Var god stör inte!
PÅ DÖRREN till ett sjukrum händer det att man får se en skylt ”Stör inte”. På många till bekännelsen kristnas dörr finns samma skylt. Det är på tiden att de får veta det. Mycket få vet det. Men du kan vittna om att det är så; kyrkobesökaren i gemen vill inte bli besvärad med de goda nyheterna om Guds rike. När Jehovas vittnen besöker en s. k. kristen med denna inställning: ”stör inte!”, säger den besökte ofta: ”Låt mig vara i fred; jag går i kyrkan.” Men vad händer väl när han går i kyrkan?
Signaturen Simeon Stylites skrev härom i The Christian Century för 13 februari 1957 och sade bland annat: ”Ibland verkar det som om vi hämtade mottot för vårt kyrkoliv från frisörsalongen: ’Lätt putsning, tack.’ Och tar vi det inte utomordentligt lätt? En tonsättare sade en gång med rätta: ’Ingen människa som försöker spela piano med en fjädervippa, så att säga, i stället för att lägga hela sin själ i spelningen, kan någonsin bli en konsertpianist.’ Men alltför många av oss försöker göra just det. Att man är medlem av kyrkan borde vara mycket störande, ty det verkar störande på absolut allt i ens omgivning. Men vi ser ofta på det som vore det fråga om att gå med i en golf- eller tennisklubb. Den enda skillnaden är att det inte kostar oss så mycket.”
”Det fattas något i min kyrka”, skriver Alex Robertson i samma nummer av The Christian Century: ”Vi omger oss med en atmosfär som andas: ’var god stör inte’. Det var E. Stanley Jones, tror jag, som sade: ’Kristendom som inte börjar med individen börjar inte alls; och kristendom som slutar med individen slutar helt och hållet.’ För mig är detta sakens kärna.
I vår kyrka börjar vi med individen, som man bör; men vi gör inga kraftansträngningar för att leda de kristna, såsom individer, till en världsåskådning som ger ära åt Gud och för oss, som individer, till detta slutmål, detta mogenhetstillstånd, som är Guds barns arvedel. ... I somras kom en ung predikant från Princeton och predikade om att vända upp och ned på världen. Han aktade sig noga för att förklara varför något sådant var önskvärt. ... Han ställde inte hedningen och den kristne sida vid sida för jämförelser. Han nämnde ingenting om de världsomvälvande krigen och revolutionerna i vår tid. Han tycktes vara fullständigt omedveten om tidernas tecken. Och sedan den där unge predikanten hade hållit på en halvtimme med att vända världen upp och ned, gick vi hem allesammans till vår söndagsstek och eftermiddagsslummer.”
Kristna med attityden ”stör inte” sover, ja, vad värre är: de är andligen sjuka. Sådana slumrande, andligen sjuka människor borde nu lystra till varningen: ”Jehovas dag kommer precis som en tjuv om natten. Låt oss därför icke sova vidare, som de övriga göra.” — 1 Tess. 5: 2, 6, NW.