Katakomberna i Odessa – en underjordisk labyrint
EN LÅNG spricka bildas på en nyputsad vägg i en renoverad lägenhet. ”Det är de där katakomberna igen”, suckar ägaren.
Oavsett vad som händer i Odessa, om en vattenledning brister eller om en väg rasar, är det tunnlarna under staden som får skulden. Under denna vackra stad vid den ukrainska Svartahavskusten finns nämligen ett virrvarr av gångar. De är troligen 250 mil långa och kan mycket väl vara världens största nätverk av katakomber.
Hur kom de här gångarna till? Hur påverkar de livet i staden ovanför? Vi beslöt oss för att följa med på en guidad tur för att få veta lite mer.
Ett besök i underjorden
Vår buss avgår från järnvägsstationen i Odessa med en förväntansfull skara turister och skolelever. Under resan berättar guiden lite om katakombernas historia.
Vi får veta att man troligen började hugga ut katakomberna på 1830-talet när staden behövde billigt och lättillgängligt byggmaterial. Lägligt nog löpte långa stråk av lättviktig, hållfast gul kalksten under staden. Stenbrytningen blev en lönsam industri, och undan för undan växte katakomberna fram.
Gångarna spred sig snabbt och helt planlöst. En del grävdes ut mer än 35 meter under markytan, och ibland korsade de varandra på olika nivåer. När ett schakt var tömt på kalksten övergav man det och började gräva ett nytt. Så småningom sträckte sig labyrinten ända ut på landsbygden.
Efter en inte alltför lång resa kommer vi fram till Nerubajskoje, en liten by strax norr om Odessa. Snart står vi vid en kalkstensvägg med en rejäl metallgrind som markerar ingången till katakomberna. Guiden berättar: ”Vi ska nu gå in i en del av katakomberna som beboddes av sovjetiska partisaner under andra världskriget. Ni kommer att få en god uppfattning av deras levnadsförhållanden under den tiden.” Enligt Andrij Krasnozjon, som är expert på katakomberna, bodde en partisangrupp här nere i 13 månader.
Guiden tillägger: ”Man ska komma ihåg att många andra också har bott i katakomberna under årens lopp, bland annat banditer, pirater och politiska flyktingar. Alla levde under ungefär samma förhållanden.”
Vi går in i en svagt upplyst korridor som löper vidare in i mörkret. ”Partisanernas tunnlar var inga tillfälliga gömställen, utan var utrustade för att vara så bekväma som möjligt”, berättar guiden. ”I rekreationsrummet spelade männen domino, schack eller dam i skenet av levande ljus. Sovsalar för män och kvinnor höggs ut ur berget från huvudtunneln, och i varje sal högg man ut en vägghylla som man beströdde med halm. Det var där man sov. I sjukhusavdelningen fanns det riktiga sängar och en operationssal. Kvinnorna lagade mat på en vedspis gjord av gul kalksten, och röken leddes upp till en tunnel ovanför.”
Taket i tunneln liknar en stor tvättsvamp, även om det naturligtvis inte känns lika mjukt. Längs väggarna löper sicksackmärken efter stensågar, och ytan känns som grovt sandpapper. ”När partisanerna gick ut ur katakomberna bytte de kläder för att tyskarna inte skulle känna igen dem på lukten”, berättar guiden. ”Fukten i katakomberna skapade en speciell lukt som satte sig i kläderna.”
”Något annat som gjorde livet under jord speciellt var det totala mörkret”, fortsätter guiden. Hon vrider om en strömbrytare, och allt blir plötsligt becksvart. ”Man kunde inte ha fotogenlamporna tända hela tiden”, berättar hon. Och när vi trevar oss fram längs väggen tillägger hon: ”Stenväggarna fångar upp allt ljud, så om man går vilse kan ingen höra när man skriker.” Vi pustar ut när hon tänder lamporna igen!
”Vakterna tjänstgjorde aldrig mer än två timmar åt gången”, berättar hon sedan, ”eftersom man kan få ljudhallucinationer efter en lång tid i mörker och total tystnad.” Genom ett hål i taket ser vi upp i en annan tunnel som korsar den vi står i. Var börjar den? Vart leder den? Många spännande frågor väcks i mitt sinne. ”Det är bara omkring två tredjedelar av katakomberna som har blivit kartlagda”, berättar guiden, ”så det återstår mycket arbete.”
Utforskningar på senare tid har uppdagat nya tunnlar. Där har man hittat tidningar, fotogenlampor och pengar från tsartiden. Dessa fynd som legat orörda i ett århundrade har tillhört personer som funnit ett hem i de långa, djupa och mörka katakomberna i Odessa. – Från en av våra läsare.
[Ruta/Bild på sidan 25]
KULTURHISTORISKA SKATTER
I Odessas stadskärna står fortfarande vackra hus byggda av gul kalksten som utvunnits under staden. En del av dem har källardörrar som leder direkt ut i katakomberna. Än i dag använder man kalkstenen när man bygger nya hus.
[Bild på sidorna 24, 25]
Sjukhussängar som användes under andra världskriget.
[Bild på sidorna 24, 25]
Katakomberna i Odessa är troligen 250 mil.