Balansen — en Guds gåva
”DET är bara för att du inte är van vid sjön ännu”, sade mina vänner. ”Det kan hålla i sig i flera dagar.” Det var oktober 1990, och jag hade just gått i land och fått känna fast mark under fötterna efter en sju dagar lång tur på Karibiska havet med ett kryssningsfartyg. Men det som jag då upplevde och trodde skulle hålla i sig bara några dagar fortsatte i många månader. Det kändes som om jag aldrig hade lämnat fartyget. Någonting hade gått på tok med vestibularapparaten, innerörats invecklade jämviktsorgan med dess centrala anslutning till hjärnan.
Vad är vestibularapparaten? Hur fungerar den?
Koordinationscentrum för balansen är beläget i hjärnstammen eller hjärnans nedre del. När man är frisk håller man balansen tack vare de otaliga impulser som kommer in till detta centrum från ögonen, musklerna och vestibularapparaten.
Ögonen förser hjärnstammen med en ständig tillförsel av synintryck från omgivningen. Sensoriska receptorer i musklerna, så kallade proprioceptorer, levererar information till hjärnan om vad för slags yta man går på eller rör vid. Men det är vestibularapparaten som fungerar som ett inre orienteringssystem och talar om för hjärnan var kroppen befinner sig i rummet, dvs. dess förhållande till jorden och gravitationskraften.
Vestibularapparaten består av fem delar som har att göra med balansen, nämligen tre halvcirkelformiga båggångar och två säckliknande bildningar. Båggångarna kallas den främre, den horisontella och den bakre båggången. De båda säckarna kallas utriculus och sacculus.
Båggångarna ligger i vinkelräta plan mot varandra, alldeles som golv och väggar möts i hörnet av ett rum. Båggångarna är passager som bildar en labyrint som är dold i det hårda skallben som kallas tinningbenet. Denna benlabyrint omsluter en annan labyrint, nämligen hinnlabyrinten. I änden på var och en av de hinnaktiga båggångarna ser man en utbuktning, ampullen. Inuti hinnlabyrinten finns en speciell vätska som kallas endolymfa. Mellan hinn- och benlabyrinten finns det ännu en vätska, perilymfan, som har en annan kemisk sammansättning.
Det utvidgade parti av båggången som kallas ampullen innehåller särskilda hårceller i form av knippen, vilka omges av en gelatinös massa som benämns cupula. När man rör på huvudet i någon riktning, kommer endolymfan en aning efter själva båggångarnas rörelse. Härigenom förskjuts cupulan av vätskan, och hårknippena den innehåller böjer sig. Hårknippenas rörelse förorsakar förändringar i hårcellens elektriska egenskaper, och detta i sin tur förmedlar budskap till hjärnan via nervceller. Det är inte bara så att det går budskap från dessa enskilda hårceller genom inåtledande nerver till hjärnan, utan om det behövs sänder hjärnan också information tillbaka till varje hårcell genom utåtledande nerver.
Båggångarna urskiljer när man ändrar huvudets vinkel eller när man vrider på det i någon riktning, som när man lutar det framåt eller bakåt, lägger det på ena eller andra sidan eller för det åt vänster eller åt höger.
Å andra sidan urskiljer utriculus och sacculus linjär acceleration. De ”avkänner” tyngdkraften och kallas därför gravitationsdetektorer. De innehåller också hårceller i de förtjockade partier som kallas ”macula utriculi” respektive ”macula sacculi”. Sacculus sänder till exempel information till hjärnan som ger förnimmelsen av att man accelererar i höjdled när man åker uppåt i en hiss. Utriculus är den viktigaste detektorn som reagerar när man åker bil och farten plötsligt ökar. Den sänder information till hjärnan som ger förnimmelsen av att man kastas framåt eller bakåt. Hjärnan sammanställer sedan denna information med andra impulser för att fatta beslut, till exempel hur man skall röra ögon och lemmar som en reaktion på den markanta rörelseförändringen. Det hjälper en att behålla orienteringen.
Det är en fantastisk apparat som ger ära åt sin uppfinnare, Jehova Gud. Inte ens vetenskapsmän kan undgå att bli imponerade av dess konstruktion. A. J. Hudspeth, som är professor i biologi och fysiologi, skriver i tidskriften Scientific American: ”Men mera forskning kommer bara att göra oss ännu mera häpna över hur känslig och invecklad denna biologiska apparat i miniatyrformat är.”
När vestibularapparaten krånglar
Problemet med innerörat i mitt fall diagnostiserades som otospongios eller otoskleros. Detta är ett tillstånd då det ben i vilket vestibularapparaten har sin plats blir mjukt eller svampaktigt. Normalt förblir detta ben mycket hårt, rentav hårdare än benmaterialet i resten av kroppen. Man tänker sig att det i denna mjukningsprocess bildas ett enzym som tränger in i vätskan i innerörat och rubbar den kemiska balansen där eller i grund och botten förgiftar vätskan. Detta kan förorsaka den bisarra förnimmelsen av ständig rörelse, trots att man kanske står eller ligger alldeles stilla.
För mig innebar det att trottoaren under fötterna föreföll bölja upp och ner med ända till trettio centimeter höga vågor. När jag låg, kändes det som om jag låg på botten av en roddbåt som flöt i meterhöga vågor på havet. Det var inte så att förnimmelsen kom och gick, som det kan vara vid vissa former av svindel, utan den kom och stannade kvar hos mig 24 timmar om dygnet flera månader i sträck. Den enda lindring jag fick var när jag sov och alltså inte var medveten om någonting.
Orsaker och behandling
Orsaken till otospongios/otoskleros är fortfarande okänd, även om ett samband med arvsfaktorn inte kan uteslutas. Det har varit svårt för den medicinska vetenskapen att studera denna åkomma, eftersom människan tycks vara ensam om den. Hos djur påträffar man den sällan eller aldrig. Otospongios kan förorsaka tinnitus (öronringning), att huvudet känns fullt eller att man blir yr i huvudet, en känsla av att man inte riktigt kan hålla balansen eller olika former av svindel. Samma åkomma kan förorsaka att stigbygeln i mellanörat fixeras och vållar ledningsskador och förlorad hörsel. Om otospongiosen når öronsnäckan, kan den också förorsaka sensorineural dövhet genom att förstöra nervfunktionen.
Det finns behandlingsmetoder för denna åkomma. Somliga inbegriper kirurgi (se Vakna! för 8 juli 1988, sidan 19); andra försöker hämma försvagningen av benvävnaden genom att tillföra kalcium och fluor. Sockerfri kost föreslås ibland, eftersom innerörat har en enorm aptit på blodsocker. Det kräver faktiskt tre gånger så mycket socker för sin energiförbrukning som motsvarande volym av hjärnan. Ett friskt öra klarar utmärkt de normala variationerna i blodsockerhalten, men sedan det en gång har skadats kan dessa variationer åstadkomma att man blir yr i huvudet. Koffein och alkohol tycks också vara skadligt, om innerörat en gång har slutat att fungera som det skall. Jag nämnde i början av artikeln att problemet kom i samband med en sjöresa. Även om det inte var kryssningen som sådan som vållade det, var det sannolikt förändringarna i temperatur, luftfuktighet och ätvanor som utlöste balansstörningarna.
Innerörat har inte bara hand om vår hörsel. På ett fantastiskt och underbart sätt hjälper det oss att hålla balansen. Dess konstruktion bör få oss att förundra oss över vår Skapares händers verk, och det bör fördjupa vår uppskattning av hans skapelse. — Från en av våra läsare.
[Diagram/Bild på sidan 26]
(För formaterad text, se publikationen)
Vår förunderliga vestibularapparat
Sedd utifrån
FRÄMRE BÅGGÅNGEN
OVALA FÖNSTRET
ÖRONSNÄCKAN
RUNDA FÖNSTRET
BAKRE BÅGGÅNGEN
HORISONTELLA BÅGGÅNGEN
Inre delar
TINNINGBENET
HINNLABYRINTEN
AMPULL
SACCULUS
Vertikal rörelsedetektor
ÖRONSNÄCKAN
Hörselorgan
MACULA
UTRICULUS
CRISTA
Horisontell rörelsedetektor
Mäter vinkelrörelsen