När kristendomen gick under jorden

NÅGON GÅNG under år 64 e. Kr. slog eldslågor upp mot Roms himmel. De spred sig med ursinnig fart; snart stod hela staden i ljusan låga, och forntidens hedniska huvudstad brann ned i grund. Den lastbare kejsar Nero, som säges själv ha anlagt branden, sökte avleda misstankarna genom att beskylla stadens impopulära kristna för att ha orsakat ogärningen. Den eld som härjade staden blev orsaken till att en hel serie heta förföljelser utbröt mot de kristna. Auktoriteter räknar med tio olika förföljelsevågor från Nero till Diocletianus på 300-talet. Utmattningskriget började med att Nero fyllde sina trädgårdar och cirkusen i Vatikanen med ohyggliga scener. Här blev martyrerna fastnaglade vid pålen, insvepta i djurhudar och kastades för vilda hundar, eller också blev de insmorda med något eldfängt ämne och fick tjäna som facklor vid kejsarens kvällsfester.

Fastän en och annan likgiltig eller efterlåten härskares regeringsperiod gav de kristna en smula andrum, måste de ständigt vara på sin vakt, även om de som klass betraktat inte slappnade i att med full kraft utföra sin gudstjänst. Långa tider var det omöjligt för dem att samlas, utom i djupaste hemlighet, till gemensam gudstjänst och studier. Så tidigt som 100 år efter det att Paulus föll offer för förföljelserna på Neros tid, hade därför kristendomen utvecklats till en välorganiserad underjordisk rörelse. Detta var också bokstavligen sant, ty de valde Roms vindlande underjordiska labyrinter, de så kallade katakomberna, som mötesplatser. Även om det finns katakomber i andra städer och områden, så har Roms blivit bäst kända i förbindelse med de första kristna. De kan ge oss en märkvärdigt tydlig bild av den kristna gudsdyrkans historia, trosuppfattning och karakteristiska drag under de första tre eller fyra århundradena av vår tideräkning.

Vid vilken tid och för vilket ändamål katakomberna ursprungligen iordningställdes, vet man ej säkert. De flesta menar att de kristna byggde dem, medan andra tror att de underjordiska gångarna fanns där redan innan Rom grundlädes. Somliga säger att de var övergivna stenbrott, som de kristna ändrade och använde för sina syften. Till namnet använde de katakomberna för att begrava sina döda. Dessa placerades i nischer, som huggits ut i klippväggarna, vilka förseglades med en marmorplatta, varpå den dödes namn var inristat.

Katakombernas gravar påträffas i rader den ena över den andra, ofta så många som tre, fyra eller fem i höjd. När man behövde flera gravar i någon gång, sänkte man bara golvet genom att gräva undan jorden så att tillräckligt av klippväggen frilades. Detta visade sig överlägset jämfört med att söka hugga ut nya fack ovanför de redan befintliga genom att höja taket, vilket skulle varit alltför opraktiskt. Själva gångarna vindlar likt otyglade tentakler under staden och dess omnejd. Med oregelbundna mellanrum stöter man på avtagsvägar, som löper ut i motsatta riktningar. Här träffar man på rum, som gjorts i ordning till samlingsplatser för gruppstudier. De bär i tysthet vittnesbörd om den hemlighetsfullhet, som en gång fordrades av dem som kom tillsammans för att få ytterligare kraft att gå framåt i den sanna tillbedjan, medan deras hedniska förföljare rasade ovanför dem. Endast den oförståndige ger sig in i dessa labyrinter utan vägvisare. Han kan komma att möta samma öde, som år 1837 drabbade den klass av studerande och deras lärare, som begav sig ner i virrvarret och som aldrig mer hördes av.

Orubbliga trots våldsdåd

Många av de första kristna, vars kvarlevor fyller gravarna i katakomberna sedan så lång tid tillbaka, dog en allt annat än fridfull död. Deras kroppar blev sönderslitna, brända eller på annat sätt sargade, då de mötte martyrdöden. Antalet av dem som på detta sätt led martyrdöden växte ständigt, under det förföljelsevåg efter förföljelsevåg svepte fram över de kristna. Ehuru det är omöjligt att finna namnen på alla dem som dött som martyrer, så ger oss ändå inskrifterna på en del av de nischer, där de ligger begravna, en föreställning om vilken mängd det måste ha varit; här är en ung officer som kom till tro och så blev dödad av den stat han hade tjänat; där en man som tillsammans med hela sin familj blivit skändligen mördad, och här åter en ung flicka som mött döden i kokande olja. Rom färgades rött av oskyldigt blod. En del av våldsverkarna, ursinniga över att inte kunna dräpa anden lika väl som kroppen, sökte i sin dårskap omöjliggöra den kristnes hopp om en uppståndelse genom att bränna de dödas kroppar och strö ut askan på floden. Och då man lade märke till det ökade nit, som visades av dem som besökte de modiga dödsdömda i deras celler strax innan avrättningen, sökte man under förföljelsevågen på kejsar Valerianus’ tid, i mitten av 200-talet, förhindra detta genom att föra de dömda direkt från domstolen till avrättningsplatsen. Detta hände den bemärkte tillsyningsmannen Cyprianus. Hans bröder följde honom emellertid till avrättningsplatsen och uppmuntrade honom att vara ståndaktig.

Likaledes i syfte att hindra dem från att hämta kraft vid gemensamma möten i katakomberna förbjöd denne kejsare att de underjor diska gravplatserna skulle få användas. Att sätta ett sådant förbud i kraft var emellertid svårt, ty ingångarna var alltför många och avlägsna från varandra, och det var inte många av vaktmanskapet som var tillräckligt modiga att tränga långt in i gångarna för att söka efter ”lagöverträdare”. Förföljelsen nådde kulmen men förfelade sitt mål.

För den ivrige forskaren i våra dagar, som är bekant med nuvarande mångfald av religioner och religiösa allianser, ekumeniska strävanden osv., blir den största tillfredsställelsen, som studiet av katakomberna ger, den inblick man därigenom får i de första kristnas tro och sedvänjor. Hedningarna tillbad med pomp och ståt i skönt utsirade tempel med praktfulla avgudabilder, doftande rökelse och brinnande ljus. Men det gjorde inte de kristna. Så här sade hedningen vanligen om dem: ”Varför har de inga altaren eller tempel, och varför frambär de inga offer?” Den engelske historieskrivaren Gibbon påvisar det fullständiga förakt som de kristna visade för avgudadyrkan, och hur fyndigt en del av deras författare förlöjligade att de böjde sig i tillbedjan inför sina egna händers verk. Den märkbara skillnaden mellan den kristne och hedningen kommer tydligt till synes i de olika gravskrifter de lämnat eftervärlden. Under det att hedningarna prisade ett liv i efterlåtenhet och anslog en ton av ”ät, drick och var glad”, ristade de kristna vanligen in namnet och några ord om den ostörda sömn de döda fallit i och gjorde antydningar till hoppet om uppståndelse. En inskrift lyder: ”Du, värdige vän, som nu lämnat de dina, vila i frid — sov. Du kommer att uppstå; en tillfällig vila har förunnats dig.”

Men dessa fakta gör oss uppmärksamma på, att de kristna, som levde så nära inpå apostlarnas tid, bekände sig till läror, som är tydligt skilda inte endast från dåtida hednaläror, utan också från dem som omfattas av så kallade kristna i vår tid. Om de förlöjligade belätesdyrkan bland romarna under de första tre hundra åren e. Kr., skulle de naturligtvis inte ha haft överseende med det erkännande som nu ges åt bilddyrkan av en kyrka med högkvarter i samma stad, bara därför att den kyrkan bekänner sig vara kristen. Om de trodde på en uppståndelse och att de skulle sova i döden till dess, är det otänkbart att de skulle kunna förlika sig med tron på ”skärselden”, helvetet eller överhuvudtaget medvetenhet i döden. Men detta är bara en liten början i den långa raden av ting där dessa Messias’ första efterföljare skiljer sig från den nutida kristenhetens hundratals sekter och kulter.

Stenarna anklagar kristenheten

Även om man noggrant granskar katakombernas berättelse, finner man ingen bekräftelse på Mariadyrkan under de tre första århundradena. Jungfru Maria hade inte fått någon framträdande plats på de tidiga målningarna, och man finner inte heller bevis för att böner framburits till eller genom henne. De kristna under katakombernas dagar var inte heller begivna på att samla reliker. Fastän deras martyrer helt naturligt blev högt aktade, gjordes inga försök att tillbedja dem eller att bevara deras stofthyddor, så att de kunde användas till reliker för att ockra på de lättrogna. Till harm för den romersk-katolska konsten påvisar William Kip att Gud aldrig avbildats i en människas gestalt. De romersk-katolska försöken i denna riktning förkastas således av denna auktoritet, t. o. m. de som gjorts ”av ett sådant geni som Michel- angelo”. Att Petrus skulle fått någon ställning som kyrkans överhuvud nämnes inte heller på katakombernas väggar. Lägg märke till vad McClintock & Strong’s Cyclopaedia har att säga: ”Ingen av de utpräglat romerska lärorna kan få stöd i inskriptioner gjorda tidigare än på 300-talet. Spår av helgondyrkan börjar visa sig på 400-talet. Först i slutet av 500-och början av 600-talen finner vi hänsyftningar på att Kristus överlämnat makt åt Petrus, och Petrus är inte heller avbildad med nycklarna i handen, så som vi ser honom på senare tiders målningar.”

Allt detta överensstämmer med det förhållandet att kejsar Konstantin var drivkraften till att man efter kyrkomötet i Nicaea år 325 e. Kr. formligen antog en avfällig kristendom, uppblandad med romersk hedendom. Då började de oräkneliga hedniska påfund, som alltsedan dess befläckat det påvliga Rom, ge sig till känna. Otvivelaktigt hade den laglöshet, som aposteln Paulus varnade de kristna för, börjat öva sitt inflytande redan under de tre första århundradena; men, fastän de kanske i någon mån lutat åt falska läror, har deras ståndaktiga vägran att medvetet ge efter för hedendomens kraftiga påtryckningar bidragit till att man kunnat skilja mellan några av de grundläror som Jesus och hans lärjungar förkunnade och den sammansmälta hedendomens lärosatser, som senare strömmade ut från Rom. — 2 Tess. 2:7.

Trots att det finns många teckningar från de första tre hundra åren, kan vi inte finna att de utnyttjar korsfästelsescenen eller söker framställa Jesu lidande. Till och med det hedniska korset, som kristenheten påstår är kristendomens främsta symbol, förekommer sällan i katakomberna och, såsom amerikanen Sheldon sagt, påträffas i någon förvänd form. Han menar att detta har sin rot i det hån och förakt som de kristnas motståndare riktade mot dem för denna symbols skull. Då vi emellertid tänker på deras modiga och oböjliga hållning gentemot sina förtryckare, förefaller det högst osannolikt att en smula ytterligare förödmjukelse skulle hindrat dem från att låta denna symbol, som antagits vara dem helig, träda i förgrunden. Det är snarare mera sannolikt att de kristna på den tiden bestämt avvisade korset, fastän det blev allmänt antaget. Pressad av tyngden av katakombernas vittnesbörd medger en katolsk encyclopedi: ”Katolska författare har stundom funnit att bilderna i katakomberna har ett rikare dogmatiskt innehåll än en noggrannare undersökning är i stånd att finna.”

Ett intressant drag är detta, att fastän de första kristna tvingades att ha sina sammankomster under jorden, satte de inte sitt ljus under skäppan. I lydnad för Kristi bud lyfte de det högt upp och satte det på ”ljusstaken” genom sin offentliga förkunnarverksamhet. Fastän detta medförde att många fick tillfälle att visa sitt ursinniga hat, erbjöd det hopp åt oräkneliga andra, som började sluta sig till de kristna. I sin bok The Church in the Catacombs (Kyrkan i katakomberna) pekar Charles Maitland på att deras iver att omvända andra var den mest försvårande omständigheten vid förföljelsen mot dem, och var grunden för de anklagelser som myndigheterna reste mot dem. Att de var ofarliga visas tydligt därigenom att de blev officiellt bannlysta för att de i hemlighet hade firat Herrens nattvard. Efter vad som kan utläsas från de gamla inskrifterna, hånade dessa kristna den hierarkiska organisation, som påvekyrkan byggde upp med det hedniska Rom som mönster. I stället för rösten av biskopar och andra lärda män, finner forskarna de okonstlade ord av hopp som uttalats av t. ex. Maria och Marta vid Lasarus’ grav. Illustrationerna visar snarare på sådana ting än de framhåller prästers framskjutna ställningar eller folkets behov av att lita på deras undervisning. Att gravplatserna var för alla och envar visar att Roms kristna levde i harmoni med Jesu lära: ”Ni alla äro bröder.”

Kristendomen ovan jord

Eftersom det inte går att göra en fördelaktig jämförelse mellan den första kristna kyrkan och vår tids kristenhet, bör vi då hänsynslöst draga den slutsatsen att det inte finns någon sanning längre? Visst inte, då vi kommer ihåg att utan hjälp av världslig religion, politik, rikedom och ställning i samhället, ja, rent av utanför ”kristenheten”, har ett glatt budskap om Guds rikes födelse, det rike som är världens hopp, förkunnats över hela världen mer och mer intensivt under de senaste trettio åren. Världen utöver är dessa, som bringar de goda nyheterna, kända för sitt ovanliga avståndstagande från världen, sin stridslystna hårdnackenhet när det gäller att fortsätta med arbetet, trots det motstånd de möter runt hela jorden. De är också kända såsom vittnen för den de tjäna, Jehovas vittnen. Den slående likheten i somliga av de grundläggande principerna för deras verksamhet och förkunnelse jämförda med de första kristnas kan ingen blunda för. Anklagelserna, som har gjorts i försök att hindra deras arbete, har också varit lika orimliga och framförts för att skyla den verkliga orsaken till oviljan mot dem. Ja, i Kanada då det under kriget rådde förbud mot sammankomster, blev ett möte anordnat av Jehovas vittnen avbrutet och upplöst, fastän de hade kommit tillsammans i ett så ofarligt uppsåt som att fira Herrens nattvard!

Då vi betraktar alla dessa förhållanden tillsammans, förstår vi att sanningen aldrig välkomnats av denna onda värld. Liksom det var på Kristi tid, så är det nu. Förutsade han inte: ”Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder.” (Joh. 15:20) Under långa århundraden måste människor av en god vilja vänta, medan kristendomen drevs under jorden, uppslukades av hedendomen och därefter i århundraden blev framställd inför världen i en falsk dager. Men nu sveper en verksamhet som förmedlar bibelkunskap över världen. Den bringar alla människor klarare insikt än någonsin och skänker ett sant hopp. Sanningen lyser nu klarare än den någonsin gjort under människosläktets nära 6.000-åriga tillvaro. Fastän sanningen under tidens gång förnekats av alla jordiska riken, fastän den fortfarande ideligen blir förbjuden, har den brutit alla bojor, är i ständig tillväxt och kommer i framtiden att uppfylla hela jorden. — Hab. 2:14.