggar byggts upp av skelettdelar. Grinande skallar och sköra lårben och skenben som arrangerats i rader och som kors och kransar erbjuder en bisarr anblick. Här finns också stentavlor med ingraverade bibelverser och dikter som återspeglar människans grubblerier över meningen med livet och döden.

När jag kommer ut från katakomberna stannar jag i rännstenen och torkar bort leran från mina skor, och jag är försiktig, så att nycklarna inte gör ett nytt besök i Paris kloaksystem! Min rundtur i Paris fascinerande ”undre värld” har varit en märklig upplevelse som jag sent skall glömma. Det är utan tvekan så att Paris innehåller mycket mer än man kan se.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Öppningen till en sektion av kloakerna i Paris

Bildkälla]

Valentin, Musée Carnavalet, © Photothèque des Musées de la Ville de Paris/Cliché: Giet

[Bild på sidan 25]

Ett besök i kloakerna

Bildkälla]

J. Pelcoq, The Boat, Musée Carnavalet, © Photothèque des Musées de la Ville de Paris/Cliché: Giet

[Bild på sidan 25]

Kloakgång i genomskärning

Bildkälla]

Ferat, Musée Carnavalet, © Photothèque des Musées de la Ville de Paris/Cliché: Briant

[Bild på sidan 26]

Grinande skallar och sköra benknotor har arrangerats i rader och som kors och kransar

[Bild på sidan 26]

En inskription framför utgången: ”Dödens udd är synden.” — 1 Korinthierna 15:56, ”1917”

[Bild på sidan 26]

Maskiner för rensning av kloakerna

[Bildkälla på sidan 24]

Karta i bakgrunden på sidorna 24–27: Encyclopædia Britannica/9th Edition (1899)