Varför de lämnade sin kyrka

I VÅR tid lämnar tusentals människor sina kyrkor. Många gör detta därför att de har funnit att sann kristendom inte förkunnas och inte tillämpas i deras kyrka. Från England och Förenta staterna kommer två erfarenheter som belyser detta:

”I mer än sjuttio år har jag varit aktiv anhängare av Frälsningsarmén i kampen att hjälpa fattiga och behövande. Många gånger har jag tagit del i att predika och sjunga på promenaden i Brighton i England med min tamburin och min fana. Fastän många av Frälsningsarméns läror gjorde mig förvirrad, läste jag bibeln och fortsatte att bedja om Guds hjälp.

För omkring fem år sedan fick jag ett slaganfall, som gjorde att jag måste hålla mig hemma omkring ett år. Det var mot slutet av denna sjukdomstid som jag fick ett brev från Frälsningsarmén. Jag hade inte sett eller hört någonting från dem sedan jag fick mitt slaganfall. När jag öppnade brevet, fann jag till min förvåning att det innehöll en påminnelse om att min medlemsavgift om tre pence i veckan hade samlat sig under lång tid och vidare ett kuvert för ’försakelseveckan’ och ännu ett kuvert för ’skördefesten’. Nu, efter så många års regelbundet deltagande och understöd, insåg jag att de var mer intresserade av mina pengar än av min välgång.

Kort därefter träffade jag ett av Jehovas vittnen utanför mitt hus. Hennes hjärtliga leende och lyckliga syn på framtiden gjorde att jag accepterade hennes erbjudande att utan ersättning studera bibeln med mig i mitt hem. Jag måste säga att jag nu på helt kort tid har lärt mig mer om bibeln än jag har gjort under mina mer än sjuttio år i Frälsningsarmén. Den 25 oktober 1968, vid åttiotvå års ålder, blev jag så döpt i Brighton till symbol av mitt överlämnande åt att tjäna den sanne Guden, Jehova. Nu vet jag vad som höll mig kvar i Frälsningsarmén. Det var fruktan, fruktan för den falska läran om evig pina. Hur ofta hade inte officerarna i Frälsningsarmén påmint oss om att det kunde betyda glödande pina efter döden, om vi inte gick till kårens lokal!

Vilken glädje är det inte att känna bibelns sanning om sådana saker! (Pred. 9:5) Ja, och vilken underbar framtid är det inte Gud har i beredskap för dem som älskar honom och troget tjänar honom.”

En man från Kalifornien skriver: ”År 1964 anslöt vi oss till baptistförsamlingen i Paramount i Kalifornien. Pastorn tycktes mer intresserad av hur mycket pengar vi lade i kollekthåven än av att ge oss biblisk undervisning. En vän och jag bad honom gång på gång att sätta i gång en bibelstudiegrupp, men han bara avspisade oss. Varje söndag sedan han hållit sin predikan undrade vi vad som var meningen med hans predikan.

När min hustru blev sjuk och måste tas in på sjukhus, sade pastorn till mig att jag visserligen kunde besöka henne men att jag först måste göra min plikt mot kyrkan. Han sade att jag som församlingens mekaniker måste reparera bussen och biträdande pastorns lastbil. Detta måste jag göra genast. Trots att jag inte visste särskilt mycket om Guds sanning kunde jag mycket väl se att han inte var något gott föredöme och inte heller undervisade i Guds ord. Jag sade till min hustru att jag tänkte gå ut ur kyrkan.

På söndagsförmiddagen gick jag till kyrkan tidigt och talade om för pastorn att jag inte längre kunde komma till kyrkan, eftersom jag inte var överens med honom i det han lärde och inte tyckte om hans uppförande. Jag sade till honom att det sannerligen inte var hans sak att tala om för mig när jag kunde besöka min hustru på sjukhuset. Jag förklarade att jag skulle gå ut ur hans församling. Han försökte övertala mig att avstå från detta. När han förstod att jag inte skulle ändra mig, såg han ut att vilja läsa från bibeln och sade att jag skulle hamna i helveteselden om jag inte kom tillbaka till församlingen.

När jag hörde detta, sade jag: ’Jag har hört er säga från predikstolen här att djävulen citerar skriftställen så som det passar honom.’ Då godtog han mitt utträde.

Under hela denna tid studerade Jehovas vittnen bibeln med min hustru. När vi senare flyttade till Romoland, ett hundra kilometer från Paramount, gjorde vittnena kärleksfullt anordningar för att fortsätta att hjälpa min hustru att studera bibeln och inbjöd också mig att vara med vid studiet. Jag accepterade deras erbjudande, och det jag fick lära mig gjorde mig häpen! Jag kunde inte undgå att bli imponerad av vittnenas uppriktighet i sin önskan att bara undervisa om bibeln och av att de gjorde sig så mycket besvär för att hjälpa oss att förstå den. Nu är min hustru och jag också Jehovas vittnen.”