Jehova sörjde för oss när verket var förbjudet — Del 3
DET var den 14 mars 1990. Denna betydelsefulla dag hade jag glädjen att vara med när en hög regeringstjänsteman vid ministeriet för religiösa ärenden i Östberlin överlämnade det dokument som gav Jehovas vittnen i vad som då kallades Tyska demokratiska republiken, eller Östtyskland, lagligt erkännande. Under de förhandlingar som pågick den dagen tänkte jag tillbaka till den tid då jag blev ett Jehovas vittne och på de svårigheter som vi hade upplevt.
I mitten av 1950-talet, då Margarete, en arbetskamrat som var ett Jehovas vittne, för första gången talade med mig om sin på Bibeln grundade tro, var Jehovas vittnen i Östtyskland utsatta för intensiv förföljelse. Kort därefter bytte Margarete arbete, och jag började studera Bibeln tillsammans med ett annat vittne. Jag döptes år 1956, och Margarete och jag gifte oss samma år. Vi tillhörde Lichtenbergförsamlingen i Berlin. Den hade omkring 60 förkunnare som tog del i predikandet om Riket.
En dag, två år efter mitt dop, kom några representanter för de statliga myndigheterna hem till den broder som hade ledningen i vår församling. Meningen var att de skulle arrestera honom, men han var på sin arbetsplats i Västberlin. Hans familj lyckades få kontakt med honom och bad honom stanna där han var, och några månader senare tog sig resten av familjen också över till Väst. Trots att jag var bara 24 år gammal, fick jag axla ett tungt ansvar i församlingen. Jag är tacksam för att Jehova har gett mig den vishet och styrka som jag behövt för att sköta dessa uppgifter. — 2 Korintierna 4:7.
Den andliga födan
När Berlinmuren uppfördes i augusti 1961, blev Jehovas vittnen i Öst plötsligt isolerade från sina bröder i Väst. Vi måste därför börja duplicera vår litteratur själva; allting måste först maskinskrivas och sedan stencileras. Med början år 1963 ägnade jag två år åt att bygga ett hemligt gömställe i vårt hem, där vi kunde utföra denna duplicering. Efter att ha arbetat hela dagen som verktygsmakare ägnade jag sedan många nattimmar åt att kopiera Vakttornet tillsammans med några andra bröder. Myndigheterna hade satt sig i sinnet att sätta stopp för vår litteraturframställning, men Jehova hjälpte oss så att vår ”mat”, som vi kallade den, alltid kunde delas ut i rätt tid.
För att kunna framställa tillräckligt många exemplar av våra tidskrifter behövde vi papper i stora kvantiteter, och att skaffa detta var inte lätt. Om vi regelbundet skulle ha köpt stora partier papper, skulle det ha väckt myndigheternas uppmärksamhet. Vi lät därför enskilda vittnen köpa papper i mindre kvantiteter och ta med sig detta till våra bibelstudiegrupper. Därifrån fraktades det till de platser där vi framställde tidskrifterna. De färdiga tidskrifterna distribuerades sedan av andra vittnen.
Eftersom myndigheterna misstänkte att jag var engagerad i litteraturframställningen, hade de hela tiden ögonen på mig. I slutet av år 1965 lade jag märke till att de bevakade mig mer än vanligt och förstod att de hade något i kikaren. Tidigt en morgon slog de plötsligt till.
Nära ögat
Det var en tidig vintermorgon, och jag var på väg till arbetet. Det var fortfarande mörkt, och jag drog kläderna tätare omkring mig för att värja mig mot den bitande kylan. När jag gick där på gångbanan, fick jag syn på fyra huvuden ovanför häcken. Personerna svängde runt hörnet och fortsatte i min riktning. Till min fasa kände jag igen dem som representanter för folkpolisen. Vad skulle jag göra?
Höga snövallar kantade båda sidor av den smala gångbanan. Jag fortsatte att gå. Jag böjde mig framåt och skyndade vidare utan att titta upp. Jag bad en tyst bön. Männen kom närmare och närmare. Hade de känt igen mig? När vi trängde oss förbi varandra på den smala stigen, kändes allt så overkligt. Jag skyndade på mina steg. ”Hallå där!” skrek en av dem. ”Det är han! Stanna!”
Jag sprang för glatta livet, svängde runt hörnet och hoppade över grannens häck och in på vår egen gård. Jag rusade in i huset och stängde och reglade dörren. ”Upp ur sängarna allesammans!” skrek jag. ”De har kommit för att gripa mig!”
På ett ögonblick var Margarete nere på bottenvåningen och fattade posto vid dörren. Jag rusade ner i källaren och fyllde på bränsle i pannan. Jag rafsade sedan ihop församlingens förkunnarregister och andra papper som jag hade i förvar och slängde alltsammans på elden.
”Öppna!” skrek männen utanför. ”Öppna dörren! Det är från åklagarmyndigheten!”
Margarete höll ställningarna ända tills jag hade förstört alla papper. Då gick jag upp till henne och nickade åt henne att hon kunde öppna dörren. Männen stormade in.
”Varför sprang ni er väg?” frågade de.
Snart hade de hämtat förstärkning och letade igenom hela huset. Jag var mest orolig för att de skulle hitta vårt gömställe, där dupliceringsapparaten och 40.000 ark papper förvarades. Men lönndörren förblev oupptäckt. Förhören med mig varade i flera timmar, men Jehova hjälpte mig att bevara mitt lugn. Denna händelse förde oss närmare vår kärleksfulle himmelske Fader och stärkte oss att hålla ut.
I fängelse, men fria
I slutet av 1960-talet blev jag anmodad att inställa mig till militärtjänst. Eftersom jag av samvetsskäl inte kunde göra militärtjänst, var jag tvungen att tillbringa sju månader i häkte och i ett arbetsläger. Det fanns 15 vittnen i lägret i Cottbus, sydost om Berlin. Vi var alla där på grund av vår kristna neutralitet. (Jesaja 2:2—4; Johannes 17:16) Arbetsdagarna var långa, och arbetet var mycket hårt. Vi steg upp klockan 4.15 varje morgon och transporterades i väg för att arbeta på ett järnvägsbygge. Under vår vistelse i lägret hade vi emellertid möjlighet att tala med andra om Guds rike.
Det fanns till exempel två spåmän, som var fängslade tillsammans med oss i Cottbus. En dag fick jag höra att den yngre av dem absolut ville tala med mig. Vad kunde han vilja? När vi träffades öste han ur sig alla sina bekymmer. Hans mormor hade varit spåkvinna, och han hade fått samma förmågor sedan han läst hennes böcker. Han ville så gärna bli fri från de krafter som behärskade honom, men han var rädd för repressalier. Han var otröstlig och bara grät och grät. Men vad hade allt detta med mig att göra?
Under vårt samtal kom det fram att hans förmåga att förutsäga framtiden försämrades när han var tillsammans med Jehovas vittnen. Jag förklarade för honom att det finns både onda och goda andar — demoner och rättfärdiga änglar. Jag hänvisade till de personers exempel som blev kristna i den forntida staden Efesus och framhöll vikten av att göra sig av med alla föremål som hade med spådom och andra spiritistiska förehavanden att göra. (Apostlagärningarna 19:17—20) ”Ta sedan kontakt med vittnena”, sade jag till honom. ”Det finns Jehovas vittnen överallt.”
Några dagar senare lämnade den unge mannen lägret, och jag hörde aldrig mer något ifrån honom. Men mötet med den här vettskrämde och otröstlige mannen som längtade efter frihet fördjupade min kärlek till Jehova. Vi 15 vittnen var där i lägret på grund av vår tro, men vi var fria i andligt avseende. Den unge mannen hade blivit frigiven från fängelset, men han var fortfarande slav under en ”gud” som han var livrädd för. (2 Korintierna 4:4) Hur lyckliga kan inte vi vittnen vara över vår andliga frihet!
Våra barns tro sätts på prov
Det var inte bara de vuxna som var tvungna att stå fasta för sin kristna övertygelse, utan också de unga. De utsattes för påtryckningar att kompromissa både i skolan och på arbetet. Alla våra fyra barn var tvungna att stå fram för sin tro.
Varje måndag hölls en flagghälsningsceremoni i skolan. Barnen ställde upp sig på led på skolgården, sjöng en sång och gjorde den så kallade Thälmannhälsningen medan flaggan hissades. Ernst Thälmann var en tysk kommunist som mördades av den nazistiska organisationen SS år 1944. Efter andra världskriget kom Thälmann att betraktas som en hjälte i Östtyskland. På grund av vår på Bibeln grundade övertygelse att tillbedjan bör riktas endast till Jehova Gud uppmanade min hustru och jag våra barn att respektfullt stå stilla under dessa ceremonier utan att delta.
Skolbarnen måste också lära sig kommunistiska sånger. Margarete och jag besökte barnens skola och förklarade varför de inte kunde sjunga sådana politiska sånger. Men vi sade att de skulle vara villiga att lära sig andra slags sånger. På detta sätt fick våra barn redan i unga år lära sig att stå fasta för sin tro och vara annorlunda än sina kamrater.
I slutet av 1970-talet ville vår äldsta dotter börja som elev på ett kontor. Alla elever var emellertid tvungna att först genomgå 14 dagars förberedande militärutbildning. Eftersom Renates samvete inte tillät henne att ta del i denna utbildning, tog hon modigt ståndpunkt och blev till sist befriad från denna förpliktelse.
Under sin elevtid blev Renate också beordrad att ta del i en obligatorisk kurs i skytte. Läraren ville inte lyssna på hennes invändningar. ”Du kommer också med på kursen, Renate”, sade han. ”Du behöver inte skjuta. Du kan hjälpa till med förfriskningarna.”
På kvällen resonerade vi igenom problemet som familj. Vi tyckte att det skulle vara fel om Renate var med, även om hon inte direkt tog del i skjutövningarna. Styrkt av vårt samtal och av bön till Jehova vägrade hon att ge avkall på sin övertygelse. Hur uppmuntrande var det inte för oss att få se vår unga dotter ta fast ståndpunkt för rättfärdiga principer!
Vårt offentliga predikande ökar i omfattning
När motståndet mot vår verksamhet lättade i slutet av 1970-talet, började stora förråd av våra kristna publikationer att föras in från Väst. Trots att detta arbete var förenat med stora risker, fanns det modiga bröder som frivilligt erbjöd sig att utföra det. Vi uppskattade verkligen den ökade tillgången på litteratur och de bröders ansträngningar som gjorde den möjlig. Under de första åren vår verksamhet var förbjuden, då motståndet var som hårdast, var predikandet från hus till hus en verklig utmaning. Fruktan för repressalier från myndigheternas sida gjorde faktiskt att somliga helt avstod från denna verksamhet. Men så småningom kom vårt offentliga predikande att öka dramatiskt i omfattning. På 1960-talet var det bara omkring 25 procent av förkunnarna som regelbundet tog del i tjänsten från hus till hus. I slutet av 1980-talet hade emellertid denna siffra stigit till 66 procent! Myndigheterna tog då inte längre så stor notis om vårt predikande.
Vid ett tillfälle hade den broder som jag samarbetade med i tjänsten sin lilla dotter med sig. En äldre dam som vi besökte blev rörd över att den lilla flickan var med och bjöd oss stiga in. Hon uppskattade vårt bibliska budskap, och vi avtalade om ett återbesök. Så småningom överlät jag besöket åt min hustru, som genast satte i gång ett bibelstudium med kvinnan. Trots hög ålder och klen hälsa blev denna kvinna med tiden vår syster och är fortfarande aktiv i Jehovas tjänst.
Justeringar i väntan på friheten
Jehova förberedde oss successivt för den tid då vi skulle komma att åtnjuta större frihet. För att ta ett exempel: En kort tid innan förbudet hävdes blev vi uppmanade att ändra vårt sätt att tilltala varandra vid mötena. Av säkerhetsskäl hade vi tidigare bara använt förnamnen. Många som känt varandra i åratal kände inte till varandras efternamn. Men med tanke på att vi snart skulle få välkomna många fler intresserade till våra möten, blev vi nu uppmuntrade att tilltala varandra med efternamn. Somliga tyckte att detta verkade opersonligt, men de som följde rådet hade lättare att anpassa sig när vi senare blev fria.
Vi blev också uppmanade att börja våra möten med en sång. På så vis vande vi oss vid det tillvägagångssätt som används av församlingar i andra länder. En annan sak som ändrades var storleken på våra studiegrupper. Den ökade undan för undan — från fyra personer på 1950-talet till åtta och sedan till 10 och slutligen till 12. Man försökte också se till att de mötesplatser som församlingarna använde var centralt belägna för de flesta av vännerna.
Ibland insåg vi inte det förståndiga i en viss förändring förrän efter det att den var gjord. Hur ofta visade sig inte Jehova vara en vis och omtänksam Fader! Undan för undan hjälpte han oss att komma i linje med den övriga delen av hans jordiska organisation, och vi kände större och större samhörighet med det världsvida brödraskap som hans folk utgör. Ja, Jehova Gud hade verkligen på ett kärleksfullt sätt beskyddat sitt folk under de närmare 40 år som verket var förbjudet i Östtyskland. Hur lyckliga är vi inte över att vi nu fått lagligt erkännande!
I dag finns det över 22.000 Jehovas vittnen i det som förut kallades Östtyskland. De utgör ett levande vittnesbörd om Jehova Guds visa vägledning och kärleksfulla omtanke. Hans sätt att uppehålla oss under de år då verket var förbjudet visar att han alltid är herre över situationen. Inget vapen som smids mot hans folk skall någonsin ha framgång. Jehova sörjer alltid för dem som förtröstar på honom. (Jesaja 54:17; Jeremia 17:7, 8) — Berättat av Horst Schleussner.
[Bild på sidan 31]
Horst och Margarete Schleussner vid Sällskapets fastighet i Östberlin