William Tyndales bibel för folket

DET var en majdag år 1530.a Den öppna platsen kring Saint Pauls kyrka i London var fylld av människor. I stället för att i vanlig ordning cirkulera bland bokförsäljarnas stånd och utväxla de senaste nyheterna och dagens skvaller var folkmassan nu synbarligen upprörd. En eld lågade i mitten av den öppna platsen. Men det var ingen vanlig lusteld. En del män tömde hela korgar fulla med böcker i elden. Det var ett bokbål!

Det var inte heller några vanliga böcker. Det var biblar — William Tyndales översättning av ”Nya testamentet” och Pentateuken — de första som någonsin hade tryckts på engelska. Egendomligt nog blev dessa biblar brända på beordran av biskopen av London, Cuthbert Tunstall. Han hade i själva verket offrat en ansenlig summa pengar på att köpa alla exemplar han kunde komma över. Vad kunde det månne vara för fel med dessa biblar? Varför hade Tyndale låtit framställa dem? Och varför gick myndigheterna så här långt i sina ansträngningar att göra sig av med dem?

Bibeln — en sluten bok

På de flesta håll i världen i dag är det relativt enkelt att skaffa sig en bibel. Men så har inte alltid varit fallet. I England ansågs bibeln så sent som på 1400-talet och i början av 1500-talet vara kyrkans egendom, en bok som skulle läsas endast vid allmänna gudstjänster och förklaras uteslutande av präster. Det man läste var emellertid vanligtvis hämtat ur den latinska bibeln, som vanligt folk varken kunde förstå eller hade råd att skaffa sig. Man kände alltså inte till mer om bibeln än det urval av berättelser och moraltexter som prästerna återgav.

Men det var inte bara den stora massan som hade dålig kunskap i bibeln. Det berättas att en biskop i Gloucester under kung Edward VI:s regering (1547—1553) fann att det bland 311 präster fanns 168 som inte kunde räkna upp de tio budorden och 31 som inte visste var i bibeln de stod. Fyrtio av dem kunde inte återge bönen Fader vår, och omkring 40 visste inte vem dess upphovsman var. Visserligen hade John Wycliffe utarbetat en bibel på engelska år 1384, och parafraser av olika bibelavsnitt, till exempel evangelierna och psalmerna, förekom på det språket. Trots detta var bibeln en sluten bok.

Det var dessa förhållanden som fick Tyndale att besluta sig för att göra bibeln tillgänglig för det engelsktalande folket. ”Jag märkte hur omöjligt det var att befästa det olärda folket i någon som helst sanning”, skrev han, ”såvida inte Skriften klart och tydligt framlades inför deras ögon på deras modersmål.”

Men genom att Tyndale översatte bibeln till engelska ådrog han sig myndigheternas vrede. Varför det? Därför att man redan år 1408 vid ett kyrkomöte i Oxford i England tagit ställning till huruvida gemene man skulle tillåtas inneha exemplar av bibeln på sitt eget modersmål för personligt bruk. Beslutet löd delvis som följer: ”Vi förordnar och påbjuder härmed att ingen obemyndigad person hädanefter skall översätta någon del av den Heliga skrift till engelska eller något annat språk, ... vid äventyr av större bannlysning, till dess nämnda översättning blir godkänd av antingen biskopen i stiftet eller ett provinsiellt konsilium, allt efter föreliggande behov.”

Mer än hundra år senare tillämpade biskop Tunstall denna förordning då han brände Tyndales bibel, trots att Tyndale tidigare hade ansökt om Tunstalls godkännande.b Enligt Tunstalls förmenande innehöll Tyndales översättning omkring 2.000 felaktigheter och var därför ”fördärvlig, anstötlig och förledande för enfaldiga sinnen”. Men var detta en giltig orsak för biskopen att rättfärdiga brännandet av denna bibel? Var Tyndale verkligen en dålig översättare, som saknade nödvändiga kunskaper i hebreiska, grekiska och engelska? Hur bra var egentligen Tyndale som översättare?

Var Tyndale en dålig översättare?

Även om dåtidens kunskaper i hebreiska och grekiska inte var vad de är i dag, kunde Tyndales insikt i dessa språk mycket väl jämställas med de flesta humanisters på den tiden. Det som utmärker Tyndales arbete är att han inte bara utgick från den latinska Vulgatabibeln och Luthers tyska översättning. Han gick tillbaka till den ursprungliga grekiska texten, som för första gången hade utgetts av Erasmus år 1516. Tyndale glömde inte heller sin målsättning: att göra Skriften så lätt att förstå att den vanlige lekmannen skulle kunna läsa den, alltintill ”pojken som plöjer en åker”. Enkelhet och tydlighet var därför kännetecknande för hans stil och språkbruk — ändå fanns det kraft i hans uttryckssätt. Vidare återspeglar den livliga rytmen i hans ord den glädje han erfor i att ta sig an denna uppgift.

Man kan därför med rätta säga att ”Tyndale var en översättare med ovanligt god omdömesförmåga. I sitt arbete under utomordentligt ogynnsamma förhållanden, med tanke på dåtidens begränsade kunskap i bibliska språk, frambringade han översättningar som blev till ett mönster för alla efterkommande engelska översättare.” — Gerald Hammond: The Making of the English Bible, sidorna 42, 43.

En noggrann översättning

Även i fråga om noggrannhet låg Tyndale på en hög nivå. Han försökte till exempel, då han översatte från hebreiska, vara så ordagrann som möjligt, samtidigt som han höll fast vid en enkel och ledig stil på engelska. Han var noga med att också återge det hebreiska språkets uttrycksfullhet med dess ofta återkommande upprepning av ordet ”och”, som förenar sats efter sats i meningarna. (Se 1 Moseboken, kapitel 33, i Engelska auktoriserade översättningen, där Tyndales ordval närapå fullständigt har bevarats.) Han gav mycket uppmärksamt akt på sammanhanget och undvek att lägga något till eller dra något ifrån den ursprungliga texten, trots att parafrasering var något som de flesta översättarna på den tiden tillgrep.

Tyndales ordval var också noggrant och exakt. Han använde till exempel ordet ”kärlek” i stället för ”huldhet”, ”församling” i stället för ”kyrka” och ”äldste” i stället för ”präst” där så var lämpligt. Detta gjorde kritiker som sir Thomas More rasande, eftersom ord som man av tradition hade kommit att tillmäta stor aktning och betydelse nu blev ändrade. Där grundtexten krävde att ett ord upprepades var Tyndale noggrann med att återge det. Som exempel kan nämnas att hans översättning i 1 Moseboken 3:15 använder ordet ”söndertrampa” både när det gäller det kvinnans säd gör och det ormen gör.c

Tyndale var också initiativtagare till att Guds egennamn, Jehova, infördes i den engelska bibeln. Enligt vad skribenten J. F. Mozley konstaterade använde Tyndale namnet ”mer än tjugo gånger i Gamla testamentet”.

Som en tillbakablick på resultatet av Tyndales ansträngningar och deras bestående värde utgör följande nutida omdöme en god sammanfattning av hans arbete: ”Tindales ärlighet, uppriktighet och obetingade redbarhet, hans enkla rättframhet, den förbluffande enkelheten i hans uttryckssätt och hans anspråkslösa ton har förlänat hans ordval en auktoritet som påverkat alla senare översättningar. ... Nio tiondelar av det auktoriserade Nya testamentet [Konung Jakobs översättning] är alltjämt Tindale, och det bästa är alltjämt hans.” — The Bible in Its Ancient and English Versions, sidan 160.

Tyndales arbete inte förgäves

För att undkomma myndigheternas förföljelse flydde Tyndale till Europas fastland för att fortsätta sitt arbete där. Men till slut fick man ändå tag i honom. Han blev dömd skyldig till kätteri, strypt och bränd på bål i oktober 1536. Hans sista bön var: ”Herre, öppna den engelske kungens ögon.” Föga anade han hur snart situationen skulle komma att ändras. I augusti 1537, mindre än ett år efter Tyndales död, gav kung Henrik VIII sitt gillande åt den bibel som är allmänt känd som ”Matthew’s Bible”. Han påbjöd att den skulle få säljas fritt och läsas inom hans välde.

Vad var ”Matthew’s Bible” för en bibel? Professor F. F. Bruce förklarar: ”Vid närmare granskning visar den sig till större delen bestå av Tyndales översättning av Pentateuken och av de historiska böckerna i Gamla testamentet fram till 2 Krönikeboken, ... Coverdales översättning av de övriga böckerna i Gamla testamentet och apokryferna samt Nya testamentet av Tyndale, årgång 1535.” Skribenten fortsätter och säger att ”det var ett märkligt rättsligt beslut ... att den första engelska bibel som utgavs med kungligt bemyndigande var Tyndales bibel (så långt som Tyndale hade hunnit med sitt översättningsarbete), även om det ännu inte var tillrådligt att offentligt knyta Tyndales namn till den”.

Inom ytterligare några få år skulle hjulen komma att börja rulla på allvar. En utgåva av den översättning som är känd under namnet Great Bible (en reviderad upplaga av Matthew’s Bible), som utgavs år 1541 och om vilken det påbjöds att varje kyrka i England skulle ha ett exemplar liggande framme, hade på sitt titelblad bland annat följande ordalydelse: ”Övervakad och granskad på anmodan av hans konungsliga höghet, av de högvördige fäder i Gud, Cuthbert, biskop av Duresme [Durham], och Nicholas, biskop av Rochester.” Ja, denne ”biskop av Durham” var ingen mindre än Cuthbert Tunstall, tidigare biskop av London. Han som så bittert hade motstått Tyndales arbete gav nu sitt godkännande åt utgivandet av Great Bible, ett verk som ändå i grunden var Tyndales.

Slutligt erkännande

Det kan för oss i vår tid tyckas förvånande att läsa om dessa kontroverser kring bibeln och det hat som riktades mot dess översättare. Men ett faktum som kanske är ännu märkligare är att motståndarna, trots sina ansträngningar, var ur stånd att hindra Guds ord från att nå det vanliga folket. ”Gräset torkar bort, blomstret förvissnar”, säger profeten Jesaja, ”men vår Guds ord förblir evinnerligen.” — Jesaja 40:8.

Tyndale, och andra med honom, arbetade hela tiden med dödshotet hängande över sig. Men genom att de gjorde bibeln tillgänglig för många människor på det egna modersmålet öppnade de för dessa en möjlighet till, inte död, utan evigt liv. Detta stämmer med Jesu ord: ”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Johannes 17:3) Må vi därför troget hålla fast vid och flitigt studera Guds ord.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 21]

Del av gravyr från Bibliothèque Nationale