Jehova sörjde för oss när verket var förbjudet — Del 2
NÄR jag som soldat tog del i andra världskriget, hade skärpspännet till min uniform inskriften ”Gud med oss”. För mig var detta bara ett av många exempel på kyrkans inblandning i krig och blodsutgjutelse. Det fyllde mig med avsmak. När två Jehovas vittnen längre fram besökte mig i Limbach-Oberfrohna i Östtyskland, kände jag därför stark motvilja mot religion och hade blivit övertygad ateist och evolutionist.
”Inbilla er inte att jag kommer att bli kristen”, sade jag till de två vittnen som besökte mig. Men deras argument övertygade mig om att det finns en Gud. Eftersom min nyfikenhet var väckt, skaffade jag mig en bibel, och så småningom började jag studera den tillsammans med dem. Detta var på våren 1953, då Jehovas vittnens verksamhet i Östtyskland redan hade varit förbjuden av kommunistregimen i närmare tre år.
I den engelska upplagan av Vakttornet för 15 augusti 1953 beskrevs Jehovas vittnens situation på följande sätt: ”Trots att Jehovas tjänare i Östtyskland ständigt utsätts för förföljelse och hotelser, trots att de inte kan besöka varandra utan att först förvissa sig om att de inte är bevakade, trots att innehav av Vakttornets litteratur kan leda till två eller tre års fängelse för ’spridande av samhällsomstörtande litteratur’ och trots att hundratals av de mognare bröderna, de som tidigare tagit ledningen i verket, befinner sig i fängelse, fortsätter de sitt predikande.”
År 1955 var min hustru, Regina, och jag närvarande vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Nürnberg i Västtyskland, och följande år blev vi båda döpta i Västberlin. Detta var naturligtvis före Berlinmurens tillkomst år 1961, då Östtyskland blev avskuret från Västberlin. Men redan innan jag blev döpt hade min lojalitet mot Jehova Gud satts på prov.
Ett ansvarsfullt uppdrag
Den församling av Jehovas vittnen som vi hade börjat besöka i Limbach-Oberfrohna behövde någon som kunde hämta biblisk litteratur i Västberlin. Vi drev ett litet familjeföretag och hade två små barn, men tjänsten för Jehova hade redan blivit det viktigaste i vårt liv. Vi byggde om vår gamla bil, så att den kunde gömma 60 böcker. Att tjänstgöra som kurir var ett riskfyllt uppdrag, men det lärde mig att förtrösta på Jehova.
Att ta sig med bil från Östberlin till västsektorn var inte lätt, och jag har ofta undrat hur vi över huvud taget kunde klara det. När vi hade kommit in i den fria sektorn, hämtade vi litteraturen och gömde den i bilen, innan vi tog oss över gränsen tillbaka till Östtyskland.
Vid ett tillfälle hade vi just gömt böckerna i bilen, när en för oss okänd person kom ut ur ett hyreshus. ”Ni där”, ropade han. Hjärtat hoppade till i bröstet på mig. Hade han iakttagit oss? ”Det är bäst att ni ger er i väg någon annanstans nästa gång. Den östtyska polisen brukar parkera en av sina radiobilar där borta i hörnet, och de kan komma på er.” Jag drog en suck av lättnad. Vi lyckades ta oss över gränsen utan missöden, och sedan sjöng vi alla fyra hela vägen hem.
Vittnena i Öst förbereds för isoleringen
Under hela 1950-talet hade vännerna i Östtyskland varit beroende av bröderna i Väst för litteratur och vägledning. År 1960 gjorde man emellertid anordningar för att hjälpa de enskilda vittnena i Öst att hålla intimare kontakt med de övriga vittnena i sin hemtrakt. I juni 1961 hölls också den första klassen av Skolan i Rikets tjänst för ett antal äldste i Berlin. Jag blev inbjuden till denna första fyraveckorskurs. Knappt sex veckor senare blev vi plötsligt avskurna från Väst, när Berlinmuren uppfördes. Vår verksamhet var nu inte bara ”underjordisk”, utan också isolerad från yttervärlden.
Somliga fruktade att detta skulle leda till att Jehovas vittnens verksamhet i Östtyskland avstannade helt och hållet. De organisatoriska förbättringar som gjorts mindre än ett år tidigare hjälpte oss emellertid att bevara vår andliga styrka och endräkt. Den utbildning som de äldstebröder fått som genomgått den första klassen av Skolan i Rikets tjänst gjorde det också möjligt för dem att vidarebefordra dessa upplysningar till andra äldste i landet. Jehova förberedde oss således för vår isolering, precis som han hade förberett oss för förbudet år 1950 genom 1949 års områdessammankomster.
När vi nu var avskurna från Väst, var det tydligt att vi själva måste ta initiativet för att hålla verksamheten i gång. Vi skrev till våra kristna bröder i Västberlin och föreslog ett sammanträffande med dem på en landsväg i Östtyskland som var tillgänglig för trafikanter från Väst. När vi kom till den avtalade platsen, låtsades vi få motorstopp. Några minuter senare körde bröderna från Västberlin upp vid sidan av oss och lämnade oss biblisk litteratur. Till min stora glädje hade de också med sig min lärobok för Skolan i Rikets tjänst, de anteckningar som jag hade gjort under kursen och den bibel som jag av säkerhetsskäl hade lämnat kvar i Berlin. Det var verkligen uppmuntrande att få tillbaka dessa ting! Föga anade jag då hur mycket jag skulle komma att behöva dem under de närmaste åren.
En underjordisk skola
Några dagar senare blev vi uppmanade att anordna klasser av Skolan i Rikets tjänst i alla delar av Östtyskland. Fyra bröder förordnades som instruktörer, däribland jag. Men för mig tycktes det vara en omöjlig uppgift att låta alla äldste i landet genomgå denna skola, med tanke på att vår verksamhet var förbjuden. För att kamouflera vad vi höll på med beslöt jag mig för att anordna kurserna i form av en campingsemester.
Varje klass bestod av fyra elever och mig själv som instruktör, plus en sjätte broder som tjänstgjorde som kock. Våra hustrur och barn var också med, så vanligtvis var vi en grupp på omkring 15—20 personer. En vanlig campingplats kunde knappast komma i fråga, så min familj och jag började leta efter andra lämpliga ställen.
Vid ett tillfälle passerade vi ett samhälle och fick syn på en smal väg som ledde bort till en liten skogsdunge ett gott stycke från landsvägen. Det såg ut att vara en idealisk plats, och jag tog därför kontakt med borgmästaren. ”Vi är ute och letar efter en plats där vi kan campa ett par veckor tillsammans med några andra familjer”, förklarade jag. ”Vi vill helst vara lite för oss själva, så att barnen kan leka och stoja. Skulle vi kunna få använda skogspartiet där borta?” Han svarade ja, så vi började göra de nödvändiga förberedelserna.
När alla var på plats, placerade vi tälten och min husvagn på ett sådant sätt att de bildade en fyrkant med en öppen plats i mitten som var skyddad mot insyn. Husvagnen tjänstgjorde som klassrum. Där samlades vi till intensivt studium åtta timmar om dagen i 14 dagar. På den öppna platsen i mitten hade vi ställt ut ett bord och några stolar, för den händelse att vi skulle få oväntade besökare. Och det fick vi också! Vid sådana tillfällen uppskattade vi verkligen våra familjers kärleksfulla hjälp.
Medan vi bröder hade våra lektioner, stod de andra familjemedlemmarna på vakt. Vid ett sådant tillfälle fick de se borgmästaren, som också var kommunistpartiets sekreterare på platsen, komma gående på den lilla vägen i riktning mot vår skogsdunge. ”Vakten” tryckte på en knapp som var kopplad till ett larm inne i husvagnen. Vi skyndade ut ur husvagnen och intog våra på förhand bestämda platser runt bordet och började spela kort. Vi hade till och med en flaska brännvin på bordet för att scenen skulle se realistisk ut. Borgmästaren gjorde en vänskaplig visit och gick sedan sin väg utan att misstänka vad som var på gång.
Ett flertal klasser av Skolan i Rikets tjänst anordnades runt om i landet från och med våren 1962 och fram till slutet av 1965. Den intensiva undervisning som gavs där — vilken även inbegrep råd och anvisningar om hur vi i Östtyskland skulle ta itu med vår speciella situation — gjorde de äldste väl rustade att ha tillsyn över predikoverket. För att kunna ta del i denna undervisning offrade äldstebröderna inte bara sin semester, utan riskerade också att bli kastade i fängelse.
Till stor nytta
Myndigheterna bevakade vår verksamhet mycket noga, och i slutet av år 1965, då de flesta äldste i landet hade gått igenom skolan, försökte de rikta ett dråpslag mot organisationen. De arresterade 15 vittnen som ansågs vara de som hade tagit ledningen i verket. Det var en väl förberedd aktion, som företogs samtidigt över hela landet. Ännu en gång var det många som trodde att vittnenas organisation skulle upphöra att fungera. Men med Jehovas hjälp kunde vi anpassa oss till situationen och fortsätta vår verksamhet som förut.
Vad som främst gjorde detta möjligt var den undervisning som de äldste hade fått i Skolan i Rikets tjänst och de starka band av tillit och förtroende som hade vuxit fram mellan dem under dessa kurser. Nu fick organisationen visa vad den gick för. Hur viktigt var det inte att vi hade varit noga med att följa alla instruktioner! — Jesaja 48:17.
Under de följande månaderna visade det sig att myndigheternas aktioner inte hade påverkat vår verksamhet i någon större utsträckning. Snart kunde vi återuppta Skolan i Rikets tjänst. När myndigheterna såg hur snabbt vi återhämtade oss, var de tvungna att byta taktik. Vilken triumf för Jehova!
Aktiva i tjänsten
På den tiden bestod församlingsbokstudiegrupperna vanligtvis av omkring fem personer. Alla vittnen fick sin bibliska litteratur genom denna bokstudieanordning, och predikandet organiserades också i dessa små studiegrupper. Redan från början välsignade Jehova Regina och mig med många bibelstudier.
Tjänsten från hus till hus anpassades efter den rådande situationen för att skydda oss mot upptäckt och arresteringar. Vi brukade besöka en adress och sedan hoppa över ett par hus innan vi knackade på nästa dörr. I ett hus blev Regina och jag inbjudna till en dam. Medan vi satt och samtalade om Bibeln, kom hennes son in i rummet. Han var mycket rättfram.
”Har ni någonsin sett er Gud?” frågade han. ”Jag tror bara på det jag kan se, bara så att ni vet det. Allt annat är nonsens.”
”Jag har svårt att tro det”, svarade jag. ”Har du till exempel sett din hjärna? Allt tyder ju faktiskt på att du har en sådan.”
Regina och jag tog upp andra exempel på sådant som vi inte ser men ändå tror på, till exempel elektriciteten. Den unge mannen lyssnade uppmärksamt, och ett bibelstudium sattes i gång med honom och hans mor. Båda två blev vittnen. Sammanlagt 14 av de personer som min hustru och jag studerat Bibeln med blev Jehovas vittnen. Hälften av dessa kontaktades genom besök från hus till hus och de övriga genom informellt vittnande.
Så snart ett regelbundet bibelstudium hade kommit i gång och vi ansåg att personen var pålitlig, inbjöd vi honom till våra möten. Vi måste emellertid vara mycket noga så att inte den vi studerade med äventyrade Guds folks säkerhet. Därför kunde det ibland dröja omkring ett år innan vi vågade inbjuda någon till ett möte, och ibland dröjde det ännu mycket längre. Jag minns en man som hade en ganska framskjuten ställning i samhället och var du och bror med flera av topparna inom kommunistpartiet. Han studerade Bibeln i nio år innan han fick besöka mötena! I dag är den mannen vår kristne broder.
Fortsatt press från myndigheternas sida
Efter år 1965 upplevde vi inga fler massarresteringar, men vi blev inte heller lämnade i fred. De makthavande fortsatte att hålla ögonen på oss. Ungefär vid den här tiden blev jag intimt förbunden med organisationens verksamhet och blev därför föremål för speciell uppmärksamhet från myndigheternas sida. Otaliga gånger blev jag haffad av polisen och förd till polisstationen för förhör. ”Nu är det slut med din frihet”, brukade de säga. ”Nu hamnar du i fängelse.” Men det slutade alltid med att de släppte mig.
År 1972 fick jag besök av två myndighetspersoner som oavsiktligt gav vår organisation en fin komplimang. De hade avlyssnat församlingens studium av Vakttornet. ”Vi fann artikeln mycket kränkande”, protesterade de. De var tydligen oroliga över vad andra skulle få för uppfattning om den kommunistiska ideologin om de läste den aktuella artikeln. ”Vakttornet har ju trots allt en upplaga på fem eller sex miljoner och läses även i utvecklingsländerna. Den är inte någon vanlig billig sensationstidning”, fortsatte de. Jag tänkte för mig själv: Det har ni verkligen rätt i!
År 1972 hade vår verksamhet varit förbjuden i 22 år, och under hela denna tid hade Jehova gett oss vis och kärleksfull vägledning. Vi hade följt hans anvisningar mycket noga, men det skulle dröja ytterligare 18 år innan Jehovas vittnen i Östtyskland skulle vinna lagligt erkännande. Hur tacksamma är vi inte över den underbara frihet som vi nu har att tillbe vår Gud, Jehova! — Berättat av Helmut Martin.