De katolska biskoparna och den ”sovande jätten”
BÖR vanliga katoliker vara evangelister? Eller bör predikandet överlåtas åt det minskande antalet präster? Det var sådana frågor som katolska biskopar ställdes inför vid den världssynod, eller konferens, som hölls i Rom förra året. Om du är katolik, vad anser du då om att utföra evangeliseringsarbete?
Ända tills för några årtionden sedan fanns det en negativ föreställning om lekmännen. I början av det här århundradet förklarade till exempel påven Pius X: ”Kyrkan är till sin natur ett ojämlikt samhälle ... bestående av två kategorier av personer: herdarna och hjorden, de som innehar en ställning i hierarkin och den stora skaran av de trogna. ... Massan har ingen annan förpliktelse än att låta sig ledas och att följa efter.”
En sådan beskrivning skulle inte vara godtagbar i dag. En nyare teologisk ordbok framhåller att ”lekmannen inte är någon passiv statist, vilket han länge har ansetts vara”, utan han ”är en verksam och ansvarskännande medaktör”.
Det finns omkring 700 miljoner katolska lekmän i världen, och den irländske kardinalen O’Fiaich har liknat dem vid en ”sovande jätte”. Vad menade han? Enligt biskoparna bör lekmännen utöva sin tro på ett mera aktivt sätt. Syftet med synoden var att göra lekmännen medvetna om sina förpliktelser. Men har det verkligen skett sådana förändringar i den katolska kyrkan att den här ”sovande jätten” kan väckas?
Kvinnornas roll. Många katoliker väntade sig förändringar av kvinnornas roll inom kyrkan. Ett dokument som publicerades av katolska kvinnor gav biskoparna följande rekommendation: ”De diskriminerande trosartiklarna i den kanoniska lagen beträffande kvinnor, som grundar sig på inskränkta uppfattningar beträffande kvinnornas ’natur’ och ’roll’, bör revideras och ändras, däribland nummer 1024 avseende ordination.” Artikel 1024 i den kanoniska lagen lyder: ”Den heliga ordinationen kan, för att äga giltighet, erhållas uteslutande av en döpt person av manligt kön.”
Men den katolska tidskriften Rocca uppgav att Vatikanen ”inte för närvarande tycks vilja lyssna på någonting som skulle kunna rucka på dess traditionella inställning att utestänga kvinnor från prästämbetet”. Det var en ”dörr som slogs igen mitt framför näsan på kvinnorna”, sade en präst.
Färre präster. Samtidigt upplever den katolska kyrkan en allvarlig kris i fråga om prästkallet: Antalet präster minskar i hela världen. Påven Johannes Paulus II har därför tagit det här ”fundamentala problemet i kyrkan” i beaktande. Det blir till exempel ”allt färre präster i Italien”, skriver La Repubblica. Och i La Civiltà Cattolica heter det att minskningen av antalet präster i Nederländerna är ”dramatisk”.
”Man beräknar att av tre hundra tusen katolska församlingar i hela världen som regelbundet församlas varje söndag till liturgisk sammankomst är det mer än hälften som inte har någon egen präst”, fastslår en tidning.
En fråga av stort intresse. Den fråga som fick mest uppmärksamhet vid den här synoden var evangeliseringen. Före synoden hade påven själv betonat att ”varje kristen ... i grunden är en apostel”.
Men många biskopar hävdar att katolikerna själva måste ”återevangeliseras”. Enligt dem är detta nödvändigt på grund av det som man kallar ”utmaningen från sekterna och de nya religiösa grupperna”. En biskop från Ecuador sade att ”katolikerna låter sig mycket lätt vinnas över av sekterna”, om de inte är tillräckligt förberedda.
Ett av de slutliga förslagen som antogs av biskoparna lyder: ”Sekterna stormar fram i många delar av jorden. ... De troende bör väckas genom undervisning, så att de kan anföra ett skäl för sin egen tro.” Synoden uppmanade katoliker att ”gå och göra lärjungar i alla nationer”. Men hur kan den ”sovande jätten” på 700 miljoner katoliker göra lärjungar, när de inte vet hur de skall evangelisera?
Bibeln visar tydligt att de sanna kristnas arbete är att gå ”från hus till hus” och söka reda på dem som är förtjänta. (Apostlagärningarna 5:42; 20:20; Matteus 10:11) Och vilka skall ta del i det? Alla kristna. Beträffande det sätt på vilket de första kristna spred sin tro säger den franske historikern Gustave Bardy:
”Enskildas aktiva medverkan förekommer redan från och med kyrkans grundande, och det är kanske på det sättet som kristendomen under de två första århundradena ... vann större delen av sina medlemmar. Varje troende är med nödvändighet en apostel. ... Alla kan inviga sig åt detta apostlaskap, även de fattigaste, de okunnigaste och de mest föraktade.”
Alla sanna kristna är i verkligheten förkunnare av Guds ord. Bland dem finns det ingen uppdelning mellan präster och lekmän. Den uppdelningen kom till efter avfallet från den ursprungliga kristendomen. (Apostlagärningarna 20:29, 30) En del katolska källor erkänner att åtskillnaden mellan präster och lekmän i katolska kyrkan ”inte har någon teologisk grund”. Enligt Vatikanens observatör Giancarlo Zizola hade de första kristna ”inga präster, deras församlingstjänare var presbyterer, det vill säga äldste. ... Det fanns inga hierarkier bland dem.”
Sanna kristna i vår tid är vakna och mycket aktiva i sin kristna verksamhet och predikar nitiskt de ”goda nyheterna” om Guds rike. Det är troligen de som har lämnat den här tidskriften till dig. — Matteus 24:14; 25:13; 1 Korintierna 15:58.