Biskopssynoden — vad uppnådde man där?
VAD var syftet med att omkring 210 biskopar och andra katolska dignitärer sammanträdde i Vatikanen från 30 september till 5 november förra året? Det var att komma överens om vad man skulle ge påven Paul VI för utlåtande angående tillståndet i hans ”hjord” och vad man skulle kunna göra åt det. De ämnen påven valde att få råd om var ”Prästerskapet” och ”Rättvisa och fred i världen”.
Den princip som ligger till grund för synoden är en produkt av andra Vatikankonsiliet och handlar om ”kollegialitet”. Detta innebär att biskoparna i romersk-katolska kyrkan inte längre skall vara endast påvens ombud utan skall dela myndigheten med honom.
Det verkar som om biskoparna inte uppnådde särskilt mycket i detta avseende vid sina överläggningar om det första ämnet, ”Prästerskapet”, eftersom de inte sade påven någonting nytt. För det första bekräftade de hans ståndpunkt i fråga om celibatet, och för det andra var de till och med mera negativa än påven själv till frågan om prästvigning av gifta män under speciella omständigheter. Som en katolsk veckotidskrift uttryckte saken: ”Synoden grep sig an med den orimliga uppgiften att lära påven ett antal dogmatiska principer som han aldrig uttryckt det ringaste tvivel om.” — Commonweal, 26 november 1971.
Denna utgång är lätt att förklara. Påven valde själv de frågor som skulle dryftas och deras lydelse. Han påverkade kraftigt synodens medlemskap. Hans utsedda övade också inflytande på överläggningarnas form. Vid synodens öppnande varnade han allvarligt biskoparna för att låta sig påverkas av påtryckningar utifrån. Som en katolsk reporter uttryckte det ”försökte han ge biskoparna intryck av att vara omgivna av en hord intrigmakare, som ville utsätta dem för masspåverkan till att fatta beslut av tvivelaktig överensstämmelse med tron, av förakt för traditionerna, besmittade med sekularism”.
En karikatyr i en amerikansk tidskrift visade hur påven räckte ett papper åt en medhjälpare och sade: ”Här är de slutsatser synoden skall komma fram till.” Och som en jesuitisk observatör uttryckte saken var den förhärskande inställningen: ”Gunga inte med båten; men framför allt, gunga den inte offentligt.” Påvens uttalande vid synodens avslutning, som ånyo kraftigt betonade celibatet för de romersk-katolska prästerna, tycks bekräfta dessa slutsatser.
”Rättvisa och fred i världen”
Vid biskoparnas diskussion över detta andra tema, som skulle behandlas vid synoden, framfördes många olika synpunkter. Det fanns biskopar som framhöll att den romersk-katolska kyrkan genom sina egna gärningar borde visa sin uppriktighet, när den talar om rättvisa. Kardinal Heenan, Englands primas, var en av dessa. Han yrkade på att ”kyrkor och kloster skulle undersöka vilka skatter de kunde sälja” för att använda behållningen till att hjälpa de fattiga. ”Med stor respekt”, fortsatte han, ”föreslår jag att Rom själv bör gå före med gott exempel. ... Det måste finnas tusentals nattvardskalkar, hostiekärl och heliga föremål, som sällan tas i bruk.”
En filippinsk biskop sade: ”Den som skall tala om rättvisa måste först och främst vara rättvis.” Han sade att när en kyrka vinner stora rikedomar ”leder det till att kyrkan identifieras med de rika och mäktiga, vilket minskar dess trovärdighet när den talar emot orättvisor och för att stödja rättvisan”. Den kanadensiska delegationen gick till och med så långt att den krävde ”ekonomisk offentlighet för Vatikanen, för nationella konferenser, stift, religiösa ordnar och liknande institutioner”.
Vatikanen själv kritiserades på tre punkter. För det första därför att den hade en tendens att samla rikedomar i stället för att dela ut sin egendom såsom ”de fattigas arvegods”. För det andra därför att den underbetalade sina anställda och utsatte dem för dåliga arbetsförhållanden. Och för det tredje anklagades Vatikanen för att sätta munkavle på sina medlemmar och utan tillbörlig rannsakning skyldigförklara personer som misstänktes för någon förseelse. ”Läkare, bota dig själv”, var en av delegaternas uppfattning om Vatikanen.
Enligt en jesuitisk observatör blev ett antal av de prelater som höll anföranden nervösa, när några av lyssnarna uppmanade dem att sluta tala i allmänna ordalag om orättvisa samhällsförhållanden och verkligen namnge de regeringar som var skyldiga till detta. Några av biskoparna ville att kyrkan skulle engagera sig mera i samhälleliga frågor, men det fanns också de som argumenterade emot detta och framhöll att Kristus inte försökte ”upprätta en rent humanitär solidaridet med de mindre privilegierade, som om han hade varit en revolutionär, som ville omstörta de existerande samhällsförhållandena”.
Den ukrainska delegationen anklagade Vatikanen för att bedriva politik med kommunisterna på bekostnad av speciella kyrkobruk. Afrikanska delegater vände sig emot både politisk och kyrklig kolonialism och förakt för den svarta rasen. Delegater från Angola och Moçambique försökte ivrigt framställa sin portugisiska regerings politik i en fördelaktig dager, medan andra i stor utsträckning ville tysta ner dem. Det rapporteras att en biskop från Chile ”fick det att snurra runt i de äldres huvuden”, när han gav uttryck åt uppfattningen att kristendom kan innebära socialism.
En annan biskop varnade: ”Ibland framhåller människor som bor på platser där det råder terror och tortyr att det är bäst att inte försöka påverka förhållandena utifrån. Vi måste också allesammans komma ihåg att när kyrkan betraktar en situation i ett avlägset land, är det lätt för den att uttala fördömelser men ofta svårt att finna lösningar på problemen.” Efter dessa diskussioner och andra, som gällde rättvisa för kvinnor, ekologi, familjeplanering osv., upplöstes synoden utan att avge något slutgiltigt utlåtande om ”Rättvisa och fred i världen”.
En amerikansk nyhetstidskrift rapporterade från detta dryftande och förklarade: ”’Rättvisa i världen’ bestod till största delen av vilda generaliseringar om sådana ämnen som ekonomi och ekologi och sändes till påven utan att offentliggöras för allmänheten. Man protesterade mot ’orättvis behandling av vissa kategorier, som inte fick komma till tals’, men undvek att nämna några särskilda situationer, till exempel läget i Brasilien eller Sydafrika.” — Time, 15 november 1971.
Återigen var synoden mycket noga med att inte lägga fram något som skulle ha besvärat påven.
Vad biskoparna tyckte
Vad tyckte de enskilda biskoparna om ärendenas behandling i synoden? Vid ett tillfälle, då biskoparna fick vad som skulle vara en reviderad förklaring men som hade ignorerat de hundratals ändringsförslag som hade framförts, utropade den afrikanske biskopen Ndayen: ”Jag har inte rest tusentals kilometer hemifrån för att dansa tarantella. Var är ändringsförslagen?”
Enligt den jesuitiska veckotidningen America ”delades biskop Ndayens känslor av världen i stort och av dem av oss som närmare försökte följa synodens överläggningar”. Samma veckotidning sade i ett senare nummer: ”Romsynoden slutade, först och främst för delegaterna själva, som en lektion i kaotisk sammanträdesrutin och betydande missräkning.”
Den engelskfödde biskopen från Malaysia klagade: ”Biskoparna här saknar helt och hållet förtroende för varandra. Och om man inte har förtroende för varandra, kan man lika gärna avstå från alltsammans.” Och kardinal Suenens från Belgien sade inför reportrarna att synodens överläggningar var ”både långtråkiga och ineffektiva. ... Prästerna, åtminstone de jag känner i Belgien, hade väntat sig något annat. ... Jag vet verkligen inte vad jag skall säga dem. ... Nu kan påven säga att hela kyrkan, som representeras av synoden, efter omfattande debatt stöder hans ståndpunkt att upprätthålla lydnaden för celibatet såsom det existerat i hundratals år.”
Vad uppnådde man?
Beträffande vad som uppnåddes av synoden sade den katolska lekmannatidskriften Commonweal i en ledarartikel: ”Tredje synoden slutade i ytterlig förvirring och bitter besvikelse. Biskoparna reste hem tomhänta. ... Den sista dagen fick de höra att de inte skulle uttala sig inför prästerna eller inför världen ... utan endast inför påven såsom hans privata rådgivare. ...”
Fortsättningsvis hette det i denna tidskrift: ”Vad gick på tok med synoden? Nästan allt som kunde gå på tok. En fullständig brist på diskussionsteknik och ett befängt tillvägagångssätt, två ämnen som var alltför omfattande för den tid som stod till förfogande, och de flesta av biskoparna utvalda på grund av alla slags kvalifikationer utom den att vara sitt folks naturliga ledare.” — 26 november 1971.
Om denna tredje synod skrev Kenneth L. Woodward, som är Newsweeks redaktör för religiösa ämnen: ”Biskoparnas tredje världssynod stapplade sig fram till sin avslutning i Vatikanen förra veckan med delegater som var lika förvirrade när den slutade som de var när den började. ... [Det var] en synod som på något sätt lyckades med konststycket att göra nästan allting fel. När de 211 biskoparna, patriarkerna och ledarna för religiösa ordnar anlände till Rom i slutet av september, upptäckte de att de formulär som utarbetats av Vatikanen inte exakt överensstämde med de dokument de hade fått tidigare under året. ...
De flesta av synodens deltagare försökte nitiskt undvika att säga påven Paul VI något som han uppenbarligen inte ville höra. Eftersom påven redan hade uttryckt sitt starka ogillande av valfritt celibat för präster, förkastade man med stor röstövervikt detta alternativ utan att allvarligt överväga saken. ... När synoden övergick till det ämne som påven i första hand var personligt intresserad av, rättvisa och fred i världen, sade honom delegaterna återigen i stort sett det han ville höra. Biskopar som aldrig vågat tala ut hemma ... återfick plötsligt talförmågan i Rom. Men det verkliga provet på biskopens mod, medgav en delegat, ’är inte vad vi säger till regeringarna, utan vad vi gör för att uppnå rättvisa inom kyrkan’.”
Liknande tankar framhölls av Mayo Mohs i tidskriften Time för 15 november 1971: ”Den verkliga frågan denna höst är kanske inte så mycket vad biskoparna har eller inte har gjort som huruvida katolikerna i världen egentligen bryr sig om vad de gör över huvud taget. De flesta biskopar kanske fortfarande lyssnar till påven, men allt färre präster lyssnar varken till påven eller till sina biskopar — och många av lekmännen slutar nu att lyssna till någon alls.”
Och varför är det så? Mohs framhåller vidare: ”Det är inte så mycket kyrkans trosläror som har ifrågasatts ... som själva dess struktur. ... Kristi sinnebildliga kropp [den romerska kyrkan] tycks ha drabbats av nervsammanbrott.”