Upprinnelsen till julen och ”julstämningen”
Firade dina föräldrar din födelsedag, innan du var född? Skulle de kunna tänka sig att fira den någon annan dag än den då du verkligen föddes? Skulle de som kristna ha kunnat tänka sig att hedra den genom att överflytta den till samma datum som en hednisk fest, genom att dricka mjöd ur sina fienders huvudskallar eller genom att offra levande människobarn åt demongudar? Om inte, varför firar då till bekännelsen kristna människor minnet av Kristi födelse pä sådant sätt? Denna ger svaret.
DEN ande som präglar julen — och det man kallar julstämningen — är inte kristen, ty den har inte sin upprinnelse hos Kristus. Den förefanns flera hundra år innan den kristna eran började. Kort efter floden på Noas tid tog julfirandet sin början, och den ande som präglar detta började likaså göra sig gällande. Det började med Nimrod, som var sonson till Noas son Ham. Han var en ondskefull, obarmhärtig diktator och bär ansvaret för det stora organiserade avfall från Gud som fortlever till våra dagar. I förakt för Gud och all anständighet gifte Nimrod sig med sin egen mor, Semiramis. Efter hans förtidiga död kungjorde Semiramis, hans mor och hustru, den lögnen att hennes man och son var en gud i andevärlden. Hon påstod att en fullvuxen, grönskande gran på en enda natt spirade upp ur en livlös trädstubbe, vilket var en symbol av att den döde Nimrod hade fått ett nytt liv. Hon förklarade att Nimrod på årsdagen av sin födelsedag, som var den 25 december enligt vår tideräkning, skulle komma på besök till det evigt gröna trädet och hänga gåvor i det. Historikern professor Hislop säger: ”Nu är julkubben den döde Nimrod, upphöjd till solgud, men nedhuggen av sina fiender; julgranen är Nimrod redivivus — den dödade guden som fått liv igen.” — The Two Babylons, sid. 97, 98.
Detta är upprinnelsen till julen med dess s. k. stämning. Det är också ursprunget till julkubben, julgranen, födelsedagsfirande, seden att ömsesidigt ge julklappar, den anda som tar sig uttryck i festande och uppsluppen glädje, julbesök och särskilda hälsningar, skämtupptåg, frosseri och dryckenskap. Allt detta har utvecklat sig ur den första lögnen, som har omhuldats av Satans, djävulens, ande, hans som uttalade den. I Eden sade han till Eva: ”Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.” Liksom Eva trodde Semiramis Satans lögn och tillkännagav att Nimrod var en gud i andevärlden. Med denna kungörelse började ett vilt festande på hans födelsedag, och detta har fortlevat genom århundradena ända fram till våra dagar. I Västerlandet kallas det jul eller kristmässa. — 1 Mos. 3:4, 5.
Nimrod blev dyrkad som ”himmelens gudomlige son”, ”Messias, son av Baal, solguden”. Djävulsdyrkande hedningar trodde att liv och odödlighet utgick från Nimrod, och därför tillbad de den aldrig döende solen på himlavalvet som personifikationen och bilden av Nimrods ”gudom”. Moder och barn, Semiramis och Nimrod, blev de förnämsta föremålen för gudsdyrkan. Den hedniska världen avgudade denna kombination. I Egypten tillbads de som Isis och Osiris, i Asien som Kybele och Doius, i det hedniska Rom som Fortuna och Jupiter-puer. Till och med i Kina, Japan, Tibet och andra icke kristna länder finner man motsvarigheten till madonnan, som kristenheten betraktar som helig. Hedningar vördade dessa symboler långt före Kristi födelse, men ändå hyllar kristenheten dem som heliga och talar beundrande om den vackra julstämningen och den anda som besjälar folk vid julen.
Jehova Gud bjöd däremot sitt folk Israel: ”I skolen icke vänja eder vid hedningarnas sätt. ... Ty vad folken predika är fåfängliga avgudar.” ”Du får icke böja dig ned för deras gudar eller låta förmå dig till att tjäna dem, och du får icke göra något sådant som deras gärningar, och du skall ofelbart slå ned dem, och du skall ofelbart bryta ned deras heliga stoder.” ”Du får icke tjäna deras gudar, ty det kommer att bliva en snara för dig.” Jehovas tillkännagivande av att han är emot de hedniska gudarna har inte förändrats, och det har inte heller hans inställning gentemot hednisk gudsdyrkan, ty, säger han: ”Jag, Jehova, förändras icke.” — Jer. 10:1—3; 2 Mos. 23:24; 5 Mos. 7:16; NW; Mal. 3:6, AS.
Bibeln undviker sorgfälligt att omtala på vilken dag någon var född och inte heller förekommer där något omnämnande av att Jehovas tjänare firat födelsedagar, vare sig före eller efter Kristus. Denna bibelns påfallande tystnad i fråga om födelsedagar är ett kraftigt bevis för att man inte firade sådana dagar utan i stället ogillade födelsedagsfirande såsom hedniskt. Origenes från Alexandria (185—254 e. Kr.) gjorde denna förståndiga reflektion: ”I bibeln är det bara syndare och inte helgon som firar sin födelsedag.” De enda födelsedagsfester som omtalas i bibeln är Faraos, då en man blev hängd, och äktenskapsbrytaren konung Herodes’, vars styvdotter Salome dansade för att ”roa” de festande, ja, roa dem genom att få Johannes döparen halshuggen.
Från hednisk Saturnusfest till ”kristen” kristmässa
Hur gick det då till att dessa hedniska sedvänjor blev en del av den största ”kristna” helgen, julen eller kristmässan? Att de kristna i det första århundradet inte firade jul framgår klart av vad tidiga ”kristna” skribenter har att förtälja. Catholic Encyclopedia gör följande medgivande: ”Julen fanns inte bland kyrkans tidigaste högtider. Irenaeus och Tertullianus utelämnar den på sina förteckningar över högtider.” När avfälliga kristna började utöva hedniska sedvänjor, klagade Tertullianus: ”Bland oss, som står främmande för firandet av sabbater, nymånader och högtider, vilka en gång var välbehagliga för Gud, firas nu allmänt saturnalierna [och andra hedniska fester], man ger och tar emot gåvor, ... och idrottstävlingar och festmåltider försiggår med larm och oljud.” — Gal. 4:10, 11; Kol. 2:8.
I sin strävan att vinna hedningar upptog det romersk-katolska prästerskapet på 300-talet efter Kristus denna hedniska Saturnusfest den 25 december och gjorde den till ”Kristi mässa” eller ”kristmässa”. Kristmässan eller julen är alltså ingenting annat än en kopia av den hedniska Saturnusfesten. Detta erkänns allmänt av historiska och religiösa forskare. En världshistoria, On the Road to Civilization, säger på sidan 164: ”Saturnusfesten eller saturnalierna var en vinterfest, som varade en vecka och begynte den 25 december. Den firades med dans, utdelande av gåvor och med tända ljus. Saturnalierna övertogs sedermera av de kristna, som deras jul, vilket gav dem en ny innebörd.”
I en artikel om sedvänjorna vid Saturnusfesten säger New Americanized Encyclopedia Britannica, 1900, band IX, sid. 5236: ”Saturnalierna, ... som firades den 19:e ... varade i sju dagar. Det var en tid av allmän glädje och uppsluppenhet. Bindorna av ylle togs bort från Saturnusbelätets fötter, och varje man offrade en gris. Under festdagarna var skolorna stängda. ... Tärningsspel, som var olagligt vid andra tider, bedrevs. Alla klasser utbytte gåvor, av vilka vaxljus och lerdockor var de vanligaste. Dessa dockor gavs i synnerhet åt barn. Varro ansåg att dessa dockor representerade de ursprungliga offren av människovarelser (’barn som offrades åt infernos gud’).” — Jer. 32:34, 35.
I december 1953 yttrade pastor A. E. Palmer vid Holy Trinity Church i New York enligt tidningen Examiner: ” ’Varför skall man fira den heliga julfesten den 25 december? Skulle inte vilken som helst annan allmän helgdag göra lika god tjänst för dessa glädjeyttringar?’ Det fanns inget bevis, sade han, för att Jesus föddes den 25 december, utan kyrkan övertog många av de gamla hedniska högtiderna och gav dem en kristen innebörd. Den 25 december firade man solens återkomst och att dagarna började längas, och kyrkan valde detta som symbol för det ljus som har lyst fram i mörkret. Krist mässa utan Kristus, sade han, var ingenting annat än en hednisk högtid.”
James M. Gillis, som är utgivare av publikationen Catholic World, gör i dess nummer för 2 december 1945 denna frispråkiga bekännelse: ”Det är ett välkänt faktum, att påvar och kyrkomöten i kyrkans tidigare dagar med avsikt förlade en kristen högtid till eller i närheten av den dag då man tidigare firat en hednisk högtid av i allmänhet mycket lössläppt karaktär.” Liksom Haman i forntiden blev den katolska kyrkan fångad i en snara som den själv lagt ut. — Est. 7:10.
Bakom sin nya, dåligt påsatta ”kristna” mask var kristmässan ingenting annat än den urgamla, hedniska Saturnusfesten, och julen är i själva verket varken mer eller mindre. Och det är den anda, den stämning, vilken besjälade denna hedniska högtid, som man nu prisar som den ”vackra julstämningen”. Vad är det som är så vackert med denna hedniska fest, som i själva verket vanärar Gud? Vad är det vackra med en högtid som firas i trots mot Guds befallningar? Vad är det för vackert med en fest som har hållit en lögn vid makt, som gör dem som firar den till skrymtare, som har gjort människor blinda för sanning och rättfärdighet? Vad är det vackra med en ”styggelse”?
”Andarna” identifieras
Guds ande, som frambringar sådana frukter som ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”, kan inte ha något att göra med Saturnusfesten, som lånats från hedningarna. Som den välkände auktoriteten i bibliska och historiska frågor, James Murdock, meddelar i en fotnot till sin översättning av Mosheims bok Institutes of Ecclesiastical History: ”Ända från den första upprinnelsen till detta [jul-] firande tycks Västerlandet till detta ha överflyttat många av de galenskaper och klandervärda sedvänjor som hade fått överhanden i de hedniska festerna vid samma årstid, sådana som att smycka kyrkorna till överdrift, att blanda samman gudstjänst med dockteater och skådespel, ett allmänt festande och förlustelser, julkalas och hälsningar, gåvor och klappar, plumpt skämt, frosseri och dryckenskap.” — Gal. 5:22—25, NW.
I stället för att omvända hedningar till ”kristendomen” föll de avfälliga kristna offer för sina egna lustar och passioner och drevs av hedniska sedvänjor ut på villande hav. Detta hade Gud förutsagt: ”Du får icke tjäna deras gudar, ty det kommer att bliva en snara för dig.” — 5 Mos. 7:16, NW.
Den kampanj som man bedriver, särskilt i Amerika och andra anglosaxiska länder, för att ”återinföra Jesus Kristus i julfirandet” är ett öppet erkännande av att Kristus inte är med i julfirandet. Och, som pastor Palmer yttrade: ”Kristmässa utan Kristus är ingenting annat än en hednisk högtid.” Så är det. Kristus har aldrig varit med i kristmässan eller julfirandet, och inte heller har kristmässan eller julen någonsin haft något med Kristus att skaffa. Det vore mera på sin plats och i överensstämmelse med kristna principer att bruka slagordet: ”Bort från julen och tillbaka till Kristus!” Att man bara helt enkelt kallar den hedniska Saturnusfesten för kristen gör den inte till kristen. En varg blir inte ett lamm, bara därför att vi kallar den så. Nej, och inte heller blir kristmässan eller julen kristen, därför att till bekännelsen kristna tar del i att fira den. Att religiösa samfund firar den gör den inte kristen, lika litet som bingospel, lotterier och kortspel blir kristna förehavanden, därigenom att de försiggår i församlingshus eller andra lokaler som tillhör en kyrka eller ett samfund.
Är Guds ande tillfinnandes i sedvänjan att ömsesidigt ge gåvor, vilken gått i arv från de demondyrkande hedningarna? Är det Guds ande som kommer till uttryck i julgranskommersen, som i Amerika varje år inbringar 50 millioner dollar och som tjänar till att vidmakthålla lögnen om människans odödlighet? Finns den i seden att använda glittrande gyllene kulor, som innebär en hyllning åt Balder, den alltid hemlighetsfulla solens gud? Har Guds ande något att göra med alla sådana leksaker som tennsoldater, pansarbilar, bössor, kanoner och flygplan som förhärligar kriget och inte ”frid på jorden, bland människor en god vilja”? Är den tillstädes i frosseriet, dryckenskapen, liderligheten och mördandet, som utövas under de dagar som kallas ”kristmässa” eller jul?
Det kan man nog inte säga, eller hur. ”Låt icke vilseleda eder”, säger den inspirerade Paulus. ”Gud kan man icke gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” Den ande som råder vid jultiden beskrivs väl för oss av apostlarna Paulus och Petrus i Galaterna 5:19—21 och 1 Petrus 4:1—4. På dessa frukter känner vi igen den. — Gal. 6:7, 8, NW.
Den ande som råder vid julen förmodas skola vara en ande av god vilja gentemot människorna. Efter femton hundra års firande av kristmässa eller jul kan man fråga: Hur mycken god vilja finns det väl i världen av i dag? Hur mycken god vilja praktiseras under själva helgen? Hur Kristuslika är folk under denna, den ”heligaste” av högtider? Läs och avgör själv vilken ande som är förhärskande.
Enligt en redogörelse av Gerhard J. Falf, en sociolog vid Pennsylvaniauniversitetet, är det så, att det i USA ”[begås] fler mord ... juldagen än under någon annan dag på året”. Är det den kristna anden? En chefsdetektiv i ett stort varuhus förklarar: Butiksråttor och ficktjuvar ”blir fler till antalet”, när julen nalkas. Är detta ett uttryck för kristen anda? År 1953 försökte vid julen en man vid namn Carl Ross i Detroit i Michigan att försvara sin billast julgranar mot en folkhop. En man, som man inte kunnat utröna vem det var, ”tog en stake från bilen och slog honom medvetslös med den. Då han låg där, medan folkhopen ryckte till sig hans julgranar, stal någon 400 dollar, som var hans dagskassa, ur hans ficka. Hans far fick slutligen motorn i gång och flydde för sitt liv med ungefär en tredjedel av granarna i behåll.” En annan man beklagade sig över att en julgransförsäljare hade slagit till honom, då han erbjöd honom femtio cent för hans sista julgran. ”Ett ovanligt stort antal personer anmälde att granar som växte på tomten framför deras hus hade blivit nedhuggna under natten”, meddelade Detroit News. Är detta en ande som kristendomen är upphov till?
I ”julstämning” stal en bandit till jultomte, som hade sagt: ”Min unge skall få en riktig jul”, leksaker för 900 dollar från en Brooklynfirma. Och enbart i Los Angeles tog polisen under denna njutningslystnadens fest 1.200 fyllerister — ”glada kurrar” — på gatorna. ”Jag har aldrig sett något liknande”, utropade en upphetsad polisman. ”De ligger staplade här som sill i en tunna.” En korthuggen rubrik tillkännagav torrt: ”Los Angeles raglar julen i möte”.
Som Jesus sade så träffande: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt borta från mig. Det är förgäves de fortsätta med att betyga sin vördnad för mig, ty de förkunna människobud såsom trossatser.” Detta var sant på Jesu tid, och det är sant om kristenheten i våra dagar. Det är sant om alla dess fester och sedvänjor, julen inte undantagen. — Matt. 15:8, 9, NW.
En styggelse i Guds ögon
Julfesten står högt i kurs bland människorna här i världen. Men, som Jesus sade: ”Ni äro de som förklara eder själva rättfärdiga inför människor, men Gud känner edra hjärtan, ty vad som är högt bland människor är vämjeligt i Guds ögon.” Fastän kyrkklockorna ringer och människor föreger sig bedja till Gud vid denna högtid, så betraktar dock Gud deras högtidsfirande som en avskyvärd hednisk fest. Till kristna som avföll till liknande sedvänjor sade Paulus: ”Ni fira med ängslig samvetsgrannhet dagar och månader och bestämda tider och år. Jag fruktar för eder, att jag på något vis har mödat mig till ingen nytta vad eder angår.” Från sådana saker blev människor frigjorda genom Kristus, men kristenheten har vänt tillbaka till dem. Den har blivit lika avskyvärd för Gud som en hund, som ”har vänt tillbaka till sina egna spyor och svinet, som blivit badat, till att vältra sig i smutsen”. — Luk. 16:15; Gal. 4:10, 11; 2 Petr. 2:22; NW.
Vad är då den ande som präglar julfirandet, vad är ”julstämningen”? Det är den ”jordiska, djuriska, demoniska” anden. Det är hedendomens ande som skrudat sig i kristen dräkt. Det är djävulens ande, som har gjort hela världen rusig. Julfirandet kan inte få passera som ett oskyldigt nöje för barnen, ty här gäller det Guds namn och dyrkan. Festandet och dekorationerna är demoniska, ty de förhärligar hedniska läror och bruk, och detta är demondyrkan. Att man förbinder Guds namn och ord med hedniska sedvänjor vanhelgar detta namn, som på så sätt tages på ett värdelöst sätt. Ett av de tio buden är detta: ”Du får icke taga upp Jehovas, din Guds, namn på ett värdelöst sätt, ty Jehova skall icke lämna den ostraffad, som tager upp hans namn på ett värdelöst sätt.” — Jak. 3:15; 2 Mos. 20:7; NW.
Kan då inte kristna människor fira jul av ett rent hjärta till ära för Jehova Gud? Gud själv svarar genom sitt ord: ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar? ... ’ ”Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena” ’, ’ ”och jag vill taga emot eder.” ’ ’ ”Och jag skall vara en fader för eder; och ni skola vara söner och döttrar åt mig” ’, säger Jehova, den Allsmäktige.” Det gäller alltså att välja mellan, å ena sidan att godtaga julen med dess ande och ”stämning” och förlora Gud, och å den andra att godtaga Gud och hans anordningar och taga emot hans ande och ynnest och förlora julen. Det bör inte vara svårt att välja rätt. — 2 Kor. 6:14—18, NW.