Bakgrunden till läran om själens odödlighet

”Inget annat ämne har sysselsatt människans andliga föreställningsvärld mer än frågan om tillståndet efter döden.” — ”ENCYCLOPÆDIA OF RELIGION AND ETHICS”.

1–3. Hur främjade Sokrates och Platon tanken att själen är odödlig?

EN 70-ÅRIG filosof och lärare, som står anklagad för att missakta statens gudar och fördärva de ungas sinnen med sin lära, blir trots sitt strålande försvarstal av en partisk jury funnen skyldig och dömd till döden. Bara några timmar före sin avrättning framför denne åldrige lärare, omgiven av sina elever, en rad argument för att slå fast att själen är odödlig och att döden inte är något att frukta.

² Den dömde mannen är ingen annan än den kände grekiske filosofen Sokrates, som levde på 400-talet f.v.t.a Dessa händelser nedtecknades av hans elev Platon i essäerna Sokrates försvarstal (Apologin) och Faidon. Man menar att Sokrates och Platon var bland de första som förde fram tanken att själen är odödlig. Men det var inte de som gav upphov till denna lära.

³ Som vi skall se kan uppfattningen att människan är odödlig spåras ännu längre tillbaka i tiden. Det var dock Sokrates och Platon som utvecklade tanken och förvandlade den till en filosofisk lära, och den blev därigenom från och med då mer tilltalande för den bildade klassen.

Från Pythagoras till pyramiderna

4. Vilken uppfattning hade grekerna före Sokrates’ tid om livet efter detta?

⁴ Grekerna trodde redan före Sokrates och Platon att själen levde vidare efter döden. Den kände grekiske matematikern Pythagoras, som levde på 500-talet f.v.t., ansåg att själen var odödlig och underkastad själavandring. Dessförinnan menade Thales från Miletos, som anses vara den tidigast kände grekiske filosofen, att det inte bara var människor, djur och växter som hade en odödlig själ, utan också sådana föremål som magneter, eftersom de kunde få järn att flytta sig. De forntida grekerna gjorde gällande att de dödas själar färjades över floden Styx till en stor underjordisk värld, dödsriket. Där dömdes själarna antingen till plåga i ett fängelse med höga murar eller till lycksalighet i Elysion.

5, 6. Hur betraktade perserna själen?

⁵ Österut, i Iran (Persien), levde på 600-talet f.v.t. en profet vid namn Zarathustra (grekiska: Zoroaster). Han införde en form av tillbedjan som kom att bli känd som zoroastrism. Detta var religionen i det persiska väldet, vilket dominerade världsscenen innan Grekland blev en stormakt. I de zoroastriska skrifterna heter det: ”I odödligheten skall den rättfärdiges själ för evigt vara glad, men lögnarens själ skall säkert komma att pinas. Och dessa lagar har Ahura Mazda [avestiska språket: ”den vise herren”] bestämt genom sin suveräna myndighet.”

⁶ Läran om själens odödlighet ingick också i den förzoroastriska iranska religionen. Forntida iranska stammar offrade exempelvis mat och kläder åt de avlidnas själar, vilket dessa skulle ha i en underjordisk skuggvärld.

7, 8. Vad trodde de forntida egyptierna om detta att själen levde vidare efter kroppens död?

⁷ I egyptisk religion intog tron på ett liv efter döden en central plats. Egyptierna trodde att en död människas själ skulle dömas av Osiris, underjordens härskare. Ett papyrusdokument, som man menar är från 1300-talet f.v.t., visar exempelvis hur gravguden Anubis ledsagar skrivaren Hunefers själ till Osiris. Skrivarens hjärta, som representerar hans samvete, läggs i den ena vågskålen på en våg och vägs mot en fjäder, som sanningens och rättvisans gudinna bär på sitt huvud, i den andra vågskålen. Thoth, skriv- och räknekonstens gud, tecknar ner resultatet. Eftersom Hunefers hjärta inte är skuldtyngt, väger det mindre än fjädern, och Hunefer får komma in i Osiris’ område och få odödlighet. Papyrusen visar också ett kvinnligt monster, som står vid vågen, redo att uppsluka den avlidne, om hans hjärta inte klarar provet. Egyptierna mumifierade också sina döda och bevarade faraonernas kroppar i imponerande pyramider, eftersom de trodde att man måste bevara kroppen för att själen skulle kunna leva vidare.

⁸ Läran om själens odödlighet var således gemensam för många forntida civilisationer. Fick de denna lära från samma källa?

Ursprunget

9. Vilken religion påverkade det forntida Egypten, Persien och Grekland?

⁹ I boken The Religion of Babylonia and Assyria sägs det att ”den babyloniska religionen utövade inflytande på det forntida Egypten, Persien och Grekland”. Boken fortsätter med att förklara: ”Med tanke på den tidiga kontakten mellan Egypten och Babylonien, vilken Amarnabreven ger belägg för, fanns det helt visst rika tillfällen att införa babyloniska uppfattningar och seder i egyptisk gudsdyrkan. Mithradyrkan i Persien avslöjar en tydlig påverkan av babyloniska föreställningar. . . . De starka semitiska inslagen både i tidig grekisk mytologi och i grekiska kulter erkänns nu så allmänt av forskarna att inga ytterligare kommentarer behövs. Dessa semitiska inslag är i stor utsträckning mer uttryckligt babyloniska.”b

10, 11. Vad var den babyloniska uppfattningen om livet efter döden?

¹⁰ Men skiljer sig inte den babyloniska uppfattningen om vad som händer efter döden avsevärt från de egyptiska, persiska och grekiska? Tänk till exempel på det babyloniska Gilgamesh-eposet. Dess åldrande hjälte, Gilgamesh, som jagas av dödens verklighet, börjar söka efter odödlighet, men lyckas inte finna det. En vinjungfru som han möter under sin resa uppmuntrar honom rentav att i stället njuta av livet, eftersom han ändå inte kommer att finna det eviga liv han söker. Budskapet i hela eposet är att döden är oundviklig och att hoppet om odödlighet är en illusion. Visar detta att babylonierna inte trodde på ett liv efter detta?

¹¹ Professor Morris Jastrow j:r vid University of Pennsylvania i USA skriver: ”Varken folket eller ledarna för det religiösa tänkandet [i Babylonien] räknade någonsin med möjligheten att det som en gång kallats till liv kunde förintas helt. Döden var [enligt deras uppfattning] en övergång till ett annat slags liv, och förnekandet av odödlighet betonade bara hur omöjligt det var att undgå den ändring av tillvaro som döden innebar.” Ja, babylonierna trodde också att livet på något sätt och i någon form fortsatte efter döden. Detta visade de genom att tillsammans med de döda begrava föremål som dessa kunde använda i livet efter detta.

12–14. a) Var uppstod läran om själens odödlighet efter den stora översvämningen? b) Hur spreds den läran över jorden?

¹² Det är uppenbart att läran om själens odödlighet går tillbaka ända till det forntida Babylon. Enligt Bibeln, en bok med sanningens prägel, grundades staden Babel eller Babylon av Nimrod, en sonsonsson till Noa.c Efter den världsomfattande stora översvämningen på Noas tid fanns det bara ett språk och en religion, men genom att grunda staden Babylon och där bygga ett torn gav Nimrod upphov till en ny religion. Bibelns berättelse visar att tornbyggarna inte lyckades fullborda sitt projekt, eftersom Jehova skapade förvirring i deras språk. När de sedan spred sig över jorden för att börja om på nytt, tog de med sig sin babyloniska religion, och på så sätt kom Babylons religiösa läror att spridas över jordens yta. — 1 Moseboken 10:6–10; 11:4–9.

¹³ Enligt traditionen dog Nimrod en våldsam död. Det är rimligt att tänka att babylonierna efter hans död ville hålla honom högt som deras stads grundare och byggmästare och förste kung, och eftersom guden Marduk (Merodak) betraktades som grundare av Babylon, har somliga forskare menat att Marduk representerar Nimrod som upphöjts till en gud. I så fall måste tanken att människan har en själ som lever vidare efter döden ha varit allmänt accepterad, åtminstone vid Nimrods död. Hur som helst visar de historiska vittnesbörden att läran om själens odödlighet kom till i Babel eller Babylon efter den stora översvämningen.

¹⁴ Men hur kom då denna lära att bli central i de flesta religioner i vår tid? I följande avsnitt skall vi undersöka hur den kom in i österländska religioner.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 6]

Egyptiernas syn på själarna i underjorden

[Bild på sidan 7]

Sokrates hävdade att själen är odödlig