Utmaningarna och välsignelserna med att uppfostra sju söner

Berättat av Bert och Margaret Dickman

Jag föddes 1927 i Omaha i Nebraska i USA och växte sedan upp i South Dakota. Jag minns fortfarande hur min barndom var under den stora depressionens svåra år (1929–1942). Min mor brukade laga vad hon kallade svältgryta. Hon lade lite fett i stekpannan och satte till lite vatten, och sedan fick vi doppa brödet i det. Det var hårda tider för många familjer.

MIN familj var inte religiös — de hade sett för mycket hyckleri i de lokala protestantiska trossamfunden. Vad mig själv beträffar så formades mitt tänkesätt av två år i armén under andra världskriget. Det var under den tiden jag började tycka om att dricka och spela.

En gång när jag var hemma på permission gick jag till en danstillställning, och där träffade jag en flicka med tysk-ukrainskt ursprung som hette Margaret Schlaht. Vi blev kära, och efter att ha sällskapat i tre månader gifte vi oss 1946. På åtta år fick vi sju söner, och vi fick verkligen känna på hur det är att vara föräldrar.

År 1951 råkade jag ut för en allvarlig olycka på sågverket och var nära att förlora vänstra underarmen. Jag fick tillbringa två år på sjukhus för att få hud- och bentransplantationer. Under tiden höll Margaret ställningarna hemma med fem pojkar, och med hjälp av vänner och grannar klarade hon sig igenom den svåra tiden. Medan jag var på sjukhuset hade jag gott om tid att fundera över meningen med livet. Jag försökte läsa Bibeln, men det var inte mycket jag förstod.

Kort efter det att jag kommit ut från sjukhuset flyttade vi till Opportunity, en stad i staten Washington, och jag började arbeta i byggnadsbranschen tillsammans med min svåger. Nu får Margaret berätta sin sida av historien.

Jag hade fullt upp!

Jag växte upp på en liten lantgård där vi odlade säd, hade några mjölkkor och konserverade frukt och grönsaker. Jag hade en stark känsla för arbetsmoral som övade mig för framtida utmaningar i livet, vilka skulle visa sig bli många. Vi klarade oss bättre än de flesta genom depressionen, eftersom vi åtminstone alltid hade mat.

Mina föräldrar hade inte tid att engagera sig i religion, även om jag ibland gick i söndagsskolan. Sedan gifte Bert och jag oss när vi var 19 år gamla. Vi gifte oss inte i kyrkan — vi hade bara en enkel vigsel i vardagsrummet hos mina föräldrar med en präst i kongregationalistiska kyrkan som vigselförrättare. Inom några år födde jag sju pojkar — Richard, Dan, Doug, Gary, Michael, Ken och till slut, 1954, Scott. De gav oss fullt upp!

Sedan vi hade flyttat till Opportunity, fick vi besök av en kvinna som talade om Bibeln. Jag frågade henne om hon trodde på läran om helvetet, en lära som verkligen skrämde mig. Till min lättnad förklarade hon att helvetesläran inte finns i Bibeln och att läran om en odödlig själ inte heller finns i Bibeln! Jag hade levt i rädsla och skräck för döden och kunde inte förstå hur helvetesläran kunde vara förenlig med en kärleksfull Gud. Jag beslutade att jag aldrig skulle lära ut sådana osanningar till mina barn.

År 1955 började jag studera Bibeln med hjälp av boken ”Låt Gud vara sannfärdig”.a Och kan man tänka sig — precis då började pingstvänspredikanten att intressera sig för mig och ville rädda mig från Jehovas vittnen! Han gjorde ett stort misstag — han började predika för mig om helvetesläran! Han skickade till och med tre kvinnor från sin församling till mig för att få mig att sluta studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen.

Under tiden tjuvlyssnade Bert inifrån vardagsrummet när jag hade mitt bibelstudium. Längre fram började han läsa Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, och han började förstå mera vad det handlade om. Han arbetade skift och slutade vid midnatt, så när han kom hem låg jag förstås redan och sov. En natt smög jag mig nerför trappan och upptäckte att han satt och läste mina böcker i smyg! Jag smög på tå tillbaka till sängen, glad över att han ville undersöka saken själv. Så småningom började han också studera Bibeln, och 1956 blev vi döpta som Jehovas vittnen.

Med sju pojkar födda på åtta år visade det sig vara en verklig utmaning att sköta alla de dagliga hushållsbestyren med att ge dem mat och klä dem och att samtidigt hålla huset rent och snyggt. Pojkarna lärde sig snart att hjälpa till och göra sin del hemma. Jag har ofta sagt att jag hade inte bara en diskmaskin — jag hade sju! Alla turades om att utföra sådana nödvändiga sysslor. Bert var förstås till stor hjälp. Han var konsekvent i sin fostran och i att upprätthålla reglerna för familjen, men han höll samtidigt kommunikationslinjerna öppna. Pojkarna respekterade sin pappa, men de var inte rädda för honom. Bert försummade aldrig sitt ansvar att undervisa våra söner om det som de med tillgivenhet minns att han brukade kalla ”blommor och bin”.

Vår äldste son, Richard, flyttade hemifrån 1966 och började tjäna som frivillig arbetare vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i New York. Det var en verklig prövning för mig att se den förste flytta hemifrån. Det gjorde ont i hjärtat att se hans stol stå tom vid matbordet varje dag. Men jag var glad över de fina erfarenheter och den goda övning han fick.

Nu får Bert fortsätta berättelsen.

Vi uppfostrar våra pojkar enligt Bibelns principer

Margaret och jag döptes vid en sammankomst i Spokane i staten Washington. Nu stod vi inför utmaningen att uppfostra våra pojkar enligt Bibelns principer — man skulle kunna säga på det gamla goda sättet. Jag tolererade inga lögner och ingen dubbelmoral, och det visste pojkarna. Vi lärde dem att Jehova förtjänar det bästa.

Men samtidigt visste de att de kunde anförtro sig åt mig, eftersom vi hade ett nära förhållande och gjorde så mycket tillsammans. Vi tyckte om att åka med hela familjen till stranden, att göra utflykter i bergen och att spela softboll. Vi hade djur och trädgård där hemma, och alla pojkarna hjälpte till med vad som än behövde göras. På så vis fick de lära sig både att leka och att arbeta. Vi försökte ha balans i våra aktiviteter.

Ett teokratiskt äventyr

Vad det gäller det andliga så var vi alla tillsammans med vid de kristna mötena i Rikets sal, och vi hade ett regelbundet bibelstudium i familjen. År 1957 var vi med vid Jehovas vittnens sammankomst i Seattle i staten Washington. Under programmet gavs en uppmaning till familjer att flytta för att tjäna där det var större behov av vittnen för att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Vi i vår familj tyckte det var en bra idé, och vi började planera för att flytta. Först flyttade vi till Missouri 1958 och sedan till Mississippi 1959.

År 1958 var vi med om vårt första stora teokratiska äventyr. Jag byggde en husvagn som vi drog med en gammal sexcylindrig, tresitsig De Soto från 1947. Det året åkte vi alla nio i den bilen till New York för att vara med vid en internationell sammankomst. Vi campade efter vägen, och det tog oss flera veckor att köra från Spokane på västkusten till New York — en sträcka på över 420 mil! Pojkarna minns den resan som en trevlig tid då vi hade mycket roligt tillsammans.

Fostran med hjälp av en tårta

Vid den sammankomsten fick vi våra exemplar av boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset.b Tillsammans med Bibeln blev den boken grundmaterialet för vårt bibelstudium i familjen varje vecka. Alla pojkarna lärde sig läsa tidigt. Efter skolan brukade Marge vara med pojkarna en stund och lyssna på dem när de läste Bibeln. Vi lät inte TV-n styra deras tänkande.

Vi var noga med fostran och med respekt inom familjen. Vid ett tillfälle hade Margaret gjort en stor tårta — en av hennes specialiteter. Just den dagen ingick morötter i måltiden. Vi ville alltid att pojkarna åtminstone skulle smaka på grönsakerna. Doug tyckte inte om morötter. Vi sade till honom att om han inte åt upp morötterna, skulle han inte få någon tårta. Han vägrade fortfarande att äta upp maten. ”Om du inte äter upp morötterna, får hunden din tårtbit”, sade Margaret. Jag tror inte Doug trodde på henne förrän han fick se Blackie glufsa i sig hans tårtbit! Han och även de andra pojkarna lärde sig en läxa av den händelsen. Vi menade verkligen vad vi sade.

Livet var ett nöje

Margaret och jag lät det som Jesus sade i Matteus 6:33 vägleda oss: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” Vi försökte sätta Rikets intressen främst som familj. Vi tyckte alla om att gå ut i predikoarbetet tillsammans, och pojkarna turades om med att gå från hus till hus med mig. Var och en hade sin egen väska, bibel och biblisk litteratur. Vi berömde dem varje gång de gjorde något framsteg. Margaret gav dem ofta en stor kram. Vi gav hela tiden uttryck för vår tillgivenhet för dem. Vi tog oss alltid tid med pojkarna — livet var ett nöje!

Allteftersom pojkarna växte upp, fick de ta ansvar för att hämta andra till mötena, öppna Rikets sal före mötena och hjälpa till med andra uppgifter. De lärde sig att se Rikets sal som sin plats för tillbedjan, och de tyckte om att sköta om den.

Vi uppmuntrade dem att uttrycka sig vid kristna möten. De höll övningstal i skolan i teokratisk tjänst och lärde sig steg för steg att tala offentligt. Michael, vår femte son, tyckte alltid illa om att tala offentligt och hade svårt för att stå på podiet. Ofta kom han bara en bit in i framställningen innan det tog stopp och han började gråta i besvikelse över att inte kunna fullfölja talet. Med tiden kom han över det, och nu tjänar han tillsammans med sin hustru som resande tillsyningsman och besöker olika församlingar och håller flera tal varje vecka. Vilken förändring!

Hur pojkarna såg på sin uppfostran

Vakna! tog kontakt med Michael för att höra vad han hade för uppfattning om den gammaldags uppfostran han fått. ”Vi såg pappa som en som i all välmening upprätthöll fast disciplin till vårt bästa. Jag kommer ihåg när jag var i tonåren och började arbeta på en radiostation. Jag ville ha en bil, så att jag också skulle kunna börja i heltidstjänsten som pionjär. Föreståndaren för radiostationen erbjöd mig att köpa hans tvådörrars Ford Mustang cabriolet, en sportig bil som var populär bland ungdomar. Jag ville verkligen ha den bilen, fastän jag visste att det inte var en särskilt praktisk bil för att ta med sig andra ut i tjänsten. Det var med en viss bävan jag gick till pappa. När jag berättade för honom om erbjudandet, sade han: ’Vi kan väl tala om saken.’ Jag visste vad det betydde! Han resonerade med mig och framhöll fördelarna med en mera praktisk bil. Så jag köpte en fyrdörrars bil i stället, och sedan jag kört över 16.000 mil i tjänsten med den var det bara att säga: ’Pappa hade rätt igen.’

Att flytta omkring så som vi gjorde när vi var små — från Washington till Missouri och sedan till Mississippi — var en spännande upplevelse. Vi tyckte mycket om det. Till och med när vi bodde nio stycken i en husvagn på 2,5 gånger 11 meter ett helt år, tyckte vi bara att det var roligt, och det lärde oss att vara organiserade och att komma överens med varandra också på små utrymmen. Sedan blev det ju förstås så att vi ofta lekte utomhus.

Ett annat kärt minne är hur pappa gick igenom dagens text med oss. År 1966 var han med vid en skola för äldste vid Kingdom Farm i South Lansing i staten New York, och där lade han märke till att Betelfamiljens medlemmar gjorde efterforskningar för att kunna ge kommentarer till dagens text varje dag. Han införde samma sak i vår familj — ett schema där var och en av oss sju pojkar tilldelades en morgon då vi fick ge en kommentar till vad vi hade forskat fram. Även om vi ibland klagade lite över det, så fick vi lära oss hur man gör efterforskningar och att uttrycka oss. Sådana vanor varar hela livet.

Jag var imponerad av alla uppoffringar som mamma och pappa gjorde för vår skull. När mina två äldre bröder, Richard och Dan, kunde ha tjänat pengar till familjen, uppmuntrade våra föräldrar dem att åka till Brooklyn i New York för att tjäna där som frivilliga arbetare vid Sällskapet Vakttornets världshögkvarter. Våra föräldrar sparade också ihop pengar så att fem av oss kunde flyga till New York och själva se högkvarteret. Det gjorde stort intryck på mig. Det ökade vår uppskattning av Jehovas organisation.

Nu låter jag pappa fortsätta.”

Vi hade våra motgångar

Precis som alla andra familjer hade vi också våra problem och motgångar. När pojkarna kom upp i giftasvuxen ålder, var jag tvungen att avråda dem från att rusa i väg och gifta sig så fort de träffade en flicka de tyckte om. Vi såg också till att det alltid fanns någon med som förkläde. Vi ville att de skulle få lite livserfarenhet innan de valde en partner för livet. Ibland uppstod situationer med tårar och till och med tillfälligtvis brustna hjärtan, men i det långa loppet insåg de visheten i Bibelns råd — särskilt om att gifta sig ”i Herren”. Vi berömde dem för deras vishet. — 1 Korinthierna 7:39.

Vår yngste son, Scott, fick oss att fälla många tårar. Han gav efter för dåligt umgänge på sin arbetsplats. Till slut blev han utesluten ur församlingen. Det var ett hårt slag för oss alla, men vi respekterade de äldstes beslut. Scott var tvungen att lära sig genom bitter erfarenhet att det bästa levnadssättet är att tjäna Jehova.

Vi gav aldrig upp hoppet om att han skulle komma tillbaka till församlingen. Efter fem år blev han glädjande nog återupptagen i församlingen. När han ser tillbaka på det, säger han: ”Något som var till hjälp för mig medan jag var utesluten var att även om umgänget med familjen var mycket begränsat, så visste jag alltid att min familj älskade mig.” Scott fortsatte att göra framsteg, och de senaste åtta åren har han tjänat som äldste.

Sorgligt att säga har två av våra barnbarn blivit uteslutna på senare år. Men det är tröstande att veta att Jehovas tuktan kan resultera i positiva förändringar.

En stor förändring i vårt liv

År 1978 hade till slut alla pojkarna flyttat hemifrån. Under årens lopp hade jag fått erfarenhet av att arbeta med uppvärmning, ventilation och luftkonditionering. År 1980 fick Margaret och jag en fantastisk inbjudan att få komma och arbeta vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i nio månader. Nu har det gått arton år sedan dess, och vi är fortfarande här!

Vi har blivit rikt välsignade. Det var inte alltid lätt att fostra våra söner på det gamla goda sättet, enligt Bibelns principer, men det har gett lön för mödan i vårt fall. Just nu är situationen i vår familj sådan att fem av våra pojkar tjänar som församlingsäldste och en som resande tillsyningsman. Vi har tjugo barnbarn och fyra barnbarnsbarn — och de flesta är i sanningen och trogna mot Gud.

Vi har sett sanningen i psalmistens ord: ”Se! Söner är en arvedel från Jehova; moderlivets frukt är en belöning. Som pilar i en väldig mans hand, så är ungdoms söner.” — Psalm 127:3, 4.

[Fotnoter]

[Bilder på sidorna 20, 21]

Tillsammans med våra söner och svärdöttrar (till höger) och barnbarnen (längst till höger) vid vår 50-åriga bröllopsdag 1996