Jag överlevde kraschen med Flight 801
JAG tittade ut genom fönstret när vi gick ner för landning på Guam. ”Konstigt”, tänkte jag. ”Det är alldeles för mörkt här.” Det var visserligen över midnatt, och det kraftiga regnet gjorde sikten dålig, men var fanns öns bekanta ljus och flygplatsens upplysta landningsbanor? Det enda jag kunde se var ett svagt ljussken från lamporna på jumbojetens vingar.
En av flygvärdinnorna hade meddelat att det nu var dags för landning, och jag hörde planets landningsställ fällas ut med ett dovt ljud. Plötsligt hördes ett kraftigt oväsen då flygplanet skrapade i marken. Planet ryckte okontrollerat, och passagerarna höll hårt om armstöden, samtidigt som de skrek: ”Vad är det som händer?”
Några ögonblick senare smällde vår Boeing 747 in i en bergssluttning, fem kilometer från flygplatsen, tydligen på grund av en felbedömning av piloten. I denna flygkatastrof den 6 augusti 1997 omkom sammanlagt 228 av passagerarna och besättningsmedlemmarna. Jag var en av endast 26 överlevande.
Innan jag steg på planet i Söul i Korea ordnade man en bättre plats åt mig. Jag fick den sista förstaklassbiljetten och blev så glad att jag ringde till min hustru, Soon Duck, som sedan skulle möta mig vid flygplatsen på Guam. Detta sittplatsbyte visade sig senare vara mer fördelaktigt än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Kraschen och olycksplatsen efteråt
På grund av den begränsade sikten kan besättningen ha varit omedveten om de faror som hotade. Allting hände så snabbt! Ena stunden förberedde jag mig för det värsta, i nästa förstod jag att jag befann mig på marken utanför planet, fortfarande fastspänd i stolen. Om jag hade förlorat medvetandet vet jag inte.
”Är det en dröm?” tänkte jag. När jag insåg att det inte var det, var det första jag tänkte på hur min hustru skulle reagera när hon hörde om kraschen. Senare har hon berättat för mig att hon aldrig gav upp hoppet. Till och med när hon råkade höra någon på flygplatsen säga att bara sju passagerare hade överlevt, var hon övertygad om att jag var en av de sju.
Planet hade gått sönder i fyra delar, som spridits ut i den oländiga djungelterrängen. Kroppar låg utspridda överallt. Delar av flygplanet stod i brand, och jag hörde explosioner jämte det fasansfulla ljudet av jämmer och gråt. Vädjande rop hördes: ”Hjälp mig! Hjälp mig!” Min stol hade landat i ett område med två meter högt såggräs, och i det kusliga skenet från elden kunde jag se en brant bergssluttning i närheten. Klockan var omkring två på natten, och regnet fortsatte att falla.
Jag var så chockad att jag inte ens tänkte på om jag var skadad, inte förrän jag såg en ung flicka, med huvudsvålen löst hängande bak på huvudet. Genast sträckte jag handen mot mitt huvud och upptäckte att jag blödde från ett sår ovanför vänstra ögat. Jag började undersöka min kropp närmare och upptäckte då många fler små sår. Tack och lov verkade det inte vara några allvarligare skador. Jag kände dock en förlamande smärta i benen, vilket gjorde det omöjligt för mig att röra mig. Båda benen var brutna.
Senare, när jag kom in på sjukhuset, rubricerade läkarna mina skador som ”lindriga”. Och visst var de lindriga jämfört med de skador som de andra överlevande ådragit sig. En man som drogs ur vraket hade förlorat båda benen. Andra hade fått svåra brännskador — bland dem tre som överlevde kraschen men som dog senare efter veckor av ytterst svåra smärtor.
Rädd för eldslågorna
I stället för att tänka på mina skador bekymrade jag mig för om räddningsarbetarna skulle nå fram till mig i tid. Mittsektionen av planet, där jag ursprungligen skulle ha suttit, var nästan helt förstörd. Det som fanns kvar stod i brand, och passagerarna som var instängda där gick en kvalfull död till mötes. Jag kommer aldrig att glömma deras rop på hjälp.
Min stol hade hamnat precis bredvid planets nos. Jag befann mig en armlängd från vraket. Genom att sträcka huvudet bakåt kunde jag se eldsflammorna. Jag fruktade att det bara var en tidsfråga innan elden skulle nå mig, men tack och lov gjorde den aldrig det.
Räddad till slut!
Minuterna kröp långsamt fram. Mer än en timme gick. Till slut, omkring klockan tre, lyckades några räddningsarbetare hitta nedslagsplatsen. Jag kunde höra att de pratade uppe på berget och hur de uttryckte förvåning över det de såg. En av dem ropade: ”Är det någon där?”
”Här är jag”, skrek jag tillbaka. ”Hjälp mig!” Andra passagerare ropade också. En av räddningsarbetarna kallade sin kollega Ted. Så jag började ropa: ”Hallå, Ted! Jag är här!” och: ”Ted, kom och hjälp oss!”
”Lugn bara! Vi kommer ner!” var svaret.
Regnet öste ner, och det kan ha räddat några från eldslågorna, men det hindrade samtidigt räddningsmanskapet från att klättra ner för den hala sluttningen. Ännu en lång timme gick, innan räddningsarbetarna kunde nå de överlevande. Det kändes som en evighet innan de fann mig.
”Vi är här nu”, sade två räddningsarbetare med ficklampor. ”Var inte orolig.” Snart kom ytterligare två ur räddningsmanskapet, och tillsammans försökte de flytta på mig. Två tog tag i mina armar, och de andra två höll i benen. Det gjorde mycket ont att bli buren så, i synnerhet som de hela tiden halkade i leran. Efter att ha gått en liten sträcka lade de ner mig. En av dem hämtade en bår, och jag fördes till en plats från vilken en militärhelikopter sedan kunde transportera mig till en ambulans som väntade uppe på berget.
Får äntligen träffa min hustru!
Inte förrän klockan 5.30 kom jag till akutmottagningen. Eftersom jag hade så svåra skador, tillät inte läkarna mig att ringa. Min hustru fick därför inte reda på att jag hade överlevt kraschen förrän klockan 10.30, nästan nio timmar efter det att planet hade störtat. Hon fick veta det av en vän som hade sett mitt namn på en lista över överlevande.
När min hustru till slut fick tillåtelse att träffa mig, omkring klockan 16, kände jag inte igen henne på en gång. Jag var omtöcknad av den smärtlindrande medicinen. ”Tack för att du lever”, var det första hon sade. Jag minns inte vårt samtal, men jag fick senare veta att jag hade svarat: ”Tacka inte mig. Tacka Jehova.”
Att sätta det viktigaste främst
När jag höll på att tillfriskna på sjukhuset, var smärtan jag kände bekant för mig. År 1987, mindre än ett år efter det att jag hade flyttat från Korea till Guam, föll jag från en fyra våningar hög byggnadsställning och bröt båda benen. Detta visade sig bli en vändpunkt i mitt liv. Min äldre syster, som är ett Jehovas vittne, hade uppmanat mig att börja studera Bibeln. Den sex månader långa konvalescenstiden gav mig möjlighet att göra det. Och resultatet blev att jag samma år överlämnade mitt liv åt Jehova Gud och symboliserade detta genom vattendopet.
Efter flygolyckan har jag ofta tänkt på mitt favoritskriftställe, som lyder: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket [dvs. Guds kungarike] och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” (Matteus 6:33) Medan jag återhämtade mig från flygkraschen, fick jag möjlighet att omvärdera mitt liv.
På ett mycket kraftfullt sätt fick olyckan mig att inse hur dyrbart livet är. Jag kunde hur lätt som helst ha blivit dödad! (Predikaren 9:11) Det visade sig att det krävdes många operationer för att kunna återställa min kropp, och jag fick tillbringa mer än en månad på sjukhuset för att bli frisk.
Nu vill jag visa vår store Skapare hur mycket jag uppskattar hans fantastiska gåva livet och att han gjort det möjligt för människor att få leva för evigt i ett jordiskt paradis. (Psalm 37:9–11, 29; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jag inser att det bästa sättet att visa sådan uppskattning är att sätta Rikets intressen främst i sitt liv. — Från en av våra läsare.
[Bildkälla på sidan 3]
US Navy/Sipa Press