Watchtower ONLINE LIBRARY
Watchtower
ONLINE LIBRARY
Svenska
  • BIBELN
  • PUBLIKATIONER
  • MÖTEN
  • w92 15/4 s. 26-30
  • Jehova sörjde för oss när verket var förbjudet — Del 1

Ingen video finns tillgänglig för valet.

Tyvärr kunde videon inte laddas.

  • Jehova sörjde för oss när verket var förbjudet — Del 1
  • Vakttornet – 1992
  • Underrubriker
  • Liknande material
  • Problemen börjar hopa sig
  • Verket blir förbjudet
  • Mötesverksamheten fortsätter trots förbudet
  • Mitt första större uppdrag
  • Vi fortsätter att förtrösta på Jehova
  • Jehovas ömma omsorg
  • Jehova sörjde för oss när verket var förbjudet — Del 2
    Vakttornet – 1992
  • Berlin – en avspegling av vår värld?
    Vakna! – 1990
  • Berlin — tio år senare
    Vakna! – 1971
  • Jehova sörjde för oss när verket var förbjudet — Del 3
    Vakttornet – 1992
Mer
Vakttornet – 1992
w92 15/4 s. 26-30

Jehova sörjde för oss när verket var förbjudet — Del 1

I flera årtionden har Jehovas vittnen undrat hur deras bröder har haft det i de länder där deras kristna verksamhet varit förbjuden. Vi har nu glädjen att presentera den första av tre artiklar som avslöjar en del av det som inträffat. De är skrivna av trogna kristna i vad som då kallades Östtyskland.

ÅR 1944 hade jag förts som krigsfånge från Tyskland till Storbritannien och arbetade som sjukvårdare i Cumnocklägret i närheten av staden Ayr i Skottland. Jag hade tillåtelse att vistas utanför lägret men fick inte umgås fritt med ortsbefolkningen. En söndag, när jag var ute och promenerade, träffade jag en man som gjorde uppriktiga försök att förklara saker och ting i Bibeln för mig. Efter den dagen var vi ofta ute och gick tillsammans.

Efter en tid inbjöd han mig till ett möte som skulle hållas i ett hem i närheten. Detta var ett risktagande från hans sida, eftersom jag tillhörde en fiendenation. Då visste jag inte att han var ett Jehovas vittne; mötet som jag blev inbjuden till hölls tydligen av en av vittnenas bibelstudiegrupper där i trakten. Även om jag inte förstod så mycket av det som sades, minns jag tydligt en bild av ett litet barn i en lång, vit klädnad, som stod tillsammans med ett lejon och ett lamm. Denna beskrivning av den nya världen, som hämtats från Jesajas bok i Bibeln, gjorde ett djupt intryck på mig.

I december 1947 fick jag lämna fånglägret. Jag återvände till Tyskland och gifte mig med Margit, som jag hade lärt känna före kriget. Vi slog oss ner i staden Zittau, nära gränsen till Polen och Tjeckoslovakien. Vi hade bara bott där några få dagar, då ett Jehovas vittne knackade på vår dörr. ”Om det här är samma grupp människor som jag träffade i Skottland”, sade jag till min hustru, ”då måste vi gå med i deras församling.” Samma vecka besökte vi vårt första möte.

När vi började läsa Bibeln, insåg vi snart vikten av att regelbundet besöka kristna möten och ta del i predikoarbetet. Ja, de bibliska sanningar som vittnena lärde oss blev snart det viktigaste i vårt liv. Så småningom började jag själv leda en bibelstudiegrupp. I februari 1950 frågade två resande tillsyningsmän mig och min fru: ”Skall ni aldrig låta döpa er någon gång?” Samma eftermiddag blev Margit och jag döpta som en symbol av vårt överlämnande åt Gud.

Problemen börjar hopa sig

Staden Zittau låg i den sovjetiska zonen av Tyskland, och redan år 1949 hade myndigheterna börjat ställa till problem för Jehovas vittnen. Med stora svårigheter hade bröderna lyckats få hyra en lokal till en mindre sammankomst i Bautzen, men på sommaren, när en större områdessammankomst skulle hållas i Berlin, blev de extratåg som hade beställts plötsligt avbokade. Men flera tusen lyckades ändå närvara vid sammankomsten.

Vid församlingsmötena förekom också störningar. Ibland kom häcklare dit bara för att ställa till bråk och oväsen. Vid ett tillfälle var vi nästan tvungna att avbryta en resande tillsyningsmans tal. Pressen kallade oss domedagsprofeter. Vissa tidningar påstod till och med att vi hade samlats uppe på bergstoppar och väntat på att bli uppryckta till himmelen. Tidningarna citerade också några flickor som påstod att vittnena hade försökt begå omoraliskhet med dem. Uttalandet: ”De som överlämnar sitt liv åt Jehova får evigt liv” förvrängdes så att det kom att betyda att de som hade sexuellt umgänge med vittnena skulle få evigt liv.

Längre fram blev vi också anklagade för att vara krigshetsare. Det vi sade om Guds krig vid Harmageddon vantolkades till att innebära att vi uppmuntrade till kapprustning och krig. Så absurt! En kväll i augusti 1950, när jag kom för att arbeta nattskift på lokaltidningen, där jag var anställd som tryckeriarbetare, blev jag stoppad vid grinden. ”Du är avskedad”, sade vakten, som hade sällskap av en polis. ”Ni vittnen är krigsivrare.”

När jag kom hem igen, blev Margit bara glad. ”Inget mer nattarbete!” sade hon. Vi oroade oss inte. Jag fick snart ett nytt arbete. Vi litade på att Gud skulle ge oss det vi behövde, och det gjorde han också.

Verket blir förbjudet

Den 31 augusti 1950 blev Jehovas vittnens verksamhet i Tyska demokratiska republiken (Östtyskland) förbjuden. En våg av arresteringar följde. Många vittnen ställdes inför rätta, och somliga dömdes till livstids fängelse. Två bröder från Zittau, som hade suttit i koncentrationsläger under nazisttiden, fängslades nu av kommunisterna.

Den broder som hade tillsynen över vår församling arresterades tillsammans med sin hustru. De som grep dem lämnade deras två små flickor ensamma i huset att klara sig bäst de kunde. Morföräldrarna tog emellertid hand om barnen, och i dag är båda döttrarna nitiska förkunnare av Guds rike.

Kurirer från församlingarna i Östtyskland gjorde täta turer till Berlin för att hämta litteratur på avtalade platser i den fria västsektorn. Många av dessa modiga kurirer blev arresterade, ställda inför rätta och dömda till fängelse.

Myndighetspersoner dök upp tidigt en morgon för att göra husrannsakan i vårt hem. Vi hade räknat med att de skulle komma, så jag hade gömt församlingens register och andra handlingar, som jag hade ansvaret för, i ett uthus, alldeles bredvid ett getingbo. Insekterna hade aldrig besvärat mig, men när männen började gå omkring där inne och leta, blev de plötsligt omgivna av en hel svärm av getingar. Det enda de kunde göra var att snabbt sätta sig i säkerhet!

Jehova hade rustat oss för de svårigheter som förbudet medförde genom de sammankomster som hölls år 1949. Programmet hade uppmanat oss att lägga ännu större vikt vid det personliga studiet, mötesbesök och förkunnartjänsten och att hålla ihop och ge varandra stöd och uppmuntran. Detta hjälpte oss verkligen att bevara vår lojalitet. Så även om människor ofta kritiserade oss och talade illa om oss, brydde vi oss inte så mycket om det.

Mötesverksamheten fortsätter trots förbudet

Så snart förbudet hade tillkännagetts, sammanträffade jag med två bröder för att planera den fortsatta mötesverksamheten. Att närvara vid församlingens möten var nu förenat med stora risker, eftersom man kunde bli dömd till fängelse vid en eventuell arrestering. Vi besökte alla vittnen i grannskapet. Somliga var naturligtvis oroliga, men glädjande nog insåg alla behovet av regelbundna mötesbesök.

En intresserad man som hade en lada erbjöd oss att få använda den som möteslokal. Visserligen låg den på ett gärde så att alla kunde se den, men från bakdörren gick en stig som var skymd av buskar, och därför var det ingen som såg när vi kom och gick. Hela vintern höll vi våra möten i den gamla ladan, i skenet av stearinljus, med omkring 20 personer närvarande. Vi samlades en gång i veckan till studium av Vakttornet och ett tjänstemöte. Programmet var anpassat efter våra speciella omständigheter och betonade att vi måste hålla oss andligt aktiva. Snart kunde vi till vår glädje välkomna den intresserade mannen som vår nyblivne broder i sanningen.

I mitten av 1950-talet började fängelsedomarna bli lite mildare, och somliga bröder blev frigivna. Många deporterades till Västtyskland. För mig personligen tog saker och ting en oväntad vändning efter ett besök av en broder från Västtyskland.

Mitt första större uppdrag

Brodern kallade sig Hans. Efter vårt samtal ombads jag bege mig till Berlin och söka upp en viss adress där. Jag fann kodnamnet på dörrklockan och blev inbjuden att stiga in. Jag fick träffa två personer, som engagerade mig i ett trevligt men mycket allmänt hållet samtal. Efter en stund kom den fråga som saken egentligen gällde: ”Om du blev erbjuden ett specialuppdrag, skulle du då tacka ja?”

”Naturligtvis”, svarade jag.

”Bra”, sade de, ”det var allt vi ville veta. Hoppas resan hem går bra.”

Tre veckor senare blev jag ombedd att återvända till Berlin och sökte upp samma adress igen. Bröderna kom snabbt till saken och räckte mig en karta över Zittau med omnejd. ”Vi har ingen kontakt med vittnena i det här området. Skulle du vilja hjälpa oss att återupprätta kontakten?”

”Det vill jag gärna”, svarade jag genast. Området var mycket stort, över 100 kilometer långt, från Riesa till Zittau, och närmare 50 kilometer brett. Och det enda fortskaffningsmedel jag hade var en cykel. När kontakt hade upprättats med enskilda vittnen, blev de inlemmade i den församling som de skulle tillhöra, och varje församling sände sedan en representant till Berlin för att hämta litteratur och få anvisningar om verksamheten. Detta tillvägagångssätt förhindrade att de övriga församlingarnas säkerhet äventyrades, om en viss församling blev utsatt för förföljelse från myndigheternas sida.

Vi fortsätter att förtrösta på Jehova

I enlighet med Bibelns befallning slutade vi aldrig upp att gå från hus till hus med vårt budskap om Guds rike, trots förföljelse. (Matteus 24:14; 28:19, 20; Apostlagärningarna 20:20) Vi sökte upp adresser som vi fått genom rekommendation av personer som vi redan kände, och vi kunde glädja oss åt många fina erfarenheter. Ibland kunde till och med våra misstag visa sig bli till välsignelse, som följande erfarenhet visar.

Min hustru och jag fick en adress som vi skulle besöka, men vi råkade gå till fel hus. När dörren öppnades, lade vi märke till att det hängde en polisuniform i tamburen. Margit bleknade, och mitt hjärta dunkade häftigt. Detta skulle kunna leda till fängelsestraff. Vi hann bara be en kort bön.

”Vilka är ni?” frågade mannen kort. Vi bevarade vårt lugn.

”Jag är säker på att jag har sett er någonstans”, sade Margit, ”men jag kan inte komma på var. Jo, nu vet jag, ni är polis. Jag måste ha sett er när ni var i tjänst.”

Detta göt olja på vågorna, och han frågade med vänlig röst: ”Är ni Jehovas vittnen?”

”Ja”, inflikade jag, ”det är vi, och ni måste medge att det fordras ett visst mod av oss att knacka på er dörr. Vi är intresserade av er personligen.”

Han bjöd oss stiga in. Vi besökte honom flera gånger och satte så småningom i gång ett bibelstudium. Med tiden blev den här mannen vår kristne broder. Den erfarenheten stärkte verkligen vår förtröstan på Jehova!

Systrar tjänstgjorde ofta som kurirer — ett uppdrag som krävde att de obetingat förtröstade på Jehova. Ett sådant exempel var när Margit en gång skulle resa till Berlin för att hämta biblisk litteratur. Det var mycket mer litteratur än hon hade väntat sig, så hon var tvungen att binda en tvättlina om den tunga, överfulla resväskan. Allt gick bra tills hon kom ombord på tåget. Då dök plötsligt en gränsvakt upp.

”Vems är den här, och vad är det i den?” sade han uppfordrande och pekade på väskan.

”Det är min tvätt”, svarade Margit.

Han befallde henne misstänksamt att öppna väskan. Avsiktligt sakta och försiktigt började Margit knyta upp de många knutarna på tvättlinan. Eftersom gränsvakten bara skulle åka med tåget en viss sträcka och sedan kliva av och kontrollera ett annat tåg på återvägen, blev han mer och mer otålig. Till slut, när det bara var tre knutar kvar, gav han upp. ”Ge er i väg härifrån och ta er tvätt med er!” skrek han.

Jehovas ömma omsorg

Ofta hade jag inte möjlighet att sova mer än fyra timmar på natten, eftersom jag vanligtvis skötte församlingens angelägenheter i skydd av mörkret. Det var efter en natt av sådan verksamhet som det bankade på vår dörr en morgon. Det var några myndighetspersoner som hade kommit för att göra en husrannsakan. Det var nu för sent att gömma något.

De stannade hela förmiddagen och vände upp och ner på allting. De tittade till och med i toalettstolen för att se om vi hade gömt något där. Men ingen tänkte på att undersöka min kavaj, som hängde på rockhängaren. Jag hade i all hast stoppat ner alla viktiga papper i dess många fickor. Kavajfickorna formligen dignade av just det som männen var ute efter, men de fick gå i väg tomhänta.

Vid ett annat tillfälle, i augusti 1961, var jag i Berlin för att hämta litteratur. Det visade sig bli mitt sista besök där innan Berlinmuren uppfördes. Det var fullt av folk på järnvägsstationen när jag skulle återvända till Zittau. När tåget kom in till perrongen, rusade alla människor fram för att stiga på. Jag fördes med av strömmen, och plötsligt befann jag mig i en tom del av tåget. Jag hade knappt kommit ombord, förrän konduktören låste dörrarna från utsidan. Där stod jag nu alldeles ensam i en tom vagn, medan alla de övriga passagerarna trängdes i de andra vagnarna.

Vi började vår resa mot Zittau. Den första etappen var jag ensam i kupén, men så stannade tåget, och dörrarna till min vagn öppnades. Tiotals sovjetiska soldater steg ombord. Först då märkte jag att jag satt i en vagn som var reserverad för den sovjetiska militären. Jag önskade att jag hade kunnat sjunka genom jorden. Men soldaterna tycktes inte misstänka att något var på tok.

Vi fortsatte vår resa till Zittau, där dörrarna till vår vagn öppnades och soldaterna strömmade ut. De började kroppsvisitera samtliga passagerare på stationen. Jag var den ende som fick vara i fred. Många av soldaterna gjorde till och med honnör för mig, eftersom de trodde att jag var en hög officer.

Det var först senare som vi insåg hur värdefull den litteraturen var — uppförandet av Berlinmuren kom nämligen att innebära ett tillfälligt avbrott i våra leveranser. Men den litteratur vi fått var tillräcklig för att fylla våra behov i flera månader. Under tiden kunde bröderna göra nya anordningar för att hålla kontakt med oss.

Berlinmurens tillkomst år 1961 medförde stora förändringar för oss i Östtyskland. Men som alltid hade Jehova full kontroll över situationen. Han fortsatte att dra försorg om oss under hela den tid förbudet varade. — Berättat av Hermann Laube.

[Bild på sidan 27]

Till vår glädje kunde vi hålla en mindre sammankomst i Bautzen

    Svenska publikationer (1950–2026)
    Logga ut
    Logga in
    • Svenska
    • Dela
    • Inställningar
    • Copyright © 2025 Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania
    • Användarvillkor
    • Sekretesspolicy
    • Sekretessinställningar
    • JW.ORG
    • Logga in
    Dela