Att hjälpa människor i katastrofens spår
DE INSATSER som görs för att hjälpa människor som drabbats av naturkatastrofer är verkligen berömvärda. Många hjälpaktioner har genomförts för att återuppbygga raserade bostäder, återförena familjer och, framför allt, rädda liv.
När en naturkatastrof inträffar drar Jehovas vittnen nytta av — och är tacksamma för — den hjälp som ges genom världsliga biståndsprojekt. Men samtidigt är de medvetna om att de har den bibliska förpliktelsen att ”göra vad som är gott ... särskilt mot dem som är besläktade med ... [dem] i tron”. (Galaterna 6:10) Ja, Jehovas vittnen känner sig besläktade med varandra och betraktar sig som en enda familj. Det är därför de kallar varandra ”broder” och ”syster”. — Jämför Markus 3:31–35; Filemon, vers 1, 2.
När en naturkatastrof drabbar ett visst område, gör därför de äldste bland Jehovas vittnen där stora ansträngningar för att komma i kontakt med alla församlingsmedlemmar och sörja för att de får den hjälp de behöver. Låt oss se hur denna hjälpverksamhet organiserades i Accra i Ghana, San Angelo i USA och Kobe i Japan.
Accra — ”en syndaflod i miniatyr”
Regnet började falla vid elvatiden på kvällen och fortsatte att vräka ner i många timmar. ”Det regnade så häftigt att ingen i familjen kunde sova”, förklarar John Twumasi, ett Jehovas vittne i Accra. Tidningen Daily Graphic skrev att det var som ”en syndaflod i miniatyr”. ”Vi försökte bära upp en del av våra värdesaker till övervåningen”, fortsätter John, ”men när vi öppnade dörren till trapphuset, strömmade massor av vatten in i lägenheten.”
Myndigheterna utfärdade varningar för att få människor att evakuera området, men många tvekade, eftersom de fruktade att ett tomt hus — även om det var vattenfyllt — skulle inbjuda till plundring. Somliga hade ingen möjlighet att ge sig av, även om de ville. ”Min mor och jag kunde inte öppna ytterdörren”, säger en flicka som heter Paulina. ”Vattnet bara fortsatte att stiga, så vi stod på några trätunnor och klamrade oss fast vid en bjälke i taket. Till slut, vid femtiden på morgonen, kom våra grannar och räddade oss.”
Så snart det var möjligt skred Jehovas vittnen till verket. En kristen syster vid namn Beatrice berättar: ”De äldste i församlingen letade efter oss och hittade oss hemma hos ett annat vittne, dit vi hade flytt för att söka skydd. Bara tre dagar efter översvämningen kom de äldste och ungdomarna i församlingen till vår sida och skrapade bort all lera från vårt hus, både på utsidan och på insidan. Sällskapet Vakttornet tillhandahöll rengöringsmedel, desinfektionsmedel, målarfärg, madrasser, filtar, tyg och kläder till barnen. Bröderna försåg oss också med mat i flera dagar. Jag blev djupt rörd!”
John Twumasi, som nämndes tidigare i artikeln, berättar: ”Jag talade om för de andra hyresgästerna att Sällskapet hade skänkt oss rengöringsmedel och desinfektionsmedel — tillräckligt mycket för att rengöra hela huset. Omkring 40 hyresgäster hjälpte till med rengöringen. Jag gav en del rengöringsmedel till mina grannar, däribland en man som är präst i ett kyrkosamfund i trakten. Tidigare hade mina arbetskamrater felaktigt trott att Jehovas vittnen bara bryr sig om sina egna.”
Alla bröder och systrar i församlingen var mycket tacksamma för den kärlek och omtanke som visats dem. Broder Twumasi säger sammanfattningsvis: ”Även om det jag förlorade i översvämningen var mer värt i reda pengar än den hjälp jag fick, tycker min familj och jag att vi, tack vare den rörande omtanke som vi fått röna från Sällskapet, har vunnit mycket mer än vi förlorade.”
San Angelo — ”Det lät som om världen höll på att gå under”
De tornador som svepte fram över San Angelo den 28 maj 1995 vräkte omkull träd och bröt av kraftledningsstolpar, så att strömförande ledningar blev liggande på gatorna. Stormbyar på ända upp till 45 sekundmeter skadade offentliga inrättningar. Mer än 20.000 hushåll blev utan elström. Sedan kom haglet. Väderleksrapporterna talade om ”hagel stora som golfbollar”, senare om ”hagel stora som tennisbollar” och slutligen om ”hagel stora som grapefrukter”. Ljudet av det fallande haglet var fullkomligt öronbedövande. En man sade: ”Det lät som om världen höll på att gå under.”
Stormen följdes av ett olycksbådande lugn. Så småningom började människor komma ut ur sina ramponerade hus för att överblicka skadorna. De träd som fortfarande fanns kvar var fullständigt kala. De hus som stod kvar såg ut som om de hade blivit flådda. På vissa platser var marken täckt av hagel i meterdjupa drivor. Tusentals glasrutor på hus och bilar hade krossats i stormen, och stora högar av glittrande glasbitar låg på marken tillsammans med haglet. En kvinna berättar: ”När jag kom hem satt jag kvar i min bil på garageinfarten och bara grät. Skadorna var så stora — jag kände mig alldeles uppgiven.”
Hjälporganisationer och sjukhus kom snabbt till undsättning med pengar, byggnadsmaterial, medicinsk behandling och goda råd. Många personer som själva drabbats av katastrofen gjorde berömvärda insatser för att hjälpa andra.
De lokala församlingarna av Jehovas vittnen gick också snabbt till aktion. Aubrey Conner, en äldste i San Angelo, berättar: ”Så snart stormen bedarrat, ringde vi runt för att ta reda på hur var och en i församlingen hade det. Vi hjälpte varandra och våra grannar som inte är vittnen att täcka trasiga fönster, sätta plast på taken och skydda husen mot väder och vind så gott det gick. Därefter gjorde vi upp en lista över alla församlingsmedlemmar som drabbats av katastrofen. Omkring ett hundra hem var i behov av reparation, och det byggnadsmaterial som tillhandahölls av hjälporganisationer räckte inte till. Vi köpte därför extra material och satte i gång att organisera arbetet. Sammanlagt var det omkring 1.000 vittnen som frivilligt erbjöd sig att hjälpa till, cirka 250 varje veckoslut. Somliga av dem kom från platser som ligger ända upp till 75 mil från San Angelo. Alla arbetade oförtrutet, ofta i 40 graders värme. En 70-årig syster var med i vårt arbetslag varje veckoslut utom ett, och det var när hennes eget hus skulle repareras. Den helgen var hon uppe på sitt eget tak och hjälpte till med reparationerna!
Vi hörde ofta hur utomstående fällde sådana kommentarer som: ’Tänk så bra det skulle vara om andra religionssamfund hjälpte sina medlemmar på det sättet!’ Våra grannar blev mycket imponerade när de fick se en arbetsstyrka på 10–12 frivilliga (däribland systrar) dyka upp hos en av församlingsmedlemmarna tidigt på fredagsmorgonen, redo att reparera eller till och med bygga om hela taket helt gratis. I de flesta fall kunde arbetet slutföras under ett veckoslut. Ibland var en byggnadsfirma i full gång med att reparera taket på grannhuset när vårt arbetslag anlände. Vanligtvis hade vi hunnit riva och bygga om vårt tak och städa upp på tomten innan de var färdiga med sitt. Det hände att de slutade upp att arbeta och bara stod och tittade på oss!”
Broder Conner avslutar sin berättelse med att säga: ”Vi kommer alla att sakna den tid vi har haft tillsammans. Vi har lärt känna varandra från en annan sida genom att visa och bli visade broderlig kärlek på ett sätt vi aldrig upplevt förut. Vi tycker att det har gett oss en försmak av Guds nya värld, då bröder och systrar kommer att hjälpa varandra därför att de verkligen vill göra det.” — 2 Petrus 3:13.
Kobe — ”ett virrvarr av trä, murbruk och döda kroppar”
Invånarna i Kobe borde ha varit väl förberedda. Den 1 september varje år anordnas Katastrofberedskapens dag, då skolbarn har jordbävningsövningar, militären tränar helikopterräddning och brandkåren plockar fram sina simulatoranläggningar, där frivilliga får öva sig i överlevnadsteknik i ett rum som skälver och skakar precis som vid en verklig jordbävning. Men när en verklig jordbävning inträffade den 17 januari 1995, tycktes alla förberedelser ha varit meningslösa. Tiotusentals tak störtade in — något som aldrig hade inträffat i simulatorerna. Tåg välte, motorvägar rasade, gas- och vattenledningar knäcktes, och byggnader föll ihop som korthus. Tidskriften Time beskrev scenen som ”ett virrvarr av trä, murbruk och döda kroppar”.
Sedan kom bränderna. Hus brann ner till grunden medan frustrerade brandmän satt fast i milslånga trafikköer. De som kom fram fann ofta att de inte kunde få tag i vatten, eftersom stadens vattenledningssystem var skadat. ”Första dagen kännetecknades av fullständig panik”, förklarade en befattningshavare. ”Jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv, eftersom jag visste att så många människor var instängda i dessa brinnande hus, och jag insåg att jag inte kunde göra någonting åt det.”
Allt som allt dödades omkring 5.000 personer, och cirka 50.000 byggnader totalförstördes. I staden fanns bara en tredjedel av den mängd mat som invånarna behövde. För att få tag i vatten försökte en del skrapa upp den smutsiga vätska som hade samlat sig under de brustna vattenledningarna. Många hemlösa flydde till provisoriska läger, där man i vissa fall ransonerade maten till en liten portion ris om dagen. Missnöjet spred sig. ”Myndigheterna har inte gjort någonting”, klagade en man. ”Om vi fortsätter att förlita oss på dem, kommer vi att svälta ihjäl.”
Församlingarna av Jehovas vittnen i Kobe och kringliggande områden satte genast i gång att organisera hjälparbetet. En helikopterpilot som såg dem i verksamhet sade: ”Jag anlände till katastrofplatsen dagen efter jordbävningen och stannade där i en vecka. När jag kom till ett läger var allting ett enda kaos. Inga som helst hjälpinsatser hade påbörjats. Jehovas vittnen var de enda som genast kom till platsen och tog itu med den ena uppgiften efter den andra.”
Och det fanns verkligen mycket att göra. Tio Rikets salar var obrukbara, och över 430 vittnen hade förlorat sina hem. Ytterligare 1.206 lägenheter behövde repareras. Dessutom var familjerna till de 15 vittnen som dött i katastrofen i trängande behov av tröst och uppmuntran.
Omkring 1.000 vittnen från olika delar av landet ställde frivilligt tid och krafter till förfogande för att hjälpa till i återuppbyggnadsarbetet. En broder berättar: ”När vi arbetade på hus som tillhörde personer som studerade men ännu inte var döpta, fick vi alltid frågan: ’Hur mycket skall vi betala för allt detta?’ När vi talade om för dem att församlingen stod för kostnaderna, tackade de oss och sade: ’Det vi har studerat har nu blivit verklighet!’”
Många blev imponerade av vittnenas snabba och grundliga sätt att ta itu med situationen. ”Jag blev djupt imponerad”, förklarade den tidigare citerade piloten. ”Ni kallar varandra ’broder’ och ’syster’. Jag har sett hur ni hjälper varandra — ni är verkligen som en familj.”
Vittnena själva lärde sig också mycket av katastrofen. En syster erkände: ”Jag har alltid trott att ju större en organisation blir, desto svårare är det att visa personlig omsorg.” Men den kärleksfulla hjälp och omtanke som hon blev föremål för fick henne att ändra uppfattning. ”Jag vet nu att Jehova inte bara bryr sig om oss som organisation, utan också som individer”, säger hon. En varaktig befrielse från naturkatastrofer ligger emellertid ännu framför oss.
En varaktig befrielse — snart!
Jehovas vittnen ser fram emot den tid då människors liv och utkomstmöjligheter inte längre kommer att gå till spillo genom naturkatastrofer. I Guds nya värld kommer människor att få lära sig att samarbeta med naturen. Allteftersom de överger sina själviska vanor och handlingssätt, kommer de att bli mindre sårbara för våldsamma naturfenomen.
Dessutom kommer Jehova Gud — naturkrafternas Skapare — att se till att den mänskliga familjen och hans jordiska skapelse aldrig mer hotas av naturkrafternas verkningar. Jorden kommer att förvandlas till ett underbart paradis. (Jesaja 65:17, 21, 23; Lukas 23:43) Profetian i Uppenbarelseboken 21:4 kommer då att få en strålande uppfyllelse: ”Han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.”
[Bild på sidan 5]
Beatrice Jones (till vänster) visar hur hon och andra bildade en kedja för att kunna ta sig igenom vattenmassorna
[Bild på sidan 6]
Återuppbyggnadsarbete efter stormen