Katakomberna — Vad var det?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ITALIEN
I mörka gångar, gömda i underjorden nära antikens Rom, finns katakomberna. Vad är egentligen katakomberna? Varför byggdes de?
KATAKOMBERNA är huvudsakligen tunnlar som är uthuggna i berggrunden för att användas som begravningsplatser. Man tror att ordet ”katakomb”, ett ord av ovisst ursprung (möjligen betyder det ”vid urholkningarna”), var benämningen på en speciell begravningsplats vid Via Appia i närheten av Rom. Med tiden kom ordet att användas om alla underjordiska begravningsplatser. Även om det finns katakomber på många platser runt Medelhavet, är katakomberna i Rom de mest välkända och även de största — deras sammanlagda längd beräknas uppgå till flera hundra kilometer. Så många som 60 katakomber har registrerats, och alla befinner sig några kilometer utanför den historiska stadens centrum, intill de landsvägar som konsulerna lät anlägga och som förband Rom med dess provinser.
Det verkar som om de kristna i Rom i det första århundradet inte hade egna begravningsplatser, utan begravde sina döda sida vid sida med hedningar. I mitten av det andra århundradet, när till bekännelsen kristna redan hade börjat ta intryck av hedniskt tänkande, upplät förmögna konvertiter egendom för ”kristna” begravningsplatser. För att lösa problemet med utrymme utan att behöva bege sig alltför långt från staden började man gräva.
Katakombernas historia
De första grävningarna gjordes förmodligen längs sidorna av kullar eller i övergivna stenbrott. ”Sedan”, förklarar Ludwig Hertling och Engelbert Kirschbaum i sin bok om katakomberna, ”började arbetet med gångar som inte var mycket högre än en människa. Sidotunnlar grävdes ut åt höger och åt vänster, vilka senare kunde förenas vid slutpunkten genom en annan gång som var parallell med den första. På så sätt uppstod ett enkelt nätverk som med tiden blev allt större och mer invecklat.”
Den största utvecklingen ägde rum på 200- och 300-talen; vid den tidpunkten hade den så kallade kristna religionen helt besmittats av hedniska läror och sedvänjor. I och med Konstantins så kallade omvändelse år 313 v.t. blev katakomberna den romerska kyrkans egendom, och en del antog till sist kolossala proportioner. De romerska katakomberna kan tillsammans ha rymt hundratusentals gravar, om inte miljontals.
Under den här perioden utsmyckades begravningsplatserna och utvidgades, och nya trappor byggdes för att göra det lättare för den ökande strömmen av besökare att komma ner till gravarna. Ryktet om de gravar där påvarna och martyrerna antogs vara begravda hade fått så stor spridning (i synnerhet i norra Europa) att katakomberna blev målet för otaliga pilgrimsfärder. I och med Roms fall och barbarernas första invasioner i början av 400-talet blev hela området ytterst farligt, och man slutade att använda katakomberna som begravningsplatser.
På 700-talet utsattes gravarna för svår skadegörelse när de plundrades, inte bara av invaderande härar, utan också, enligt Hertling och Kirschbaum, av ”tillmötesgående romerska förmedlare”, som gav stora mängder heliga föremål till ”tyska och franska abbotar som blev allt lystnare efter reliker” för att öka anseendet hos sina katedraler och kloster. Eftersom påven Paulus I inte kunde återställa katakomberna eller försvara dem, lät han föra det mesta av de kvarvarande benen i säkerhet innanför stadsmurarna, där stora basilikor senare uppfördes över vad man ansåg vara ”heliga martyrers” kvarlevor. Katakomberna övergavs och föll i glömska.
Forntida vägbeskrivningar, s.k. itinerarier, från 400-talet till 800-talet, vilka iordningställdes för att visa besökare vägen till de berömda gravarna, gav forskarna värdefulla ledtrådar när de på 1600-talet och sedan åter på 1800-talet började leta efter, identifiera och utforska begravningsplatserna som gömdes av vegetation och raserade ingångar och trappor. Sedan dess har en hel del forskning och restaurering ägt rum, och i dag är det möjligt att besöka flera av dessa historiska platser.
Ett besök i en katakomb
Vi befinner oss vid Via Appia, den väg på vilken aposteln Paulus färdades när han fördes till Rom som fånge. (Apostlagärningarna 28:13—16) Fast vi inte är mer än tre kilometer utanför de forntida stadsmurarna, är vi redan ute på öppna landsbygden, omgivna av magnifika pinjeträd och cypresser som växer bland monumenten och ruinerna efter denna en gång så trafikerade landsväg.
Efter att ha betalat inträde går vi ner för en brant trappa till ett djup av drygt 10 meter. Guiden förklarar att den här katakomben har fem våningar och når ett djup av 30 meter. Därunder fann man vatten. Berggrunden i Rom och dess omgivningar utgörs till stor del av tuff, en mjuk och porös vulkanisk bergart, som är lätt att bearbeta, men samtidigt stark och hållfast.
Vi går längs en trång korridor som är en meter bred och omkring 2,5 meter hög. De mörkbruna väggarna är ojämna och fuktiga och bär fortfarande tydliga spår av fossores’ hackor. Fossores var de arbetare som högg ut de här trånga tunnlarna. Gravarna på båda sidor öppnades och plundrades för länge sedan, men en del innehåller fortfarande små fragment av ben. När vi fortsätter i mörkret, inser vi att vi är omgivna av tusentals gravar.
Det mest ekonomiska och praktiska sättet att begrava de döda var att hugga ut rektangulära nischer i väggarna, den ena ovanför den andra. Dessa loculi innehöll vanligtvis en enda kropp, men ibland två eller tre kroppar. Gravnischerna tillslöts med tegelstenar, marmorplattor eller terrakottaplattor, som sattes fast med kalk. Många saknar inskription. De kunde identifieras med hjälp av små föremål som placerades utanför — ett mynt eller ett snäckskal som trycktes in i den våta kalken eller, som i Priscillakatakomben, en liten docka gjord av ben, vilken förmodligen lämnades av hennes bedrövade föräldrar som sörjde sin dotters för tidiga död. Många gravar är mycket små, bara stora nog för att rymma nyfödda spädbarn.
”Hur kan man veta hur gamla katakomberna är?” frågar vi. ”Man behöver inte gissa sig till det”, svarar vår guide. ”Ser ni det här märket?” Vi böjer oss ner för att undersöka ett märke som präglats in i en stor terrakottaplatta som använts för att tillsluta en av gravnischerna. ”Den här stämpeln trycktes in i leran när plattan gjordes. Fabrikerna, som i många fall var kejserlig egendom, stämplade upplysningar på tegelstenar och plattor som de tillverkade. Upplysningarna visar vilket stenbrott leran hämtats från, namnet på verkstaden, förmannen, de konsuler (de högsta ämbetsmännen) som var i tjänst det året, och så vidare. Det här är en ytterst värdefull upplysning när det gäller att exakt datera gravarna. De äldsta dateras till mitten av det andra århundradet v.t. och de yngsta till omkring år 400 v.t.”
En blandning av uppfattningar
En del av dem som använde de här platserna hade uppenbarligen en viss kunskap i den Heliga skrift, eftersom flera av gravarna är dekorerade med bibliska motiv. Man ser emellertid inga spår av Mariadyrkan eller andra teman som är så vanliga i senare ”helig” konst, till exempel den så kallade korsfästelsescenen.
Vi ser också figurer som inte har något samband med Bibeln. ”Det är sant”, medger guiden. ”Många motiv i de här katakomberna och i andra har lånats från hednisk konst. Man finner den grekisk-romerske halvguden och hjälten Orfeus; Cupido och Psyche, vilka representerar själens lott i det här livet och i nästa; vinskörden, som är en välkänd Dionysos-symbol för extasen i livet efter detta. Motiv hämtade direkt från hednisk konst är, enligt Antonio Ferrua, en jesuitisk forskare, personifikationerna av abstrakta ting: de fyra årstiderna representerade av amoriner; mer sammansatta motiv som avbildar de fyra årstiderna: sommaren krönt av sädesax och liljor, och så vidare.”
Återkommande teman är: påfågeln, en symbol för odödlighet, eftersom dess kött ansågs vara oförstörbart; den mytologiska fågel Fenix, också en symbol för odödlighet, eftersom den sades dö i eldsflammorna bara för att uppstå igen ur askan; de dödas själar som njuter i livet efter detta, omgivna av fåglar, blommor och frukter. Verkligen en blandning av hedniska och bibliska uppfattningar!
En del inskriptioner är rörande uttryck för tro och tycks återspegla uppfattningen att de döda sover i väntan på uppståndelsen: ”Aquilina sover i frid.” (Johannes 11:11, 14) I kontrast till Bibelns läror återspeglar andra inskriptioner tanken att de döda kan hjälpa eller meddela sig med de levande: ”Kom ihåg din make och dina barn”, ”Be för oss”, ”Jag ber för dig” och ”Jag har frid”.
Men varför denna blandning av bibliskt och hedniskt tänkande? Historikern J. Stevenson säger: ”En del kristnas kristendom genomsyrades av uppfattningar som härrörde från deras hedniska förflutna.” Det är tydligt att de ”rättrogna” i Rom inte längre handlade i överensstämmelse med den kunskap som hade vidarebefordrats av Jesu sanna lärjungar. — Romarna 15:14.
När vi fortsätter vår vandring, blir inflytandet av oskriftenlig dyrkan av de döda alltmer märkbart. Många ville bli begravda nära en grav som innehöll kvarlevorna av någon som ansågs vara martyr, eftersom de trodde att martyren från sin ställning i himmelsk lycksalighet skulle kunna lägga sig ut för den mer obetydliga personen och hjälpa denne att få samma belöning.
Många föreställer sig att katakomberna låg alldeles under staden, men så är det inte. De befinner sig alla några kilometer utanför stadens centrum. Enligt romersk lag var det förbjudet att begrava de döda innanför stadsmurarna. De ”Tolv tavlornas lag”, som infördes på 400-talet f.v.t., föreskrev: Hominem mortuum in urbe ne sepelito neve urito (De döda får inte begravas eller kremeras i staden).
Guiden påpekar: ”De här begravningsplatserna var välkända för myndigheterna, så välkända att påven Sixtus II avrättades då han påträffades här (år 258 v.t.), när de kristna under kejsar Valerianus’ förföljelse hindrades att komma in i katakomberna.”
När vi rundar ytterligare ett hörn i labyrinten, ser vi hur det svaga dagsljuset lyser upp den bortersta delen av gången, och vi förstår att vårt besök närmar sig sitt slut. Vi säger adjö till vår guide och tackar honom för de intressanta upplysningarna, och när vi går upp för en annan brant trappa för att återvända till markytan, kan vi inte låta bli att fundera över det vi har sett.
Kan detta vara lämningar av sann kristendom? Knappast. Bibeln hade förutsagt att de läror som Jesus och hans lärjungar förkunnade skulle bli besmittade av hedniska läror kort efter apostlarnas död. (2 Thessalonikerna 2:3, 7) Det vi hade sett som vittnade om dyrkan av de döda, martyrdyrkan och föreställningen om en odödlig själ är talande vittnesbörd, inte om en tro grundad på Jesu läror, utan snarare om det starka hedniska inflytande som redan hade gjort sig märkbart bland avfälliga romerska kristna på 100-talet till 300-talet enligt den vanliga tideräkningen.
[Infälld text på sidan 18]
De gravar där påvarna antogs vara begravda blev målet för otaliga pilgrimsfärder
[Infälld text på sidan 19]
En av katakomberna har fem våningar och når ett djup av 30 meter
[Infälld text på sidan 20]
Katakomberna vittnar om inflytandet av det förutsagda avfallet från Bibelns sanning
[Bilder på sidan 17]
Till höger: Vissa fåglar användes som symboler för odödlighet
[Bildkälla]
Archivio PCAS
Längst till höger: Labyrintisk karta över några romerska katakomber
Nertill till höger: Brudstämpel, en god hjälp vid datering av gravarna
[Bildkälla]
Soprintendenza Archeologica di Roma
Nertill: Påvekryptan