Möt den irländska varghunden
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT PÅ IRLAND
”Denna lugna jätte i hundarnas värld.”
Så har den irländska varghunden beskrivits. Har du mött en sådan någon gång? Det är sant att det numera inte finns några vargar på Irland, men längre tillbaka var det annorlunda. Det fanns även vildsvin och jättestora älgar. Det påstås att den sista vargen på Irland dödades för omkring två hundra år sedan. Dessförinnan var varghundar kända för att jaga vargar och andra stora villebråd. Det finns en berättelse från senare tid om en varghund som skickades till Klippiga bergen i USA, och det heter att den ”under en vinter [1892] ensam dödade fyrtio vargar”. Men du behöver inte vara ängslig. Varghundar varken angriper eller dödar människor!
ENLIGT vissa forskare kan varghunden ha varit väl etablerad på Irland redan omkring år 500 f.v.t. Kelterna utnyttjade varghundar också för mycket annat än jakt. Sägner och krönikor berättar att hundarna också användes i strid med irländska kungar och krigare.
Ryktet om varghunden som en mycket speciell hundras spred sig över hela världen. Man tog med sig varghundar till Rom och visade upp dem på arenan. Arkiven berättar om en romersk konsul vid namn Quintus Aurelius Symmachus att han år 393 v.t. skrev ett brev till sin bror där han tackade honom för sju irländska varghundar som han hade sänt till Rom. Det förefaller som om hundarna väckte stor entusiasm bland romarna. ”Hela Rom betraktade dem med förundran”, skrev Symmachus, ”och man föreställde sig att de måste ha förts dit i järnburar.”
Kanhända var det därför att hundarna var så stora som man fick för sig att de måste transporteras i järnburar. Hanhunden har normalt en mankhöjd på omkring 85 centimeter, men det finns exemplar som är mycket större. Den största dokumenterade hunden hade en mankhöjd på över 100 centimeter. Tiken är i allmänhet några centimeter lägre än hanhunden. Den som är storvuxen kan lätt nå upp till några extra godbitar. Den skotske romanförfattaren Sir Walter Scott uppmanade varnande en av sina vänner att se upp vid middagsbordet. I annat fall skulle hans varghund, som var ”omkring två meter från nosen till svansspetsen, äta upp maten på hans tallrik utan att ens behöva sätta en tass på bordet eller på en stol”.
Hundvalpen är vid födseln ganska liten — den väger bara sju hekto — men den växer snabbt. En förtjust ägarinna sade att som valpar är de ”fascinerande små varelser” men att de förändras ”med förbluffande snabbhet från att vara knubbiga knyten till att bli skrangliga, mjuka varelser som mest består av långa ben”.
De skäller inte mycket. De är mera den starka, tystlåtna typen. Men när de skäller, är det ett skall som väcker uppmärksamhet. Det berättas om en man som sade, när han hörde varghundens skall, att det var ”det mörkaste och mest melankoliska skall [han] någonsin hört”.
Den irländska varghunden har beskrivits som ”vildsint, med stickande ögon och buskiga ögonbryn och med en sträv, mörkgrå hårrem” — en hund som man går omvägar kring när man möter den första gången. Men det har också sagts att de är ”så snälla att barn kan leka med dem”. En erfaren hundägare har sagt att de är ”överväldigande tillgivna”. Och det finns inte bara grå varghundar, utan också vita, gulbruna, tigrerade, röda och svarta.
Den berömde irländske författaren Oliver Goldsmith prisade dessa hundar helhjärtat. ”Den stora irländska varghunden”, sade han, ”är synnerligen vacker och majestätisk ... , den största hunden i hela världen.” Han var uppenbarligen imponerad av deras strävhåriga skönhet, med ögonbryn, ögonfransar och polisonger som gav dem deras ”sanna irländska uppsyn”.
Varför dog då rasen nästan ut? Ett skäl var dess popularitet. Beundrare ansåg hunden vara så värdefull att man kunde sända den som present till sådana betydelsefulla personer som kungar. De var ”eftersökta och skickades till alla världens hörn”. Resultatet blev att det bara fanns ett litet fåtal exemplar av hundrasen på varje ställe. Dessutom förlorade man intresset för rasen på Irland, när hundens användning för vargjakt upphörde.
År 1839 beskrev en varghundsentusiast den sorgliga situationen på följande sätt: ”Det måste anses vara en beklagansvärd situation när denna ädla hundras håller på att snabbt försvinna, så att den inom några få års tid oundvikligen kommer att vara utdöd såvida inte extraordinära åtgärder vidtas.” Det fanns så få varghundar att det inte var ovanligt att de som ägde en hävdade att deras hund ”var den sista av sin ras”. Men rasen överlevde.
Den räddades genom ”extraordinära åtgärder” av sådana män som George A. Graham. År 1862 insåg han dess belägenhet. Han samlade ihop så många av de återstående varghundarna som han kunde finna. Genom omsorgsfull avel skapade han grundvalen för att återupprätta dem till den ställning de har i dag. En historiker sade 1893 att utan honom ”skulle denna spillra av en imponerande hundras rentav kunnat vara utdöd nu”.
Phyllis Gardner är en beundrare och uppfödare av irländska varghundar. Hon skriver: ”Ingenting är säkert här i världen, men om ingen katastrof inträffar, så förefaller det som om denna ädla ras har räddats från hotet att utrotas, och dess popularitet växer fortfarande stadigt.”
[Bild på sidan 23]
Omkring fyra veckor gamla valpar av varghund
[Bilder på sidan 23]
Den godmodiga och lugna varghunden i Newtownards i Nordirland