”Mätta munnen, inte fötterna”
En blick på traditionella afrikanska begravningsseder
”DE BEGRAVER inte sina döda!” Så säger man ofta om Jehovas vittnen i Västafrika. Och ändå är det allmänt bekant att vittnena faktiskt begraver sina döda.
Varför säger människor att Jehovas vittnen inte begraver sina döda? De gör det därför att vittnena inte följer många av de begravningsseder som är vanliga i Västafrika.
Traditionella begravningsseder
Aliu bor i en liten by i centrala Nigeria. När hans mor dog, underrättade han sina släktingar om dödsfallet och ordnade sedan med att ett tal grundat på Bibeln skulle hållas i hennes hem. Talet hölls av en äldste i den lokala församlingen av Jehovas vittnen, och det lade tonvikten på de dödas tillstånd och det hjärtevärmande uppståndelsehopp som det talas om i Bibeln. Efter talet ägde själva begravningen rum.
Släktingarna var mycket uppbragta. För dem är ingen begravning fullständig utan en likvaka, som vanligen hålls natten efter det att en person har dött. På den plats där Aliu bor är en likvaka inte ett tillfälle då man sörjer, utan roar sig. Kroppen badas, kläs i vita kläder och läggs på en säng. De närmast sörjande sänder bud efter musiker och köper hem lådvis med öl och krus innehållande palmvin, och de ordnar också med att man offrar en oxe eller en get. Därefter anländer den dödes släktingar och vänner för att sjunga, dansa, äta och dricka ända till gryningen nästa dag.
Medan festligheterna pågår, placerar man mat intill fötterna på den döda kroppen. Man klipper av en del av den döda personens hår, fingernaglar och tånaglar och lägger dem åt sidan till den ”andra begravningen”. Den äger rum dagar, veckor eller till och med åratal senare.
Dagen efter likvakan begraver man kroppen, men begravningsceremonierna fortsätter i en vecka eller ännu längre. Den andra begravningen äger rum senare. Det avklippta håret, fingernaglarna och tånaglarna sveps in i en vit duk, som binds fast vid en 150—180 centimeter lång träplanka. Under sång och dans bär man sedan plankan i procession till gravplatsen och begraver den i närheten av den person den representerar. Återigen blir det en mängd musik, drickande och festande. För att avsluta begravningsprocedurerna skjuter man med ett gevär en gång mot himlen.
Eftersom Aliu inte tillät något av allt detta, anklagades han för att inte ha någon respekt vare sig för de döda eller för de traditioner som ärar dem. Men varför vägrade Aliu, ett vittne för Jehova, att följa traditionen? Det berodde på att han inte med gott samvete kunde instämma i de religiösa föreställningar på vilka dessa traditioner är grundade.
Traditionella afrikanska trosuppfattningar
Över hela Afrika tror man att alla människor har kommit från andevärlden och kommer att återvända dit. Jorubafolket i Nigeria säger: ”Jorden är en marknadsplats, medan himlen är vårt hem.” Och ett talesätt bland igbofolket lyder: ”Var och en som kommer till den här världen måste återvända hem, oavsett hur länge man dröjer sig kvar på jorden.”
Tänk på de tidigare omnämnda sedvänjorna. Syftet med likvakan är att ge anden en god start. Vita kläder betraktas som en passande utstyrsel för andevärlden. Att man lägger mat vid fötterna har att göra med föreställningen att den döda kroppen äter genom benen och måste matas för att inte bli hungrig på sin färd till förfädernas land.
Folk i allmänhet tror dessutom att när anden lämnar kroppen, dröjer den sig kvar i närheten av de levande och återvänder inte till förfäderna förrän den slutligen befrias genom den andra begravningen. Om inte den andra begravningen blir av, fruktar människor att anden kommer att bli vred och hemsöka de levande med sjukdom eller död. Geväret avfyras för att ”skicka i väg anden” till himlen.
Begravningssederna varierar mycket från plats till plats i Afrika, men den centrala tanken är vanligen att anden överlever kroppens död. Ritualernas huvudsakliga syfte är att hjälpa anden att ge gensvar till ”kallelsen hem”.
Dessa trosuppfattningar och sedvänjor har främjats av kristenhetens lära om människosjälens odödlighet och dess vördande av ”helgon”. Ett betecknande uttalande kommer från en fältpräst i Swaziland som sade att Jesus inte kom för att utplåna de traditionella trosuppfattningarna, utan för att uppfylla eller bekräfta dem. Eftersom det vanligen är präster som officierar vid begravningarna, uppfattar många människor saken så att Bibeln understöder både de traditionella trosuppfattningarna och de sedvänjor som härrör från dem.
Vad Bibeln säger
Stöder Bibeln dessa trosuppfattningar? Beträffande de dödas tillstånd säger Predikaren 3:20: ”Alla [både människor och djur] går till en plats. De har alla blivit till av stoftet, och de vänder alla åter till stoftet.” Skriften säger vidare: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, ... deras kärlek och deras hat och deras svartsjuka har redan förgåtts. ... Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol [graven], den plats dit du går.” — Predikaren 9:5, 6, 10.
Dessa och andra skriftställen klargör att de döda varken kan se oss, höra oss, hjälpa oss eller skada oss. Stämmer inte detta med dina iakttagelser? Du kanske har hört talas om någon rik och inflytelserik man som har dött och vars familj därefter har lidit nöd trots att de till punkt och pricka har fullgjort alla de sedvanliga begravningsceremonierna. Om den mannen är vid liv i andevärlden, varför hjälper han inte sin familj? Han kan inte göra det, eftersom det som Bibeln säger är sant — de döda är verkligen livlösa, ”kraftlösa i döden”, och därför oförmögna att hjälpa någon. — Jesaja 26:14.
Guds Son, Jesus Kristus, visste att det förhöll sig så. Tänk på vad som hände efter Lasarus’ död. Bibeln säger: ”Därefter sade han [Jesus] till dem [sina lärjungar]: ’Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.’ Därför sade lärjungarna till honom: ’Herre, om han har gått till vila, kommer han att bli frisk.’ Jesus hade emellertid talat om hans död.” — Johannes 11:11—13.
Lägg märke till att Jesus liknade döden vid att sova, att vila. Vid sin ankomst till Betania tröstade han Lasarus’ systrar Maria och Marta. Jesus greps av medlidande och brast i gråt. Men han varken sade eller gjorde någonting som på minsta sätt antydde att Lasarus hade en ande som fortfarande levde och ville ha hjälp för att nå sina förfäders land. I stället gjorde Jesus vad han sade att han skulle göra. Han väckte Lasarus ur dödens sömn genom en uppståndelse. Det här vittnade om att Gud med tiden skulle använda Jesus för att uppväcka alla som finns i minnesgravarna. — Johannes 11:17—44; 5:28, 29.
Varför framstå som annorlunda?
Är det fel att följa begravningssedvänjor som grundar sig på oskriftenliga trosuppfattningar? Aliu och miljontals andra Jehovas vittnen är av den uppfattningen. De vet att det skulle vara fel — ja till och med skrymtaktigt — av dem att understödja vilken som helst sedvänja som helt klart var grundad på falska eller vilseledande läror. De vill inte likna de skriftlärda och fariséerna, vilka Jesus fördömde för deras religiösa hyckleri. — Matteus 23:1—36.
Aposteln Paulus varnade sin medarbetare Timoteus: ”Det inspirerade uttalandet säger uttryckligt att i senare tidsperioder skall några avfalla från tron, i det de ägnar uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror, genom skrymteriet hos män som talar lögn.” (1 Timoteus 4:1, 2) Är tanken att människosläktets döda är vid liv i andevärlden en demonernas lära?
Ja, det är den. Satan, Djävulen, ”lögnens fader”, sade till Eva att hon inte skulle dö och antydde därmed att hon skulle fortsätta att leva i köttet. (Johannes 8:44; 1 Moseboken 3:3, 4) Det var inte detsamma som att säga att en odödlig själ lever vidare efter kroppens död. Satan och hans demoner strävar emellertid efter att vända människor bort från sanningen i Guds ord genom att främja föreställningen att livet fortsätter efter döden. Eftersom Jehovas vittnen tror på vad Gud säger i Bibeln, har de ingen del i uppfattningar och sedvänjor som främjar Satans lögner. — 2 Korinthierna 6:14—18.
På grund av att Jehovas vittnen undviker oskriftenliga begravningssedvänjor har de fått röna ogillande från somliga som inte delar deras uppfattning. Somliga vittnen har gjorts arvlösa. Andra har blivit utstötta från sina familjer. Som sanna kristna inser de emellertid att trogen lydnad mot Gud för med sig världens misshag. I likhet med Jesu Kristi lojala apostlar är de fast beslutna att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”. — Apostlagärningarna 5:29; Johannes 17:14.
Medan sanna kristna omhuldar minnet av sina kära som har somnat in i döden, strävar de först och främst efter att visa kärlek mot de levande. Aliu hade till exempel tagit sin mor hem till sig efter det att hans far hade dött och hade tagit hand om henne och sörjt för hennes behov under återstoden av hennes liv. När andra säger att Aliu inte brydde sig om sin mor, eftersom han inte begravde henne i enlighet med den allmänna sedvänjan, hänvisar han till ett talesätt som man ofta hör bland hans folk: ”Mätta min mun innan du mättar mina fötter.” Att mätta munnen, eller att ta hand om en människa medan han eller hon fortfarande är vid liv, är långt viktigare än att mätta fötterna, den sedvänja som beskrevs tidigare i artikeln och som är förknippad med likvakan efter det att personen har dött. Att mätta fötterna är i själva verket inte till någon som helst nytta för den avlidne.
Aliu frågar sina kritiker: ”Vilket skulle ni föredra — att er familj tog hand om er på ålderdomen eller att de ställer till med en stor fest när ni har dött?” De flesta väljer att bli omhändertagna medan de fortfarande lever. De uppskattar också att känna till att de, när de dör, kommer att få en värdig och på Bibeln grundad begravningsakt och en passande begravning.
Det är vad Jehovas vittnen försöker göra för sina nära och kära. De mättar munnen, inte fötterna.