Berlin — tio år senare
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Västtyskland
JUST som vårt jetplan gjorde en sväng och gav oss en vidsträckt vy över ett virrvarr av ljus tryckte Karin ansiktet mot fönsterrutan och utropade: ”Där är det; där är Berlin!”
Vi började gå ned, och Karin fäste blicken på en ensam rad skarpa strålkastare som likt en orm slingrade sig genom världsstaden. ”Det där måste vara muren!” Hon gjorde inget försök att dölja sina känslor.
Planet höll just på att landa på Tempelhofflygplatsen, den enda europeiska flygplats som ligger mitt i en stad. Också jag var spänd av förväntan. Det här var mitt första besök i denna delade stad, en stad som förekommit i nyhetsrubrikerna i mer än tjugofem år. Och Karin såg fram emot att få jämföra Berlin av i dag med det Berlin hon lärt känna för tio år sedan.
Fyra sektorer — fyra flygplatser
”Den har inte förändrats mycket alls”, förklarade Karin, när vi anlände till flygplatsen. ”Och titta! Det var där vi väntade på att våra namn skulle ropas upp.” För tio år sedan var Karin en av de en och en halv million flyktingar som flydde från Östtyskland till Västberlin. De flesta av dem flögs senare till Västtyskland i mån av ”tillgänglig plats”.
Tempelhof, Berlins mest trafikerade flygplats, sköter skytteltrafiken genom de tre fyrtio kilometer breda luftkorridorerna: nordväst till Hamburg, västerut till Hannover och sydväst till Frankfurt.
Tegelflygplatsen, belägen i den franska sektorn i stadens norra del, byggdes på nittiotvå dagar under Berlinblockaden. Den ligger på den plats som Wernher von Braun ursprungligen använde för sitt första raketexperiment. Tegelflygplatsen, som just byggts ut, svarar för internationell trafik såväl som för allt-i-ett-resor som snabbt för berlinare till den soliga södern på semester.
Gatowflygplatsen i den brittiska sektorn används uteslutande för militära ändamål. I den ryska sektorn står Schönefeld till tjänst med flygturer till Östeuropa och Asien och erbjuder i allmänhet lägre priser än de västerländska flyglinjerna.
”Kom så går vi ut och tittar på monumentet över luftbron”, föreslog Karin. Det är ett enormt stenmonument framför flygplatsen och restes den 12 maj 1959 till minne av de sjuttioåtta personer som miste livet under Berlinblockaden mellan den 24 juni 1948 och den 12 maj 1949. Under dessa elva månader levererade mer än 200.000 flygtransporter över två millioner ton livsmedel, kol och andra förnödenheter till västberlinarna. På blockadens 300:e dag hade man inte mindre än 927 starter och landningar.
Karin, som kom från en liten stad alldeles utanför Berlin, erinrade sig: ”På den tiden fanns det inte mycket att äta någonstans vare sig i eller utanför Berlin.” Vi kunde lägga märke till kontrasten, när vi nu satt på ett trottoarcafé och åt en bit kvällsmat, medan vi planerade nästa dags rundtur i staden!
En säregen politisk redogörelse
Den varma morgonsolen välkomnade oss till den berömda boulevarden Strasse des 17. Juni (17:e juni-gatan). ”Jag kommer ihåg den 17 juni 1953 som om det vore i går”, sade Karin, upptagen av sina minnen. ”Vi var på skolutflykt, när undantagstillstånd proklamerades i Östtyskland som en följd av revolter i många städer, och särskilt just här, där vi står nu.” Gatan uppkallades till minne av denna demonstration av folkets missnöje.
I det här parklika området som kallas Tiergarten (Djurparken) finns ett antal turistattraktioner som beskriver de olika politiska dräkter Berlin burit under det senaste århundradet. De ser ut att ha varierat lika mycket som modet självt.
Den 67 meter höga kolonnen med Segergudinnan som står i boulevardens mitt erinrar om segern över Frankrike 1871 och kejsarperioden.
I närheten ligger det återuppbyggda Reichstag, den byggnad som tjänade som säte för riksdagen inte bara under monarkin utan också under Weimarrepubliken. År 1933 brände nazisterna byggnaden och anklagade kommunisterna för att ha anlagt branden. Som ett resultat kunde Hitler genomdriva en lag som utplånade individuella rättigheter.
Det ryska minnesmärket, som består av tunga tanks och en jättelik staty av en soldat och som fortfarande bevakas av ryska soldater, framhäver vilken armé det var som egentligen intog Berlin 1945.
Vad beträffar Berlins internationella symbol, Brandenburger Tor, är den som en följd av den nuvarande politiska situationen avskuren från Västberlin. Den befinner sig strax innanför gränsen till Östberlin. Innan kommunisterna byggde muren, var Brandenburger Tor den viktigaste mötesplatsen för trafiken mellan öst och väst.
Alla dessa olika regeringsformer, från kejsarnas monarki, Weimarrepubliken och Hitlers tredje rike till dagens situation med en delad stad i ett delat land i en delad värld, har framhävt en gemensam nämnare: de har alla visat sig otillfredsställande.
”Medan vi ännu var kvar”, påminde sig Karin, ”blev staden uppdelad i fyra sektorer, men det var inte alls svårt att bege sig från en sektor till en annan; ofta kunde man göra det till och med utan att identitetshandlingarna kontrollerades. Också tunnelbanan och järnvägen ovan jord gick mellan zonerna. På så sätt kunde folk fly undan den kommunistiska regimen: de kom helt enkelt från Östtyskland in i Berlins östsektor, gick eller cyklade igenom den till en av de allierades zoner och anmälde sig vid flyktinglägret Marienfelde. Sedan hänvisades de till ett annat läger eller någon skola för att till sist flygas vidare.”
En söndagsmorgon, den 13 augusti 1961, satte östtysk polis upp ett taggtrådsstängsel för att hålla tillbaka den ständigt stigande floden av flyktingar. De få som därefter slapp ut hindrades efter hand av en tre till tre och en halv meter hög betongmur jämte anordningar med vakter, torn, vakthundar och minor. Ungefär 60.000 östberlinare och östtyskar avskärs också från sina arbetsplatser i de tre västsektorerna.
I dag ringlar Berlinmuren omkring femtio kilometer genom staden och är utökad med en omkring ett hundra femton kilometer lång barrikad av stängsel och vallar längs den östtyska gränsen. För utlänningar finns det sju övergångsställen till Östberlin, av vilka det mest berömda är Checkpoint Charlie. Två andra övergångsställen är förbehållna västtyskar, och dessutom finns det fyra för västberlinare som har speciellt tillstånd. Längs gränsen finns övergångsställen som leder till tre motorvägar som i stort följer luftkorridorerna till Förbundsrepubliken, ett hundra sjuttio kilometer från Berlin.
Från ruiner och flyktingar till nuvarande välstånd
”Låt oss fara till flyktinglägret där vi blev inkvarterade”, var Karins nästa förslag. ”Det måste ligga någonstans utmed muren; jag minns att mamma var så orolig för att mina bröder av misstag skulle gå in i den östra sektorn.”
Karin kände genast igen den väldiga fabriksbyggnaden vid Flottenstrasse, men blev förvånad när hon fick veta vilka som bodde där nu. Den här byggnaden används numera för inkvartering av utlänningar som har kommit till Berlin för att söka arbete. Närvaron av så många turkar, greker, jugoslaver och italienare säger en hel del om Berlins och Tysklands nuvarande ekonomiska status, som har förbättrats avsevärt under det senaste decenniet. Karins kommentar var: ”Och tänk! Ändå var det Tyskland som man menar förlorade kriget.”
Vi fann inte mycket av de ”åttio millioner kubikmeter sten och grus” som tyska historiker talar om, när de beskriver efterkrigstidens Berlin. De mest berömda ruinerna finns faktiskt på Berlins huvudgata. Kejsar Wilhelms minneskyrka består av moderna byggnader i blått glas som omger de utbombade ruinerna av det gamla tornet, bevarat som en grym påminnelse om kriget.
Mittemot kyrkan ligger det berömda Europa-Center, en stad för sig själv, med mer än en och en halv kilometer skyltfönster och allt från en engelsk pub till en skridskobana i det fria som hålls öppen året runt. Från detta centrum utgår Västberlins mest berömda gata, Kurfürstendamm, och erbjuder en rad uppvärmda trottoarserveringar omväxlande med skyltfönster som lockar med lyxartiklar av alla slag. De många nattklubbarna, barerna och teatrarna vittnar om folkets nuvarande välstånd, samtidigt som det röjer dess nöjeslystnad.
”Men låt inte den här ytliga polityren bedra dig”, varnade Karin. ”Låt oss se efter om de har gjort något för att förbättra husen bakom de här affärerna.” Det var en del av Berlin som inte förändrats under de senaste tio åren.
Bostäder åt befolkningen
Under den här turen genom Berlin gav Karin mig några detaljer om stadens historia. Den 22 april 1920 beslöts om en sammanslagning av sju städer, femtionio landskommuner och tjugosju jordegendomar till den ”nya kommunen Berlin”. Detta skapade naturligtvis stor omväxling. Före kriget hade Berlins befolkning vuxit till fyra och en halv millioner människor. De var spridda över 880 kvadratkilometer, en areal som med lätthet skulle rymma München, Stuttgart och Frankfurt tillsammans.
I våra dagar har Västberlin en befolkning på två och en kvarts millioner på litet mer än hälften av den ursprungliga arealen, vilket innebär att mer än 4.600 människor trängs på varje kvadratkilometer, jämfört med omkring 230 per kvadratkilometer i Västtyskland.
Bebyggelsen i Berlin varierar. I äldre stadsdelar, sådana som Wedding, trängs upp till fem gamla hyreshus bakom varandra från gatan räknat med bara en liten gård emellan. De rymliga villorna i Zehlendorf, utspridda i skogarna längs floden Havel, erbjuder en uppfriskande kontrast. Följer man floden norrut krymper dessa pampiga villor till små stugor, sådana som de i Heiligensee, där de ligger inbäddade mellan sjön Tegel och Havel.
Eftersom den enda riktningen i vilken Västberlin kan expandera är uppåt, har enorma byggnadsprojekt skjutit i höjden. Det mest berömda är Märkisches Viertel, som planerats att slutligen hysa mer än 50.000 människor. Cirka tjugo arkitekter från olika länder fick i uppdrag att utforma det här projektet. Resultatet: drygt trettio kilometer nya gator, kringgärdade av mycket ovanliga, färgglada bostadshus på mellan tre och aderton våningar vardera, jämte affärscentrum, skolor och fritidsområden.
Men Västberlin består inte bara av hus och affärer. Nästan 17 procent av arealen utgörs av skog, 7 procent av parker, och hur underligt det än kan låta upptas ytterligare 17 procent av olika slags jordbruk. Karin och jag fick oss till och med en ridtur, och vi såg var berlinarna brukar åka skidor på vintern.
Ändrade kommunikationer
”Vad sägs om en båttur?” undrade Karin. ”Vi tog ofta färjan för att komma till Berlin.”
Västberlins fyra sjöar tillsammans med floderna Havel och Spree och ett antal kanaler förser båtarna med inte mindre än ett hundra fjorton kilometer sjövägar. Det har blivit så populärt med privatbåtar att somliga påstått att man kan promenera tvärs över floden Havel genom att gå från båt till båt.
Berlin tillhandahåller ett utmärkt nätverk av allmänna kommunikationer, som inbegriper tunnelbana, elektrifierad järnväg ovan jord och bussar. Spårvagnarna har försvunnit från Västberlins gator, medan de fortfarande spelar en betydande roll i stadens östra del. Tunnelbanan, som i den västra sektorn för närvarande har en sträckning på cirka ett hundra kilometer, förflyttar dagligen i genomsnitt 600.000 personer genom staden mot en avgift av fyrtio pfennig (cirka sextio öre). Två linjer passerar genom den östra sektorn, men alla öststationer längs färdvägen är stängda utom en, som kontrolleras av sovjetsektorn och fungerar som en inkörsport till den. Den elektrifierade järnvägen, som fortfarande drivs av Sovjet också i de västra sektorerna, kompletterar tunnelbanelinjerna och för till avlägsna delar av staden.
Vi åkte också omkring för att besöka några av Berlins museer och gamla slott. De 13.500 djuren i Europas största zoo välkomnade oss hjärtligt, medan de tystlåtna invånarna i kontinentens största akvarium inte alls tycktes lägga märke till oss. En vidsträckt vy över staden från det drygt 150 meter höga radiotornet avslutade vår rundtur. När Karin betraktade TV-tornet i den östra sektorn, undrade hon om någon kanske tittade på henne därifrån.
Västtyskland pumpar in pengar till de allierade sektorerna i Berlin för att betona sina anspråk på Västberlin som den elfte staten i Förbundsrepubliken. Samtidigt hävdar kommunisterna att Västberlin är en självständig politisk enhet, medan man kallar Östberlin Tyska Demokratiska Republikens huvudstad. Fyrmaktsmötena tycks pågå i all oändlighet, och närhelst någon viktig fråga i Europa diskuteras, är vanligtvis ”Berlinfrågan” inbegripen. Det är en fråga som nationerna inte funnit någon ömsesidigt acceptabel lösning på.
Alldeles för snart satt vi åter i planet och svävade bort från Berlin. Men vi hade sett mycket som vi kunde tala om. I Karins ögon hade tio år verkligen medfört många förändringar, och för mig var det intressant att höra henne jämföra nutiden med dåtiden.