Inblick i nyheterna

Biskopar avspisade av påven

● Vid den månadslånga katolska biskopssynoden i Rom framlades många förslag — av vilka påven Paul VI avvisade de flesta. Ett viktigt förslag gick ut på att biskoparna skulle få större delaktighet i kyrkans administration — ”kollegialitet” ställdes mot påvens överhöghet. I ett tal under den avslutande sessionen betonade påven gång på gång sin ”anvisade” uppgift att ”vårda sina lamm och får”. Vilka som helst beslut som biskoparna fattade skulle enbart betraktas som ”råd” till påven, som skulle förbli den auktoritative organisatören för den världsvida kyrkan. I en kommentar till talet sade en biskop från Rhodesia: ”Det var påven som sade: ’Jag har inte blivit satt till Herrens främste tjänare för att presidera över avvecklingen av det romerska väldet.’ Det var påven som talade som chefen: ’Jag har ansvaret, och jag är mycket tacksam för den hjälp ni ger, men jag fattar själv besluten.’”

Bland det första århundradets kristna var det ingen som ersatte Kristus Jesus som Guds ”främste tjänare”, varken Petrus eller någon annan apostel, vilket tydligt visas i Apostlagärningarna. Den kristna församlingen leddes i stället av en krets av män, apostlar och äldste, som behandlade varandra som bröder. — Apg. 6:1—6; 8:14; 15:4—22; 21:18—25; lägg också märke till Galaterna 2:1, 2, 6—9.

De första kristna undvek också att besmitta sin rena gudsdyrkan med hedniska seder och bruk. (2 Kor. 6:14—18) Påvens uttalande när han behandlade framställningar från afrikanska biskopar om att den romersk-katolska gudsdyrkan skulle anpassas till lokala kulturer föreföll vara i harmoni med detta. Han sade om den kristna tron: ”Petrus och Paulus förändrade den inte för att anpassa den till den judiska, grekiska eller romerska världen.” Dessa ord står emellertid i skarp kontrast till de verkliga förhållandena under den katolska historien, i forntiden och i vår tid. När den välkände kardinal Newman, som levde på 1800-talet, skrev om den katolska kyrkans historia, sade han att ”styresmännen inom kyrkan ... redan på ett tidigt stadium voro beredda att — om anledning därtill skulle uppstå — antaga eller imitera eller sanktionera de riter och sedvänjor som funnos hos det lägre folket”. Sedan han räknat upp många av kyrkans sedvänjor och helgdagar, sade han att ”allt detta är av hedniskt ursprung och har blivit helgat genom att upptagas i kyrkan”. (”Essay on the Development of Christian Doctrine”, sidorna 355, 371, 373) Den som reser i Latinamerika eller Asien kan helt enkelt inte undgå att se hur lokala hedniska riter och sedvänjor har smält samman med katolicismen i dessa länder.

Världen och 1975

● År 1975 står mänskligheten som aldrig förut inför ett obehagligt faktum, nämligen att dess problem är verkligt globala — och globala problem kräver globala lösningar, ingenting mindre. I tidskriften ”Science News” heter det att den internationellt kända grupp vetenskapsmän och industrimän som kallas ”Romklubben” beskriver situationen som ”unik”. Varför det? Därför att tidigare kriser vanligen var lokala, men i vår tid är ”bara en global lösning adekvat”. Tidigare gavs det tid att söka sig fram till lösningar på problemen, ”men nu förslår bara snabb handling”.

Ledarskribenten Anthony Lewis framhåller något liknande: ”Fruktan för att någonting fundamentalt håller på att förändras i förhållandet mellan människan och naturen, oron att saker och ting är i olag i världen, är inte begränsad till livsmedelsproblemet. Bruket av olja som ett politiskt och ekonomiskt vapen, trycket på andra resurser, den inflation som rasar i det mesta av världen — allt detta ger upphov åt ängslan.” ”Olja, livsmedel, välstånd, trygghet — allting är förbundet med allting annat.” — New York ”Times”, 10 november 1974.

Den framträdande ekonomen Robert L. Heilbroner menar att ”världen kommer att gå mot en ny social ordning för att klara av sina problem”.

Bibeln förutsäger att nationerna kommer att uppnå en global uppgörelse av något slag, vilket tillåter dem att hävda att de har funnit vägen till ”fred och säkerhet”. Men bibeln visar att detta kommer att ha kort varaktighet och att endast Guds utlovade nya ordning kommer att införa den åstundade befrielsen från världsomfattande nöd. — 1 Tess. 5:1—3, NW; 2 Petr. 3:13.