Katolska kyrkan i Afrika

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ITALIEN

KATOLSKA kyrkan har tiotals miljoner anhängare i Afrika, och de problem den har där är mycket stora. Tidigare i år samlades över 300 prelater i Vatikanen i Rom för att diskutera några av dessa problem under en månadslång speciell synod.

Enligt L’Osservatore Romano sade påven följande när han öppnade det här kyrkomötet: ”I dag äger det för första gången rum en synod för den afrikanska kyrkan omfattande hela kontinenten. ... Hela Afrika är i dag närvarande i Peterskyrkan. Det är med djup tillgivenhet som biskopen av Rom hälsar Afrika välkommet.”

Stamkrig

Många är medvetna om att katolska kyrkans problem är särskilt stora i de afrikanska länderna Burundi och Rwanda, som till större delen är katolska. Stamkriget i de här länderna blev världsnyheter under våren nu i år, då hundratusentals människor slaktades av sina medmänniskor. Ett ögonvittne berättar: ”Vi såg kvinnor mörda medan de bar sitt lilla barn på ryggen. Vi såg barn mörda barn.”

I tidningen National Catholic Reporter talades det om katolska ledares förtvivlan. Det stod där att påven ”kände ’oerhörd smärta’ över de nya rapporterna om stridigheter i den lilla afrikanska nationen [Burundi], vars befolkning till övervägande del är katolsk”.

Massakern i Rwanda tillfogade den katolska ledningen ännu mer skada. ”Påven fördömer folkmord i en till 70 % katolsk nation”, löd en rubrik i nyss nämnda tidning. I artikeln stod det: ”Striderna i den afrikanska nationen inbegriper ’ett regelrätt folkmord, som tyvärr även katoliker är ansvariga för’, sade påven.”

Eftersom det begicks illdåd i Rwanda samtidigt som den historieskapande katolska synoden var samlad i Rom, koncentrerades givetvis biskoparnas uppmärksamhet på situationen i Rwanda. Det konstaterades i National Catholic Reporter: ”Konflikten i Rwanda avslöjar ett skrämmande faktum: den kristna tron har inte fått tillräckligt djupa rötter i Afrika för att kunna övervinna tribalismen.”

I National Catholic Reporter framhölls också de församlade biskoparnas oro med orden: ”Biskopen i Awka i Nigeria, Albert Kanene Obiefuna, tog upp ämnet [tribalism] när han talade inför synoden.” I sitt anförande förklarade Obiefuna: ”Den typiske afrikanen lever sitt familjeliv och även sitt kristna liv inom ramen för den egna stammens intressen.”

Obiefuna hade säkerligen Rwanda i tankarna när han i sitt tal till synoden fortsatte med att säga: ”Den här mentaliteten har sådan genomslagskraft att man bland afrikanerna brukar säga att när det kommer till kritan, är det inte den kristna föreställningen att kyrkan eller församlingen utgör en familj som segrar, utan snarare talesättet ’blod är tjockare än vatten’. Och med vatten kan man kanske här tänka på dopets vatten, genom vilket man blir född in i den familj som kyrkan utgör. Blodsbanden är viktigare också för den afrikan som har blivit kristen.”

Den här biskopen erkände alltså att i Afrika har den katolska tron inte lyckats skapa ett kristet brödraskap där de troende verkligen älskar varandra så som Jesus Kristus lärde att de skulle göra. (Johannes 13:35) Det är tvärtom så att ”blodsbanden är viktigare” för afrikanska katoliker. Följden har blivit att hat mellan olika stammar har fått gå före alla andra hänsyn. Alldeles som påven medgav måste katoliker i Afrika bära ansvaret för några av de värsta illdåden på senare tid.

Kyrkans överlevnad sägs stå på spel

Afrikanska biskopar vid synoden uttalade farhågor för att katolicismen inte skall kunna överleva i Afrika. ”Om vi vill att kyrkan skall leva vidare i mitt land”, sade biskop Bonifatius Haushiku från Namibia, ”måste vi mycket allvarligt begrunda frågan om kulturassimilering.”

Italiens katolska nyhetsbyrå Adista gav uttryck åt liknande uppfattningar: ”När man talar om evangeliets ’kulturassimilering’ i Afrika talar man om katolska kyrkans själva öde i den världsdelen, om dess förutsättningar att överleva eller inte överleva.”

Vad menar biskoparna med ”kulturassimilering”?

Kyrkan och ”kulturassimileringen”

John M. Waliggo förklarade att ”anpassning är den term som länge har använts för att beskriva företeelsen”. ”Kulturassimilering” innebär att man införlivar stamreligioners traditioner och begrepp i katolska ceremonier och katolsk tillbedjan, varvid man ger nya namn och ny innebörd åt gamla riter, föremål, åtbörder och platser.

Kulturassimileringen låter afrikaner vara goda katoliker samtidigt som de får hålla fast vid sin stamreligions sedvänjor, ceremonier och trosuppfattningar. Bör man göra invändningar mot detta? I den italienska tidningen La Repubblica ställdes till exempel frågan: ”Är det inte sant att Jesu födelse i Europa förankrades i högtiden solis invicti som inföll den 25 december?”

Kardinal Josef Tomko, prefekt för kongregationen för folkens evangelisering, gjorde följande påpekande: ”Den missionerande kyrkan praktiserade kulturassimilering långt innan denna term började användas.” Julfirandet är ett utomordentligt exempel på företeelsen, alldeles som det påpekades i La Repubblica. Ursprungligen var det en hednisk högtid. ”Datumet 25 december stämmer inte överens med Kristi födelse”, tillkännages det i New Catholic Encyclopedia, ”utan med högtiden dies natalis solis invicti, den romerska solfest som firades vid midvintersolståndet.”

Julfirandet är bara en av många kyrkliga sedvänjor som har sin förankring i hedendom. Det har också sådana trosuppfattningar som treenigheten, själens odödlighet och evig pina efter döden för människosjälar. Under 1800-talet skrev kardinal John Henry Newman att ”styresmännen inom kyrkan ... redan på ett tidigt stadium var beredda att — om anledning därtill skulle uppstå — anta eller imitera eller sanktionera de riter och sedvänjor som fanns hos den breda massan”. Han räknade upp många kyrkliga sedvänjor och helgdagar och sade om allt detta att det var ”av hedniskt ursprung” och hade ”blivit helgat genom att upptas i kyrkan”.

När katoliker kommer till icke-kristna områden, till exempel delar av Afrika, finner de ofta att människorna där redan har religiösa sedvänjor och trosuppfattningar som liknar kyrkans. Detta beror på att kyrkan under gångna århundraden tagit upp sedvänjor och läror från icke-kristna folk och infört dem i katolicismen. Kardinal Newman hävdade att sådana sedvänjor och trosuppfattningar, ja, allt sådant hade ”blivit helgat genom att upptas i kyrkan”.

När påven Johannes Paulus II under år 1993 besökte icke-kristna folk i Afrika, sade han följande enligt L’Osservatore Romano: ”I Cotonou [i Benin i Afrika] mötte jag voodoo-anhängare, och det framgick tydligt av det de sade att de i viss mån i sin mentalitet, sina riter och symboler och sin allmänna livsinställning redan har en del av det som kyrkan önskar erbjuda dem. De väntar bara på den stund då någon kommer och räcker dem handen för att hjälpa dem över tröskeln, så att de genom dopet kan leva ett liv som de i viss mån redan har levt och upplevt före dopet.”

Vad bör du göra?

Att kyrkan har misslyckats med att lära ut sann, obesmittad kristendom till Afrikas folk har fått förödande följder. Tribalismen har fortsatt, liksom nationalismen har gjort på andra håll, med påföljd att katoliker har slaktat varandra. Vilken vanära för Kristus! Bibeln säger att sådant laglöst dödande av varandra identifierar människor som ”Djävulens barn”, och Jesus säger till sådana: ”Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — 1 Johannes 3:10—12; Matteus 7:23.

Vad måste därför katoliker med ärligt hjärta göra? Bibeln uppmanar de kristna att vara på sin vakt mot att kompromissa när det gäller handlingssätt och trosuppfattningar som skulle kunna göra deras tillbedjan oren inför Gud. ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende”, säger Bibeln. För att åtnjuta Guds ynnest måste man avskilja sig och ”sluta upp med att röra vid det orena”. — 2 Korinthierna 6:14—17.

[Infälld text på sidan 20]

Kriget i Rwanda är ”ett regelrätt folkmord, som ... även katoliker är ansvariga för”, sade påven

[Bildkälla]

Foto: Jerden Bouman/Sipa Press