Katolska kyrkan i Spanien — Maktmissbruket
”Ju större makten blir, desto farligare blir maktmissbruket.” — Edmund Burke.
DEN mäktigaste mannen i 1500-talets Europa var Filip II, det katolska Spaniens monark. Hans ofantliga imperium, ”över vilket solen aldrig gick ner”, sträckte sig från Mexico till Filippinerna och från Nederländerna till Godahoppsudden.
Hans ambitioner var emellertid snarare religiösa än politiska — att försvara katolicismen i Europa och sprida den katolska tron i hela sitt väldiga rike. Uppfostrad som han var av präster var han övertygad om att katolska kyrkan var hans eget kungadömes och hela civilisationens yttersta bålverk. Han var framför allt ett kyrkans barn.
För att främja katolicismens sak gav han sin välsignelse till inkvisitionens grymheter; han bekämpade protestanterna i Nederländerna och turkiska ”otrogna” i Medelhavsområdet; han gifte sig motvilligt med den sjukliga engelska drottningen Maria Tudor i ett fruktlöst försök att ge henne en katolsk arvinge; han skickade senare i väg den ”oövervinnliga” men olycksförföljda spanska armadan för att befria England ur protestanternas grepp och lämnade efter sig ett bankruttmässigt rike — trots det enorma tillflödet av guld från kolonierna.
Inkvisitionen — tre hundra år av förtryck
Näst efter kungen var storinkvisitorn den mäktigaste mannen i Spanien. Hans uppgift var att se till att Spaniens katoliker förblev renläriga och rättrogna. Oliktänkande höll sina uppfattningar för sig själva eller gick i landsflykt, såvida inte inkvisitionens representanter hann få tag i dem först. Alla invånare, möjligen med undantag av kungen, riskerade att få smaka på inkvisitionens makt och maktmissbruk — inte ens den katolska hierarkin gick fri från misstankar.
Ärkebiskopen av Toledo satt fängslad i sju år på grund av de lösaste anklagelser, trots upprepade protester från påven. Ingen spanjor vågade säga något till hans försvar. Man menade att ”det är bättre att en oskyldig man döms än att inkvisitionen råkar i vanära”.
Inkvisitionens representanter följde också med conquistadorerna till de spanska kolonierna i Amerika. År 1539, bara några år efter Mexicos erövring, anklagades aztekernas kung Ometochtzin för avgudadyrkan, sedan hans egen tioårige son hade vittnat mot honom. Trots att han vädjade om samvetsfrihet, blev han dömd till döden. Såväl i Spanien som i kolonierna var bibeln förbjuden på folkets språk. Jerónimo López skrev år 1541: ”Det är ett mycket allvarligt misstag att ge indianerna boklig bildning och ännu farligare att sätta bibeln ... i deras händer. ... Många människor i vårt eget Spanien har gått förlorade på detta sätt.”
I tre hundra år höll inkvisitionen ett vakande öga över Spanien och dess kolonier, tills den slutligen började lida brist på både pengar och offer. Och utan offer, som ådömdes stora bötesstraff, stannade hela maskineriet.a
Förändringens vindar
Sedan inkvisitionen avskaffats fick 1800-talets Spanien uppleva en ökad liberalisering och en gradvis försvagning av kyrkans makt. Kyrkans egendomar — som fram till den tiden hade utgjort en tredjedel av all odlad jord i landet — konfiskerades efter hand av regeringen. På 1930-talet förklarade den socialistiske premiärministern Azaña: ”Spanien har upphört att vara ett katolskt land”, och hans regering handlade i överensstämmelse därmed.
Kyrkan blev fullständigt skild från staten, och alla subsidier till prästerskapet drogs in. Undervisningen i skolorna skulle vara konfessionslös, och man införde till och med borgerliga vigslar och skilsmässor. Kardinal Segura beklagade detta ”svåra slag” mot kyrkan och fruktade för nationens fortbestånd. Katolicismen tycktes vara på väg mot en säker undergång, när nationen år 1936 skakades av en militärkupp.
Inbördeskriget — ett blodigt korståg
De generaler som ledde upproret drevs av politiska hänsyn, men snart kom konflikten att anta religiösa övertoner. Inom några få veckor efter kuppen blev kyrkan, vars makt redan hade underminerats genom nya lagar, plötsligt utsatt för omfattande och hätsk förföljelse.b Tusentals präster och munkar dödades av fanatiska motståndare till militärkuppen, vilka ansåg spanska kyrkan vara liktydig med diktatur. Kyrkor och kloster plundrades och brändes. I vissa delar av Spanien behövde man bara bära prästrock för att få sin dödsdom beseglad. Det var som om inkvisitionens vidunder hade återvänt från graven för att uppsluka sina egna upphovsmän.
Inför detta hot vände sig spanska kyrkan ännu en gång till dem som hade den världsliga makten — i detta fall militären — för att få stöd för sin sak och kunna återföra nationen till den rena katolska läran. Men först måste inbördeskriget upphöjas till ett ”heligt krig”, ett ”korståg” till försvar för kristendomen.
Kardinal Gomá, ärkebiskop av Toledo och spanska kyrkans överhuvud, skrev: ”Är kriget i Spanien ett inbördeskrig? Nej. Det är de gudlösas kamp ... mot det verkliga Spanien, mot den katolska religionen.” Han kallade general Franco, militärkuppens ledare, för ”verktyget för Guds planer på jorden”. Andra spanska biskopar gav uttryck åt liknande uppfattningar.
Sanningen var naturligtvis inte så enkel. Många på den republikanska sidan i konflikten var också uppriktiga katoliker, i synnerhet i de baskiska provinserna, som av hävd varit ett katolskt fäste. I detta inbördeskrig kämpade således katolik mot katolik — allt för den spanska katolicismens sak, enligt biskoparnas definition av konflikten.c
När Francos styrkor slutligen gick in i de baskiska provinserna, avrättade de 14 präster och fängslade ännu fler. Den franske filosofen Jacques Maritain, som skrev om de grymheter som förövades mot de baskiska katolikerna, förklarade att ”det heliga kriget hatar alla troende som inte tjänar i det intensivare än det hatar icke troende”.
Efter tre års skändligheter och blodsutgjutelse från båda sidor slutade inbördeskriget med seger för Francos styrkor. Mellan 600.000 och 800.000 spanjorer förlorade livet, många av dem på grund av de segrande styrkornas grymma repressalier.d Kardinal Gomá förklarade helt oberörd i ett herdabrev: ”Ingen kan förneka att den makt som stått bakom detta krig har varit Gud själv, hans religion, hans stadgar, hans lag, hans väsen och hans bestående inflytande i vår historia.”
Från upprättandet av inkvisitionen på 1400-talet till spanska inbördeskriget (1936—1939) hade kyrkan, nästan undantagslöst, gjort gemensam sak med staten. Denna oheliga allians tjänade utan tvivel bådas intressen. Men fem hundra år av världslig makt — och åtföljande maktmissbruk — hade allvarligt undergrävt kyrkans andliga myndighet, vilket följande artikel kommer att visa.
[Fotnoter]
a Det sista offret var en stackars skollärare som blev hängd i Valencia år 1826 därför att han använt uttrycket ”Pris vare Gud” i stället för ”Ave Maria” vid morgonbönen i skolan.
b Enligt en kyrklig rapport av kaniken Arboleya från år 1933 betraktade arbetarna kyrkan som en oskiljaktig del av den rika och privilegierade klass som utnyttjade dem. Arboleya förklarade: ”Massorna flydde från kyrkan, eftersom de betraktade den som sin största motståndare.”
c Somliga katolska präster kämpade till och med i Francos arméer. Kyrkoherden i Zafra i Estremadura var särskilt beryktad för sin brutalitet. Å andra sidan fanns det ett fåtal präster som modigt protesterade mot att man dödade misstänkta republikanska sympatisörer — och åtminstone en präst blev avrättad av denna orsak. Kardinal Vidal y Barraquer, som försökte bevara sig neutral under hela konflikten, tvingades av Francos regering att leva i landsflykt till sin död år 1943.
d Exakta uppgifter är omöjliga att uppbringa, och siffrorna är därför ungefärliga.
[Ruta på sidan 8]
Spanska inbördeskriget — Vad biskoparna sade
Strax efter krigsutbrottet (år 1936) beskrev kardinal Gomá denna konflikt som en kamp mellan ”Spanien och anti-Spanien, religion och ateism, kristen civilisation och barbarism”.
La Guerra de España, 1936-1939, sidan 261.
Biskopen av Cartagena sade: ”Välsignade vare kanonerna, om evangeliet blomstrar i de bräscher de slår.”
La Guerra de España, 1936-1939, sidorna 264, 265.
Den 1 juli 1937 utfärdade de spanska biskoparna en samfälld skrivelse, där man skisserade katolska kyrkans syn på inbördeskriget. I den hette det bland annat:
”Kyrkan kunde, trots sin fridfulla anda, ... inte förhålla sig neutral i denna konflikt. ... I Spanien fanns det vid detta tillfälle inget annat sätt att återställa rättvisa och fred och de välsignelser som följer därav än genom Spanska falangen [Francos fascistiska organisation].”
”Vi anser att Spanska falangen är ett lämpligt namn, dels på grund av dess anda, som återspeglar den uppfattning som den stora majoriteten av det spanska folket hyser, och dels därför att den är hela nationens enda hopp.”
Enciclopedia Espasa-Calpe, supplement 1936-1939, sidorna 1553—1555.
Katolska biskopar i andra länder var snara att stödja sina spanska kolleger. Kardinal Verdier, ärkebiskopen av Paris, beskrev inbördeskriget som ”en kamp mellan den kristna civilisationen och ... en civilisation präglad av ateism”, medan kardinal Faulhaber i Tyskland uppmanade alla tyskar att be för dem som ”försvarar Guds heliga rättigheter, så att Han kan skänka seger åt dem som kämpar i [detta] heliga krig”.
Enciclopedia Espasa-Calpe, supplement 1936-1939, sidorna 1556, 1557.
[Bild på sidan 7]
Från det väldiga slottet och klostret San Lorenzo del Escorial härskade Filip II över sitt imperium, ”över vilket solen aldrig gick ner”