Bibelns syn

Behöver världen en ”ny evangelisering”?

Från Vakna!:s korrespondent i Italien

DE FÖRÄNDRINGENS vindar som har svept fram inom politiken i Östeuropa har fört med sig ett religiöst återuppvaknande. För att utnyttja detta andliga tillfälle samlades den romersk-katolska biskopssynodens specialförsamling för Europa i Vatikanen mellan den 28 november och den 14 december 1991. Alla de 137 ”synodfäderna”, som hör till den europeiska katolska hierarkins främsta talesmän, församlades under parollen ”Den nya evangeliseringen”.

Ända sedan den 22 april 1990, då synoden först hade aviserats i Velehrad i Tjeckoslovakien, hade den proklamerats som en historisk händelse. Men man har svårt att tänka sig synoden som en stor succé, eftersom RAI, det italienska statliga TV-bolaget, den 14 december meddelade följande: ”Besvikelsernas synod avslutas.”

Varför var synoden en besvikelse? Och behöver Europa eller för den delen den övriga världen egentligen en ”ny evangelisering”?

”Ny” i vilken bemärkelse?

Den katolska hierarkin menar att en ny evangelisering behövs, därför att den religiösa miljön är ny. I sitt öppningsanförande sammanfattade kardinal Camillo Ruini hur han ser på den europeiska arenan. Han sade att många miljoner människor i Öst ”inte ens har blivit döpta och att de struntar i den kristna trons mest elementära sanningar”. Därför ”öppnar kommunistregimernas fall ett stort tillfälle för kyrkan att evangelisera”. I Västeuropa kännetecknas scenen å andra sidan av det som han kallar en ”praktisk ateism”. Den katolska kyrkans ord tas inte längre emot som sanning från Gud.

Det religiösa återuppvaknandet utgör i sig ännu en utmaning för biskoparna. Hur då? Både de europeiska och de latinamerikanska biskoparna är bekymrade över andra religiösa rörelsers spridning. Varför det? Av allt att döma därför att kyrkan har förlorat många av de privilegierade ställningar som den en gång åtnjöt och nu ser sig själv ”hotad av farliga konkurrenter”. Jesuittidskriften La Civiltà Cattolica pekade på Jehovas vittnen som en sådan konkurrent, på grund av ”det betydande antalet katoliker och protestanter som de har lyckats vinna”.

I synodens avslutande ”deklaration” slår man fast att den nya evangeliseringen är en sporre till att ”återupptäcka ens egna kristna rötter”. Varför behöver européerna återupptäcka sina ”kristna rötter”? Biskoparna förklarade att kristna värderingar inte längre anses gälla. ”För många döpta européer”, hette det i La Civiltà Cattolica, är religion något ”barnsligt, en söt saga för barn, som de vuxna verkligen inte kan ta på allvar som något som skulle kunna utöva inflytande i deras liv. . . . Andra européer ser den kristna religionen som en primitiv folktro, som därför är bestämd att försvinna, allteftersom civilisationen gör framsteg. . . . Åter andra européer betraktar den kristna religionen som skadlig.”

Därför ser biskoparna ett behov av en ”ny evangelisering”.

Varför en besvikelse

Det skulle krävas en stor arbetsstyrka för att lyckas med den ”nya evangeliseringen” av Gamla världen. Men prästbristen är ett av de större problemen som har påverkat kyrkan i Europa. En av biskoparna förklarade att prästerskapet i Europa enligt nyligen gjorda beräkningar har minskat i antal med 9 procent under de 13 senaste åren.

Många betraktade synoden som en besvikelse på grund av att det gavs få praktiska förslag om hur man skulle genomföra ”återkristnandet” av Europa. Den franske biskopen Joseph Duval uppmanade synodalförsamlingen: ”Vi bör undvika abstrakta predikningar om evangeliseringen. . . . Vi talar alla alltför mycket som juris doktorer. Må vårt budskap återfå en evangelisk enkelhet och ton.”

Det var endast några få biskopar som nämnde de apostoliska metoderna att predika evangelium för människor. Biskop František Tondra från Spiš i Tjeckiska och slovakiska federativa republiken sade till exempel: ”För den nya evangeliseringen av Europa måste vi återvända till den ursprungliga evangeliseringsformen. . . . Så fort de första kristna blev döpta kände de det som sin plikt att sprida evangeliet.”

Förkunnandet av ordet på det bibliska sättet

Var alla kristna under det första århundradet evangelister? Ja! I boken Evangelism in the Early Church (Förkunnandet av ordet i fornkyrkan) av Michael Green från Oxford i England heter det: ”Ett av de mest slående dragen i förkunnandet av ordet under den första tiden var de människor som tog del i det. . . . Förkunnandet av ordet var varje kyrkomedlems privilegium och plikt. . . . Kristendomen var i högsta grad en lekmannarörelse, som spreds av informella missionärer.”

Ordet ”evangelist” betyder ”förkunnare av goda nyheter”, och det som Kristus Jesus sade om predikandet av evangelium var avsett att gälla för alla hans efterföljare: ”Dessa goda nyheter [evangelium] om riket skall förkunnas för hela världen som ett vittnesbörd för nationerna. Och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:14, The New Jerusalem Bible) Det mest omfattande evangeliseringsarbete som hittills har utförts måste således utföras i ”ändens tid”. — Daniel 12:4.

Förra året använde Jehovas vittnen, vilkas antal då uppgick till över fyra miljoner, närmare en miljard timmar i evangeliseringsarbetet i 211 länder, däribland länder i Östeuropa. Vilka goda nyheter har de predikat? De goda nyheterna om Guds rike och om frälsning genom tro på Jesus Kristus. (2 Timoteus 1:9, 10) Det är detta budskap som världen behöver nu — innan slutet kommer. — Matteus 24:3, 1.

[Bildkälla på sidan 26]

Gustave Doré: ”Jesus predikar vid Galileiska sjön”