Frågor från läsekretsen
● Hur skall man förstå Hebréerna 11:1 (NW)? Innebär det som sägs där att tron är det tydliga framträdandet av osedda verkligheter, eller att tron grundar sig på ett sådant tydligt framträdande av osedda verkligheter, eller skall versen uppfattas på något annat sätt? — J. L., Danmark.
Den bibelvers som frågan här gäller lyder så: ”Tron är den säkra förväntan om ting som man hoppas på, det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda.” — Hebr. 11:1, NW.
Att det grekiska ordet elenkhos i denna vers återgivits med ”det tydliga framträdandet” är tydligen det som väckt frågan om detta skriftställes innebörd. Liddell och Scotts grekisk- engelska lexikon, omtryck år 1948, säger att detta grekiska ords innebörd är: ”vederläggningsargument, korsförhör, prövning, granskning och även bevis som övertygar”. I samband med denna sistnämnda innebörd av ordet hänvisas det till Hebréerna 11:1.
Nya Världens översättning är ordagrann, och översättarna har inte lagt till några ord, som de skulle kunna ha ansett behövas för att fullständiga tanken eller vidga begreppet. Således är det aposteln Paulus själv som säger att tron är det tydliga framträdandet eller beviset som övertygar, när det gäller osedda verkligheter. Det tydliga framträdandet eller beviset som övertygar är med andra ord sa positivt eller kraftigt, att tron sägs vara just detta.
Tron grundar sig inte på osedda verkligheter. Det måste finnas ett tydligt framträdande eller bevis som övertygar, när det gäller osedda verkligheter, om det skall kunna finnas tro. Om man inte har något bevis för att det finns osedda ting — inget tydligt framträdande av sådana –, hur skulle man då kunna sätta tro till sådana osedda ting, vilkas existens man inte skulle kunna vara medveten om? Därför skulle det vara fel att läsa denna vers som om det stod: Tron är den säkra förväntan om ting som man hoppas på, fastän det tydliga framträdandet av verkligheter inte har skådats. Varför det? Därför att om man inte ser det tydliga framträdandet av verkligheter, hur skall man då kunna veta något om sådana verkligheter eller äga en fast övertygelse om att de finns till? I den grekiska texten är uttrycket ”fastän osedda” en bestärrining till ”verkligheter”. Uttrycket ”fastän osedda” hör inte ihop med ”det tydliga framträdandet”. Eftersom vi inte kan skåda dessa ”verkligheter” med mänskliga ögon, måste det för oss finnas ett tydligt framträdande, en uppenbar yttring, av dessa, om tron på att sådana osedda verkligheter existerar skall kunna byggas upp hos oss.
Det som nedtecknaren av Hebréerna 11:1 säger är alltså att tron är detsamma som det ”tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda”. Den som har tro är övertygad genom detta tydliga framträdande, och av det skälet behöver han inte se verkligheterna själva. Han handlar därför enligt vetskapen om att dessa verkligheter finns till, fastän han ännu inte har sett dem. Likväl handlar han inte i blindo, ty genom sitt sinnes och sitt hjärtas uppfattningsförmåga erfar han ett tydligt framträdande som bevisar för honom verkligheten hos de faktiska ting, som han ännu inte har skådat.
● Det är ju oskriftenligt att en kristen tar emot en annan människas blod genom en blodtransfusion, men skulle det kunna vara tillåtet för en åt Gud överlämnad kristen att få något av sitt eget blod avtappat och sedan återfört till kroppen under en operation? — W. D., USA.
Enligt de föreskrifter, som bibeln ger beträffande hur man bör handskas med blod, skall blod som rinner ur en kropp gjutas ut på marken såsom vatten och täckas över med jord. (3 Mos. 17:13, 14; 5 Mos. 12:16, 23, 24; 15:23; 1 Krön. 11:18, 19) Denna föreskrift gavs därför att livet är i blodet, och sådant utgjutet blod är heligt i Jehova Guds ögon. Det förbund beträffande blodets helgd, som tillkännagavs efter syndafloden, är bindande än i denna dag, och det gäller såväl djurs som människors blod, och ens eget såväl som andras blod. Att låta tappa blod ur den egna kroppen, lagra det och sedan låta återföra det till samma kropp skulle alltså innebära ett brott mot de principer som bibeln säger att man skall följa när det gäller att handskas med blod. — 1 Mos. 9:4—6.
Men om en kraftig blödning skulle inträffa vid tiden för operationen och blodet på ett eller annat sätt omedelbart leds tillbaka in i kroppen, skulle det inte vara emot föreskrifterna. Det vore från biblisk synpunkt tillåtet att vid ett kirurgiskt ingrepp göra bruk av en anordning, varigenom blodet avleds, så att det hindras från att passera genom en särskild kroppsdel eller ett visst organ, ty blodet skulle då flyta från kroppen genom instrumentet eller apparaten och direkt tillbaka in i kroppen igen. Om blodet, å andra sidan, skulle lagras, vore det så bara för en helt kort tid, skulle detta vara en överträdelse av Skriftens bud.
Att göra bruk av en annan människas blod för att ”sätta i gång” en apparat som man vill använda vid ett kirurgiskt ingrepp kan inte heller godkännas. I ett sådant fall skulle blodet cirkulera genom patientens blodomlopp och blandas med hans. Och att låta tappa av sig litet blod åt gången vid olika tillfällen och lagra det, till dess man fått tillräckligt mycket för att sätta i gång apparaten, vore ett förfaringssätt som skulle komma in under sådant som Skriften förbjuder. De som råkar i en sådan situation, att det blir tal om någon nu nämnd åtgärd, är själva bäst i stånd att utröna hur man skulle komma att förfara med blodet och måste bära ansvaret inför Jehova och tillse att inget oskriftenligt förfarande tillgrips.
● I Romarna 10:18 citerar aposteln Paulus Psalm 19:5 och tillämpar tydligen denna vers på människor, men framställningen som omger versen handlar om skapade ting i himlarymden. Hur kan vi förstå att Paulus tillämpar denna text på detta sätt? — M. M, USA.
I Romarna 10:18 heter det: ”Hava de kanhända icke hört predikas? Jo, visserligen; det heter ju: ’Deras tal har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar.’” Sammanhanget visar att aposteln Paulus här talade om den judiska nationen. Judarna ägde Guds profetiska ord, och deras överstepräst hade bevarat kunskapen om hur Jehovas namn skulle uttalas. De visste att Jehova var Gud, himmelens och jordens Skapare. I vers 16 säger Paulus: ”Dock, icke alla hava blivit evangelium lydiga. Esaias säger ju: ’Herre [Jehova, NW], vem trodde, vad som predikades för oss?’” Därpå hänvisar han till Psalm 19:5. Vad Paulus här vill ha sagt är att även om de som var judar efter köttet hade förkastat Kristi apostlars förkunnelse, så hade de ett vittnesbörd emot sig, nämligen vittnesbördet från de skapade tingen, himlakropparna. Utan att själva yttra ett ord eller frambringa en skriven rad gav de likväl vittnesbörd om Guds skaparverksamhet. Eftersom judarna inte tog emot apostlarnas predikan, var skapelsen själv ett vittnesbörd emot dem. Och såsom det framgår av Romarna 1:20 kommer Guds osynliga egenskaper tydligt och klart i dagen genom de ting som är skapade och som är synliga. Om alltså judarna inte ville tro det som de fick höra med sina öron, hade de likväl de ohörbara himlarna, som ”talade” till dem om Gud och vittnade om hans universella suveränitet.