Sanningen anbefalls genom gott uppförande

Förändrad inställning

Aposteln Paulus berättar i 2 Korintierna 6:3—10 om hur sanna kristna anbefaller sanningen åt andra genom sitt uppförande och sina goda egenskaper, till exempel vänlighet. Ett vittne i staten Indiana i USA erbjöd nyligen Vakttornet och Vakna! till en dam, som sade: ”Den här gången skall jag skaffa dem och läsa dem.” Hon fortsatte och berättade för vittnet att hon var mycket tacksam mot ett av Jehovas vittnen, som hade besökt hennes mor och vänligt tröstat och uppmuntrat henne medan hennes far låg på lasarettet. Denna dam hade tidigare varit mycket emot sanningen, men den vänlighet, som hade visats mot hennes föräldrar, förändrade hennes inställning.

Renheten och snyggheten gjorde intryck på dem

Ett vittne, som tog del i inkvarteringsarbetet i samband med en sammankomst i Americus i Georgia i USA, berättar om sitt besök på två motell: ”Jag besökte ägaren till ett motell och berättade för honom att jag representerade Vakttornets inkvarteringskommitté. Han sade: ’Menar ni Jehovas vittnen?’ Jag sade: ’Ja.’ Han sade: ’Min hustru och jag talade om er häromdagen. Vi hade just haft en grupp på motellet, som tog del i ett religiöst möte. De och deras barn var mycket ovarsamma med rummen; de kastade ifrån sig papper och skräp inom området och förde mycket oväsen. Min hustru sade: ”Varför kan de inte vara som Jehovas vittnen?” När de var här hos oss, lämnade de rummen efter sig så rena och snygga att vi inte hade mycket att göra efter deras sammankomst. Till och med städerskorna nämnde om hur Jehovas vittnen skilde sig från andra människor. Vi är så glada över att ha er tillbaka här!’

Jag besökte senare att annat motell. Damen som förestod det frågade mig vad jag sålde. Jag sade: ’Jag säljer ingenting. Jag representerar Vakttornets inkvarteringskommitté. Vi kommer att behöva rum för en sammankomst.’ Hon sade: ’Ja, vi vill sannerligen hälsa er välkomna tillbaka.’ Sedan visade hon mig hur rena och snygga rummen var och talade om vad de kostade. När jag skulle gå, sade hon: ’Jag skulle vilja be er göra mig en tjänst.’ Hon förklarade: ’Jag skulle önska att ni sände hit samma människor som vi hade vid er förra sammankomst. De var de raraste och propraste människor jag någonsin har träffat.’ Jag sade henne att jag inte kunde lova det, ’men jag skulle önska att ni får någon annan som bor här, så att ni får se om de inte är lika rara och propra’. Hon svarade: ’Jag är säker på att de kommer att vara likadana, men jag tänkte så mycket på de andra att jag önskade att de skulle komma tillbaka.’”

Inga problem

En kretsföreståndare bland Jehovas vittnen i British Columbia i Kanada meddelar: ”Medan jag tjänade Lonsdaleförsamlingen, arbetade jag med tidskrifterna från affär till affär på distriktet, som inbegrep ett hotell. Jag besökte hotellägaren med tidskrifterna, och han skaffade dem villigt. Han sade att det måste vara något särskilt med dessa tidskrifter. Jag frågade honom varför han sade det. Han svarade att han hade haft sitt hotell fullt av vittnen under sammankomsten och tillade: ’Uppriktigt sagt så önskar jag att jag kunde ha hotellet fullt av dem varje dag. Ni kan inte ana hur trevligt det är att ha folk på hotellet som inte vållar några problem. Om därför dessa tidskrifter lär människorna att uppföra sig på det sättet, då önskar jag läsa dem.’”

Ett uppförande som blir ett vittnesbörd

En förkunnare i Alberta i Kanada berättar om hur han och ett annat vittne besökte ett hem i Calgary och en dam kom till dörren: ”Damen frågade oss: ’Är ni Jehovas vittnen?’ När hon fick veta att vi var det, bjöd hon oss stiga in och talade om för oss att hon respekterade Jehovas vittnen på grund av deras uppförande och omtänksamhet gentemot andra. Hon berättade för oss att hon en gång hade varit detektiv, och som sådan lade hon mycket noga märke till människor. En dag gick hon och hennes man in på en restaurang i British Columbia. Medan de väntade på maten, gav hon akt på uppasserskorna, då de serverade gästerna. Till sist sade hon till sin man: ’Jag kan tala om för dig vilken religion flickan därborta tillhör.’ Han frågade: ’Vilken då?’ ’Hon är ett av Jehovas vittnen’, sade damen till sin man. De kallade till sig flickan, och det stämde. Sedan uppasserskan hade gått, frågade mannen: ’Vad var det som gjorde att du trodde att hon var ett av Jehovas vittnen?’ Den detektivsinnade damen svarade: ’Hennes uppförande och omtanke om andra, i det att hon såg till att de blev väl omhändertagna.’ Till följd av den flickans uppförande fick vi placera ett antal lösnummer av tidskrifterna och gjorde upp om återbesök.”