Varför behövde de katolska biskoparna hålla konferens?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Italien
”DET andra Vatikankonsiliet — orsaken till krisen inom kyrkan?” Med denna fråga pekade den jesuitiska publikationen La Civiltá Cattolica (5 oktober 1985) på ”en radikal och global kris” inom den katolska kyrkan. Den riktade strålkastarljuset på fyra viktiga områden: en kris i fråga om tro, moral, kyrklighet och kyrkans personal. Den framhöll vidare: ”Ett avsevärt antal präster har övergett prästbanan, somliga på grund av en troskris och ännu fler av personliga skäl.”
Med tanke på att man erkände denna kris, borde 1985 års synod (biskopskonferens) som hölls i Rom verkligen ha stor betydelse för de 627 miljonerna katoliker i världen. Den är också intressant för andra som noga har iakttagit den katolska kyrkans förvandling under de allra senaste årtiondena. Men vilka andra omständigheter var det som föranledde denna speciella synod? Vilka frågor gällde det? Och hur kommer synoden att beröra katoliker i det långa loppet?
”Den katolska synoden: Hotas av outtalad schism”
Under denna rubrik förklarade den katolska journalisten och historikern Anne Roche, som skriver i The Toronto Star i Canada, att ”traditionella katolska läror och det katolska lydnadsmönstret ligger i ruiner” 20 år efter det andra Vatikankonsiliet. ”Vi har alla sett den häpnadsväckande statistiken: färre än 5 procent av katoliker under 30 år godtar kyrkans lära om födelsekontroll; färre än 10 procent i samma grupp anser att påven är ofelbar som lärare i fråga om tro och moral.”
Denna förtroendeklyfta har lett till något som Roche kallar två katolska kyrkor, ”den officiella kyrkan med dess påvliga magisterium [auktoritet i lärofrågor] i centrum ... och som nu endast en minoritet visar tro och lydnad mot; och den inofficiella kyrkan, som styrs av ... revolutionärerna, vilka har ett järngrepp om varje aspekt av katolskt liv i de allt självständigare nationella kyrkorna”. Om denna sammanfattning är riktig, är det inte underligt att påven såg ett behov av att sammankalla ett speciellt möte för att kunna rådgöra med sina biskopar. Men vilka händelser var det som ledde till denna speciella synod?
En kardinals uppriktiga åsikt
Det andra Vatikankonsiliet under åren 1962—1965 väckte stora förhoppningar inom katolska kretsar — men på olika sätt. Somliga hoppades på och uppnådde ett liberalare synsätt i vissa frågor. Andra förväntade att man skulle kunna komma fram till större endräkt. Många har blivit besvikna, bland dem Vatikanens mäktigaste prelat näst efter påven, den tyske kardinalen Joseph Ratzinger, föreståndare för kongregationen för ärenden som gäller trosläran (Vatikanavdelning som vakar över den katolska lärans renhet).
I en intervju för någon tid sedan framhöll kardinalen: ”Det är obestridligt att de tjugo senaste åren har varit avgjort ofördelaktiga för katolska kyrkan. Det som har hänt efter konsiliet förefaller stå i pinsam kontrast till allas förväntningar, inte minst de förväntningar som påven Johannes XXIII och sedan Paul VI hyste.”
Vad hade man då väntat sig? Han fortsatte: ”Vad påvarna och konsiliefäderna förväntade var ett nytt katolskt samförstånd. I stället har det uppstått en oenighet som — enligt ord som uttalats av Paul VI — tycks ha förändrats från självkritik till självförstörelse. Man förväntade en ny entusiasm, bara för att alltför ofta hamna i olust och missmod. Man förväntade ett språng framåt, men i stället har man fått finna sig i en gradvis tillbakagång.” — Vittorio Messori: Rapporto Sulla Fede.
Därför väckte påven Johannes Paulus II den 25 januari 1985 förvåning i den katolska världen genom att sammankalla en speciell synod, som skulle hållas från 24 november till 8 december samma år. Han inbjöd 165 biskopar, av vilka 102 var presidenter för nationella biskopskonferenser över hela världen, såväl som en del andra ej röstberättigade observatörer. Nyhetsmedierna var också närvarande, förväntansfulla likt barn inför en fyrverkeriuppvisning.
Tvistefrågor som splittrar
Synoden betraktades av somliga som en kampplats där stridslinjerna skulle formeras. Som den fransk-kanadensiske författaren Danièle Blain framhöll: ”Den kamp i kulisserna som har pågått i åratal mellan ’de progressiva’ och ’de konservativa’ i själva hjärtat av kyrkan har brutit ut i öppet krig.” (L’Actualité, november 1985) På den ena sidan stod de så kallade progressiva biskoparna, som ville hålla fast vid de förändringar och vinster som man hade uppnått efter det andra Vatikankonsiliet. På motsatt sida befann sig de konservativa biskopar som åstundade en återställelse av en del av de ideal som man hade följt före det andra Vatikankonsiliet.
Vid denna sammandrabbning fruktade de progressiva för ”domaren” — påven Johannes Paulus II — mer än för någon annan. Varför det? Därför att han vid många tillfällen hade klargjort att han föredrog att man återgick till det gamla i fråga om katolsk lära och praxis. Författaren Marco Tosatti konstaterade i den i Turin dagligen utkommande tidningen Stampa Sera: ”Det skulle kunna visa sig vara svårt för synodfäderna ... att förfäkta teser som stod i strid med den ’tolkning’ som Johannes Paulus II bygger upp dag efter dag.”
Många katoliker hade hoppats att sådana frågor som födelsekontroll, celibat och prästvigning av kvinnor skulle ha diskuterats utförligt. I själva verket ägnades de ganska obetydlig uppmärksamhet, om ens någon alls. En del biskopar tog upp det omfattande problemet med frånskilda katoliker som förbjudits att ta del av nattvarden. En präst från New Jersey i USA berättade för The Toronto Star att ”om han utestängde frånskilda och omgifta människor från sakramenten, skulle hans kyrka bli nästan tom”. Men biskoparna hade ingen lösning att komma med, och problemet blev inte ens omnämnt i synodens slutliga rapport.
Huvudfrågan tycktes vara samförståndet — att slå en bro över den klyfta som har uppstått mellan påvestolen och en del nationella biskopskonferenser. Som Danièle Blain skrev: ”Sökandet efter det förlorade samförståndet är mer än någonsin ordningen för dagen.” (L’Actualité) Knuten till frågan om samförstånd var också befrielseteologin, som går ut på att kyrkan bör engagera sig i de förtrycktas politiska och sociala kamp. Denna fråga har splittrat det katolska prästerskapet under senare år, och den blev föremål för angrepp från den colombianske biskopen Darío Castrillón Hoyos.
Nu blev det emellertid så att synoden inte framkallade någon häftig konfrontation, och påven undvek i alla fall offentligt att visa att han satte press på biskoparna. Peter Nichols, korrespondent för The Times i London, rapporterade: ”Påven var närvarande vid alla plenarsessionerna under synoden, men han förblev tyst ända till sista dagen. Han var också noga med att resa sig och lämna sessionssalen, när det blev omröstning. Omröstningen var sluten, men han ville på alla sätt undvika att någon fick det intrycket att han försökte påverka opinionen.”
Nyhetsmedierna blev följaktligen besvikna — de teologiska fyrverkerierna blev ett fiasko. Trots att det förekom uppenbara meningsskiljaktigheter, undvek man bittra debatter. Kanske gavs det en optimistisk sammanfattning i en rubrik i den italienska katolska arbetartidskriften Azione Sociale, som konstaterade: ”Sammanhållning men skiljaktigheter.” Följande kommentar i The New York Times är möjligen en antydan om att en farlig konfrontation hade avvärjts: ”Synodens slutgiltiga rapport var minst lika anmärkningsvärd för vad den undvek som för vad den angrep.”
Hur berör den katoliker?
Det är tydligt att synodens rapport till de trogna inte var något lätt dokument att formulera. En kommitté på fem kardinaler utarbetade den två gånger, bara för att finna att den förkastades på grund av alltför stor pessimism. Slutligen fick de en tredje och mera positiv version godtagen. Och vad har den att erbjuda katoliker i allmänhet?
Ett ämne av vitalt intresse behandlades under rubriken ”Guds ord”. Det framhålls där: ”I vördnadsfull hörsamhet mot Guds ord är kyrkans uppgift att förkunna ordet i tro ([jämför] Dei Verbum, 1). Följaktligen är predikandet av evangeliet bland kyrkans främsta plikter, i synnerhet för biskoparna, och i våra dagar är det av allra största vikt ([jämför] Lumen Gentium, 25).” Men i synodens rapport citeras Guds ord, bibeln, som de flesta människor har tillgång till, endast sju gånger. Däremot förekommer det minst 44 hänvisningar, som ovanstående citat visar, till kyrkliga encyklikor och dokument, som endast finns tillgängliga för ett fåtal! Om bibeln används så sällan, hur kan då ett dokument av detta slag nå hjärtat på de uppriktiga katoliker som verkligen önskar veta vad deras kristna plikt är?
Dokumentet framhåller: ”Evangeliserandet är den främsta plikten inte enbart för biskopar, utan också för präster och diakoner och i själva verket för alla kristna.” Det förtydligar ämnet ytterligare: ”Evangeliserandet utförs genom vittnen. Vittnet avger sitt vittnesbörd, inte endast i ord, utan också genom sitt liv.”
Vi vädjar till uppriktiga katoliker att dra de rätta slutsatserna i denna fråga. Vilka är i våra dagar verkligen aktiva vittnen för Jehova Gud och Kristus? Vilka evangeliserar i våra dagar inom alla samhällsklasser både i ord och i uppförande? Vilka är det i våra dagar som oavsett uppoffringar, till och med när det gäller liv och frihet, förkunnar evangeliet eller de goda nyheterna om Guds rikes styre genom Kristus? Vilka besöker regelbundet ditt hem för att framföra detta budskap till dig? Din präst? Eller Jehovas vittnen? (Jämför Jesaja 43:10, 12 och Apostlagärningarna 1:8.)
Även om den katolska kyrkan är splittrad genom meningsskiljaktigheter och upproriskhet som förorsakas av teologi, politik och sociala frågor, måste den sanna kristendomen följa bibelns riktlinjer: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” — Johannes 13:35; 1 Korintierna 1:10.
Det är ganska uppenbart att någon sådan endräkt inte existerar i de söndrade leden av ”progressiva” och ”konservativa” biskopar inom katolska kyrkan. Själva behovet av att sammankalla en synod ställde denna söndring i blixtbelysning.
[Bild på sidan 12]
Synoden i session i Peterskyrkan i Rom