Bör min familj immuniseras?

”NU ÄR det dags att skyddsympa barnet”, säger läkaren. Det lilla barnet tycker att doktorns ord låter olycksbådande, men hos föräldrarna framkallar de vanligen ett lugnande leende och en instämmande nick.

På senare tid har emellertid vissa frågor uppstått kring det allmänt accepterade bruket att immunisera barn och vuxna. Vilka skyddsympningar är egentligen nödvändiga? Hur är det med biverkningar? Används blod eller blodbeståndsdelar vid framställning av ett vaccin?

Detta är viktiga frågor för ansvarskännande kristna föräldrar att begrunda. Svaren kan vara av direkt betydelse för dina barns hälsa och framtid, och även för din egen.

Bakgrunden

På 1950-talet introducerades ett verksamt vaccin som praktiskt taget eliminerade risken för polio i de flesta länder. År 1980 kunde man konstatera att den fruktade sjukdomen smittkoppor var utrotad i hela världen, tack vare effektiva vaccinationsprogram. Detta tycktes bekräfta de ord som Benjamin Franklin en gång yttrade: ”Bättre ett uns förebyggande åtgärder än ett skålpund botemedel.”

I dag har man med hjälp av effektiva immuniseringsprogram i stort sett fått bukt med en lång rad sjukdomar — bland andra stelkramp, polio, difteri och kikhosta. Det har dessutom visat sig att sjukdomen återvänder, om man av någon anledning börjar slarva med immuniseringen. Så har till exempel skett med kikhosta i ett visst land.

Vad händer då vid en immunisering? Enkelt uttryckt stärker den kroppens försvar mot s.k. patogena eller sjukdomsalstrande organismer, till exempel virus och bakterier. Detta kan ske på två sätt. Det första sättet kallas aktiv immunisering eller vaccination. Vid sådan immunisering använder man ett ympämne bestående av avdödat eller levande, försvagat smittämne, eller dess toxin (gift), som modifierats på ett sådant sätt att det inte längre är skadligt för kroppen. Kroppens egna försvarsmekanismer börjar då producera s.k. antikroppar, som kan bekämpa det verkliga smittämnet, om det skulle dyka upp. Om ympämnet utgörs av ett avgiftat extrakt av smittämnets toxin kallas det toxoid, och om det framställts av avdödat eller levande, försvagat smittämne kallas det vaccin.

Denna typ av skyddsympning framkallar naturligtvis inte ögonblicklig immunitet. Det tar en viss tid för kroppen att framställa de skyddande antikropparna. Aktiv immunisering inbegriper alla former av skyddsympning av barn och vuxna som i dagligt tal kallas vaccinationer. I de flesta fall kommer blod inte till användning vid framställning av dessa vacciner.

Den andra metoden kallas passiv immunisering. Den används bland annat i de fall då en person redan blivit utsatt för smitta av någon allvarlig sjukdom, till exempel rabies. I sådana fall finns det ingen tid för kroppen att bygga upp en egen immunitet. För att bekämpa det smittämne som personen i fråga kommit i kontakt med kan man då injicera antikroppar från en person som redan är immun. Gammaglobulin, immunglobulin, immunserum och antitoxin är olika benämningar på preparat som framställts av blod från redan immuna människor eller djur. Denna passiva immunisering är avsedd att ge kroppen omedelbar, men endast tillfällig, hjälp att slå tillbaka inkräktaren. De lånade antikropparna stöts snart bort av kroppen som varande ett främmande protein.

Bör jag låta vaccinera mitt barn?

Mot denna bakgrund kanske någon frågar sig: Vilka vaccinationer bör mitt barn få? I de flesta delar av världen där rutinmässig vaccinering av barn är allmänt förekommande har detta lett till att de aktuella barnsjukdomarna minskat drastiskt i omfattning.

I många år har Amerikanska pediatriska sällskapet, i samråd med liknande organisationer i andra delar av världen, rekommenderat rutinmässig vaccinering mot sjukdomarna difteri, kikhosta (pertussis) och stelkramp (tetanus). Vanligen använder man då ett kombinerat vaccin som ger skydd mot alla tre sjukdomarna — DPT, tidigare kallat trippelvaccin. För att förstärka skyddet ges ytterligare tre DPT-sprutor med minst två månaders intervaller. (I Sverige har man sedan 1979 använt preparatet Duplex, ett kombinerat vaccin mot enbart difteri och stelkramp.) Efter ett års ålder ger man också barnen ett annat kombivaccin — MPR — som ger skydd mot mässling, påssjuka och röda hund. I Förenta staterna får barnen dessutom fyra doser oralt poliovaccin (OPV), som ges med ungefär samma intervaller som DPT. (I Sverige ges poliovaccin i regel i injektionsform.)a

I många länder är dessa vaccinationer obligatoriska, även om antalet injektioner kan variera. På senare tid har man på grund av grasserande mässlingsepidemier rekommenderat förstärkt skydd mot denna sjukdom under vissa omständigheter. I tveksamma fall bör läkare kontaktas.

Förutom de vacciner som redan nämnts finns det nu också ett vaccin mot lunginflammation (Pneumovax), som tycks ge livslång immunitet och ges åt barn och vuxna som av någon anledning är särskilt mottagliga för vissa typer av lunginflammation.

Ett annat vaccin för barn, HIB, ger skydd mot ett smittämne som ofta angriper barn, Hemophilus influenzae, typ B. Denna bakterie kan förorsaka flera sjukdomar hos spädbarn, framför allt en allvarlig form av hjärnhinneinflammation. HIB har visat sig vara relativt säkert och rekommenderas allt oftare som ett standardvaccin för barn.

Inom parentes sagt sker ännu inte någon rutinmässig vaccinering mot vattkoppor, och smittkoppsvaccinering förekommer inte längre, eftersom, vilket redan nämnts, ett världsomfattande vaccinationsprogram utrotat denna dödliga sjukdom.

Hur är det med biverkningar?

En annan fråga som diskuterats i samband med vaccinationer är risken för biverkningar. Hur förhåller det sig med den saken? Bortsett från de tårar som själva injektionen brukar framkalla hos barnen är biverkningarna i de flesta fall lindriga och tillfälliga — på sin höjd någon dags feber. Trots detta oroar sig många föräldrar över riskerna för biverkningar. En medicinsk studie rörande föräldrars intresse för sina barns hälsa visade att 57 procent av de tillfrågade föräldrarna oroade sig för komplikationer i samband med vaccinering av barnen.

Under senare år har riskerna i samband med en av komponenterna i DPT, nämligen kikhostvaccinet, väckt en hel del debatt i massmedierna. Detta effektiva vaccin har gjort att den förut så fruktade sjukdomen minskat markant i omfattning — från 200.000 fall per år i ett land innan man tog vaccinet i bruk till 2.000 fall per år efter en omfattande vaccinationskampanj. Allvarliga biverkningar — såsom kramper och hjärnskador — har emellertid inträffat i omkring ett fall på 100.000 givna doser.

Även om dessa reaktioner är mycket sällsynta, oroar de många föräldrar, som knappast har något annat val än att låta barnen få de obligatoriska sprutorna innan de börjar skolan. Eftersom en kikhostepidemi är så förödande när den drabbar ett samhälle, har experter kommit till den slutsatsen att ”vaccinet är mycket ofarligare än sjukdomen” för de flesta barn. De rekommenderar därför att alla barn vaccineras mot kikhosta, utom i de fall ”då en tidigare dos resulterat i kramper, hjärninflammation, allvarliga neurologiska symptom eller kollaps”. Man bör inte heller fullfölja vaccineringen av barn som reagerar med ”sjukligt sömnbehov, omåttligt skrikande (ihållande gråt eller skrik i tre timmar eller mer) eller temperaturer överstigande 40,5 grader”.b

I många länder har den verkliga lösningen på problemet visat sig vara ett icke-cellulärt vaccin (ett som inte innehåller några inaktiverade hela celler, som fallet är med konventionella vacciner), till exempel den typ som för närvarande används i Japan mot kikhosta med mycket lovande resultat. Detta nya och uppenbarligen säkrare vaccin finns nu tillgängligt också i andra länder.

Även andra vacciner som rutinmässigt används för immunisering av barn har upprepade gånger visat sig vara effektiva och relativt säkra.

Hur är det med vaccinering av vuxna?

När en person når vuxen ålder, torde bara några få typer av aktiv immunisering vara aktuella. Det idealiska är naturligtvis att alla vuxna redan är immuna mot mässling, påssjuka och röda hund på grund av exposition för sjukdomen eller vaccination i barndomen. I speciella fall kan en läkare rekommendera en MPR-spruta även för vuxna.

En spruta med tetanustoxoid vart tionde år eller så rekommenderas också på sina håll som ett skydd mot stelkramp. Äldre och kroniskt sjuka personer kan vilja resonera med sin läkare om årliga doser av influensavaccin. De som reser utomlands bör också överväga att låta vaccinera sig mot exempelvis gula febern, kolera, mjältbrand, tyfoidfeber och böldpest, om sådana sjukdomar förekommer på resmålet.

Ett annat exempel på aktiv immunisering förtjänar särskild uppmärksamhet, eftersom det aktiva ämnet i vaccinet framställs av blod. Det är ett vaccin mot hepatit B, kallat Heptavax-B. Detta vaccin är avsett för vissa personer, till exempel vårdpersonal, som kan råka komma i kontakt med blod eller blodprodukter från patienter som är infekterade av hepatit B. Trots att det hälsats som en viktig landvinning, har det väckt oro i många kretsar på grund av framställningssättet.

Tillverkningen går i praktiken till så att blod från personer som bär på hepatit-B-viruset samlas in och behandlas på ett sätt som gör att viruset dödas, varefter ett visst ytantigen från hepatit-B-viruset tillvaratas. Detta renade, inaktiva antigen kan sedan injiceras som ett vaccin. Många vägrar emellertid att ta emot vaccinet, eftersom de är medvetna om riskerna med att ta emot blodprodukter från smittade personer, till exempel sådana som har många sexualpartner. En del kristna vill av samvetsskäl inte ta emot vaccinet, därför att det är framställt av en annan människas blod.c

Sådana farhågor i samband med hepatit-B-vaccin har emellertid nu avlägsnats genom introducerandet av ett annorlunda men lika verksamt vaccin. Vaccinet tillverkas med hjälp av genteknik och odlas i jästceller utan användning av humant blod. (De båda vacciner mot hepatit B som för närvarande finns inregistrerade i Sverige är framställda med hjälp av genteknik.) Om du arbetar inom vårdsektorn eller av någon annan orsak anses behöva hepatit-B-vaccin, kanske du vill diskutera saken med din läkare.

Blodprodukter i vacciner och immunsera

Detta väcker en allvarlig fråga för kristna som är angelägna om att lyda Bibelns förbud mot missbruk av blod. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Finns det några andra vacciner som innehåller blodprodukter?

Generellt sett är vacciner inte framställda av blod. Det finns dock några vacciner som innehåller en liten mängd av blodproteinet albumin som stabilisator.

När det gäller passiv immunisering är huvudkomponenten utvunnen ur blod. Om man blir rekommenderad att ta en spruta efter det att man exponerats för ett smittämne, till exempel när man blivit biten av en hund eller trampat på en rostig spik, kan man utgå från att det rör sig om ett immunserum som har framställts av blod (om det inte gäller en förnyelsedos av ett vaccin för att förstärka ett befintligt grundskydd). Detta gäller också immunglobulin mot Rh-immunisering, som ofta rekommenderas till Rh-negativa mödrar som av någon orsak exponerats för Rh-positivt blod, till exempel vid födelsen av ett Rh-positivt barn.

Hur bör samvetsgranna kristna ställa sig till dessa former av passiv immunisering, med tanke på frågan om blodets helgd? Tidigare artiklar i denna tidskrift och dess följeslagare, Vakttornet, har konsekvent hävdat ståndpunkten att det är varje enskild kristens sak att med hjälp av sitt enligt Bibeln övade samvete avgöra om han vill acceptera denna behandling för sig själv och sin familj.d

Är vaccinationer eller immunsera något för min familj?

Kristna har stor respekt för livet och önskar uppriktigt göra det som är bäst för sin familjs hälsa. Om du i enlighet med ditt samvete väljer att immunisera dina barn är emellertid din ensak. — Galaterna 6:5.

En expert sammanfattade situationen på ett träffande sätt: ”Föräldrar bör vara väl informerade om varje form av medicinsk behandling av deras barn. De är inte bara sitt barns förmyndare, utan är också ansvariga för barnens välbefinnande och skydd under den period i livet då de är beroende av dem.” Jehovas vittnen tar detta ansvar på största allvar, såväl när det gäller vaccination och passiv immunisering som i fråga om alla andra medicinska angelägenheter. — Från en läkare.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 24]

Vacciner som inte innehåller blodprodukter

Vacciner mot difteri och stelkramp

Vaccin mot polio

Vacciner mot Hemophilus influenzae, typ B

Vaccin mot pneumokockinfektioner (Pneumovax N)

Vaccin mot influensa

Vaccin mot hepatit B (Engerix-B, H-B-Vax N)

Vacciner och immunsera som innehåller blodprodukter

Heptavax-B

Rabies-Imovax

Vaccin mot fästingburen virusencefalit

Vaccin mot mässling

Vaccin mot parotit

Vaccin mot rubella

Virivac

Immunglobulin mot Rh-immunisering

Antitoxiner

Antivenena (motgifter mot orm- och spindelgift)

Immunglobuliner (mot olika sjukdomar)

Gammaglobulin

Hyperimmunsera (exempelvis antirabiesserum, antitetanusserum)