Den fruktade inkvisitionen

DET var på 1200-talet. Hela södra Frankrike sades vara hemsökt av kättare. Biskopen hade misslyckats i sina försök att utrota detta ogräs som växte i hans stift, ett område som skulle vara helt och hållet katolskt. Mer drastiska åtgärder ansågs nödvändiga. Påvens särskilda representanter ”i kättarfrågan” flyttade dit. Inkvisitionen hade kommit.

Inkvisitionens rötter går tillbaka till 1000- och 1100-talen, då flera oliktänkande grupper började framträda i det katolska Europa. Men den egentliga inkvisitionen instiftades av påven Lucius III vid synoden i Verona i Italien år 1184. I samarbete med kejsaren av Tysk-romerska riket, Fredrik I Barbarossa, förklarade han att vemhelst som sade något eller ens tänkte något som stred mot den katolska läran skulle bannlysas av kyrkan och vederbörligen straffas av de världsliga myndigheterna. Biskoparna skulle undersöka (latin: inquirere) kättarna. Detta var början till vad som kallades den biskopliga inkvisitionen, dvs. den inkvisition som var underställd de katolska biskoparna.

Hårdare åtgärder

I Roms ögon var dock inte alla biskopar tillräckligt nitiska i att snoka reda på oliktänkande. Flera påvar i följd skickade därför ut påvliga legater, sändebud, som fick myndighet att med hjälp av cisterciensermunkar utföra sina egna ”undersökningar” av kätteriet. Således fanns det en tid två samtidiga inkvisitioner — biskoparnas och legaternas, och den senare var strängare än den förra.

Men inte ens denna strängare inkvisition var tillräcklig för påven Innocentius III. År 1209 igångsatte han ett militärt korståg mot kättare i södra Frankrike. De var till största delen katarer, en grupp som blandade manikeismen med avfällig kristen gnosticism.a Eftersom Albi var en av de städer i vilka katarerna var särskilt många, kom de att kallas albigenser.

Det ”heliga kriget” mot albigenserna slutade år 1229, men alla oliktänkande hade inte sållats fram. Följaktligen återupplivade påven Gregorius IX inkvisitionen vid synoden i Toulouse i södra Frankrike samma år. Han gjorde anordningar för att det skulle finnas permanenta inkvisitorer, bland dem en präst, i varje församling. År 1231 antog han en lag om att kättare som inte ångrade sig skulle dömas till döden genom att brännas på bål och att de som ångrade sig skulle få livstids fängelsestraff.

Två år senare, år 1233, befriade Gregorius IX biskoparna från deras ansvar att leta efter kättare. Han instiftade den monastiska inkvisitionen, så kallad därför att han tillsatte munkar som officiella inkvisitorer. Dessa utvaldes främst från medlemmar av den nyligen grundade dominikanerorden, men också från franciskanerbröderna.

Inkvisitionens tillvägagångssätt

Inkvisitorerna, dominikaner- eller franciskanerbröder, samlade invånarna på platsen i kyrkorna. De kallades dit för att bekänna kätteri om de var skyldiga eller för att ange kättare som de kände till. Även om de bara misstänkte någon för kätteri skulle de ange honom.

Vem som helst — man, kvinna, barn eller slav — kunde anklaga någon för kätteri utan att behöva frukta att konfronteras med den anklagade eller ens för att denne skulle få reda på vem som hade angett honom. Den anklagade hade sällan någon som kunde försvara honom, eftersom vemhelst som agerade som advokat eller vittne för honom skulle ha anklagats för att själv vara medhjälpare till en kättare. Den anklagade stod därför i allmänhet ensam inför inkvisitorerna som på samma gång var åklagare och domare.

De anklagade fick högst en månad på sig att bekänna. Oavsett om de bekände eller inte, skulle ”undersökningen” (latin: inquisitio) börja. De anklagade hölls fängslade, många i ensamcell och med lite mat. När biskopens fängelse var fullt användes det civila fängelset. När det var överfullt byggde man om gamla byggnader till fängelser.

Eftersom de anklagade antogs vara skyldiga redan innan rättegången började, använde inkvisitorerna fyra metoder för att få dem att bekänna sitt kätteri. Först hotades de med att brännas på bål. Sedan sattes de i bojor i en mörk, fuktig liten cell. I tredje hand utsattes de för psykiska påtryckningar från besökare i fängelset. Och till sist tortyr, som bland annat bestod i att spännas fast i sträckbänken, att brännas med eld och att hissas upp i ett rep bundet kring handlederna bakom ryggen och sedan få falla ner så långt repet räckte. Munkar stod bredvid för att registrera eventuella bekännelser. Det var praktiskt taget omöjligt att bli frikänd.

Straffen

Domarna avkunnades på söndagarna, i kyrkan eller på ett torg, med prästerskapet närvarande. Ett milt straff kunde vara botgöring. Men den inbegrep att bära ett gult filtkors som syddes fast vid kläderna och som gjorde det nära nog omöjligt att få arbete. Eller också kunde domen lyda på offentlig prygling, fängelse eller att överlämnas till de världsliga myndigheterna för att brännas på bål.

De hårdare straffen åtföljdes av konfiskering av den dömdes egendom, som delades mellan kyrkan och staten. De kvarlevande av kättarens familj fick på så sätt utstå stort lidande. Kättarnas hus och deras hus som hade gett kättare en tillflyktsort blev nerrivna.

Även döda människor som rapporterades ha varit kättare blev rannsakade postumt. Om de befanns skyldiga grävde man upp deras kroppar och brände dem, och deras egendom konfiskerades. Det ledde också till stort lidande för de oskyldiga efterlevande familjemedlemmarna.

Sådan var den allmänna procedur som den medeltida inkvisitionen följde, med vissa variationer mellan olika platser och olika tider.

Av påven godkänd tortyr

År 1252 utfärdade påven Innocentius IV sin bulla Ad exstirpanda, i vilken han officiellt gav sitt bemyndigande åt bruket av tortyr i inkvisitionens kyrkliga domstolar. Ytterligare regler om hur tortyr skulle användas utfärdades av påvarna Alexander IV, Urban IV och Klemens IV.

Till en början tilläts inte de kyrkliga inkvisitorerna vara närvarande vid tortyren, men påvarna Alexander IV och Urban IV avlyfte denna restriktion. Detta gjorde att ”utfrågandet” kunde fortsätta i tortyrkammaren. Dessutom skulle tortyren, i den utsträckning den ursprungligen bemyndigades, bara tillämpas en gång, men de påvliga inkvisitorerna kringgick denna regel genom att hävda att de nya tortyromgångarna bara var ”en fortsättning” på den första.

Snart började till och med vittnena torteras för att man skulle vara säker på att de hade angett alla kättare de kände till. Ibland torterades en person som hade erkänt även efter bekännelsen. The Catholic Encyclopedia förklarar att det var ”för att tvinga honom att vittna mot sina vänner och medbrottslingar”. — Band VIII, sidan 32.

Sex hundra år av terror

Inkvisitionens maskineri sattes således i gång under den första hälften av 1200-talet v.t. och användes i flera hundra år för att krossa alla som talade eller bara tänkte annorlunda än katolska kyrkan. Det spred skräck i hela det katolska Europa. När inkvisitionen började lugna ner sig i Frankrike och andra länder i Väst- och Centraleuropa mot slutet av 1400-talet, flammade den upp i Spanien.

Den spanska inkvisitionen, som bemyndigades av påven Sixtus IV år 1478, riktades först mot ”marranerna”, de spanska judarna, och ”moriskerna”, de spanska muslimerna, som på grund av fruktan hade antagit den katolska tron. Många av dessa misstänktes fortsätta att utöva sin gamla religion i hemlighet. Med tiden började dock inkvisitionen användas som ett fruktansvärt vapen mot protestanter och andra oliktänkande.

Från Spanien och Portugal spred sig inkvisitionen till de bägge katolska monarkiernas kolonier i Central- och Sydamerika och på andra håll. Den upphörde först då Napoleon invaderade Spanien i början av 1800-talet. Den återinfördes tillfälligt efter Napoleons fall, men undertrycktes slutligen år 1834 — för bara ett och ett halvt århundrade sedan.

[Fotnot]

[Bild på sidan 21]

Olika tortyrmetoder som inkvisitorerna använde

[Bildkälla]

Foto: Bibliothèque Nationale, Paris

[Bild på sidan 22]

Påven Innocentius IV bemyndigade bruket av tortyr