Ett brev från Ryssland

Resan till ”världens ände”

VÅR flygresa började i Jakutsk, och det lilla flygplanet steg högre och högre över Tujmaadadalen. Vi lämnade isbelagda sjöar i olika former och storlekar bakom oss och flög sedan över Verchojanskbergen, vars snötäckta toppar gnistrade i solen. Efter 90 mil landade vi till slut i byn Deputatskij.

Det här var första gången jag reste i republiken Sacha, som också kallas Jakutien, ett vackert men ogästvänligt område som är större än hela Västeuropa. Temperaturerna kan variera mellan 40 grader varmt på sommaren och 70 grader kallt på vintern, och i marken finns fossila lämningar av jättestora, sedan länge utdöda djur. Även om det nu gått några år sedan jag gjorde den här resan, minns jag det som om det var i går – de små städerna som låg insvepta i tjock dimma, det skimrande norrskenet och de glada, härdade människorna.

Men Deputatskij var inte vårt slutmål. Min reskamrat och jag skulle vidare till några andra samhällen. Det första var Chajyr, 30 mil längre norrut. Det ligger i norra Sibirien, nära Laptevhavet. Varför skulle vi resa dit? Jo, ett Jehovas vittne som varit där tidigare hade träffat många som ville lära sig mer om Bibeln. Det visade sig att vi i Jakutsk var de Jehovas vittnen som bodde närmast, trots att det nästan är 100 mil bort! Vi förstod att vi behövde göra den här resan för att ge uppmuntran och hjälp.

I Deputatskij fick vi tag på en man som skulle till Chajyr, och han erbjöd oss skjuts till ett bra pris. Vi tvekade ett ögonblick när vi fick syn på bilen – en rishög från Sovjettiden som hade sett sina bästa dagar. Men vi bestämde oss för att det i alla fall var värt risken och gav oss i väg samma kväll. Vi hade inte en aning om vad som väntade oss.

Sätena i bilen kändes lika frusna som tundran utanför, och det tog inte lång stund förrän vi insåg att de inte skulle tina upp. Vi bad chauffören stanna på första bästa ställe så att vi kunde gräva fram varma yllekläder ur packningen, och vi klädde på oss så många lager vi kunde. Ändå letade sig kylan obönhörligt in på bara kroppen.

Vår chaufför, som var van vid det här klimatet, var på bästa tänkbara humör. Plötsligt frågade han: ”Har ni sett norrsken någon gång?” Jag hade inte sett det, så han stannade bilen och vi kravlade oss ut. För ett ögonblick glömde vi fullständigt bort kylan. Jag stod blickstilla och förundrade mig över det skimrande, färgsprakande skådespelet som böljade fram och tillbaka ovanför oss – en fantastisk syn.

Under de mörka, tidiga morgontimmarna körde vi fast i en snödriva någonstans ute på den frusna tundran. Vi hjälpte chauffören att få loss bilen, och detta upprepades ett antal gånger medan vi närmade oss Chajyr längs vägar som kantades av djup snö. Det var inte förrän det ljusnade som jag förstod att ”vägarna” i själva verket var isbelagda floder! Till slut, 16 timmar senare, nådde vi fram till Chajyr. Vi trodde att vi skulle bli sjuka efter att ha blivit så nerkylda, men vi kände oss riktigt pigga när vi vaknade nästa morgon. Det var bara mina tår som var en aning bortdomnade, förmodligen hade jag förfrusit dem. Byborna gav mig björnfett att smörja in dem med.

I vanliga fall brukar vi söka upp människor i deras hem för att samtala om de goda nyheterna. Men här i Chajyr sökte byborna upp oss så fort de fick höra att vi kommit. I två och en halv vecka studerade vi Bibeln varje dag med dem, ibland från tidiga morgonen till sena kvällen. Det var fantastiskt att få träffa så många varma, gästfria människor som var intresserade av andliga frågor. Flera av de äldre kvinnorna sade till oss: ”Vi tror på Gud. Bara det att ni har kommit ända hit, till världens ände, bevisar att det finns en Gud!”

Vi fascinerades av hur livet ser ut här uppe. Det är till exempel vanligt att stapla upp isblock utanför huset ungefär som en vedtrave. När man behöver vatten tar man bara in ett isblock och smälter det i en stor gryta över elden. Byborna bjöd oss på en underbar sikfisk, chir, som var riktigt läcker när den tillagades som stroganina, en av traktens delikatesser. Man fryser in fisken direkt efter fångsten, strimlar den tunt, doppar den i en blandning av salt och peppar, och sedan är den färdig att äta. Byborna berättade också villigt om de fossila lämningar, till exempel mammutbetar, och fossila träd, som man ofta hittar i det här området.

Från Chajyr åkte jag hundratals kilometer, för det mesta med flygplan, för att besöka dem som var intresserade av Bibeln i andra byar i Jakutien. Människorna här är verkligen varma och omtänksamma! En gång träffade jag en liten pojke som på något sätt räknade ut att jag var flygrädd. Han gjorde ett kort till mig för att uppmuntra mig. Han ritade två sparvar och ett litet flygplan och skrev: ”Sasha, var aldrig rädd för att falla till marken när du är i ett flygplan. Matteus 10:29.” Så rörd jag blev när jag slog upp versen! Där läste jag Jesu ord om sparvarna: ”Inte en enda av dem [faller] till marken utan er Faders vetskap.”

Jag har bara berättat några få av alla mina intryck från Jakutien. Det kalla, ogästvänliga området får mig alltid att tänka på de varma, underbara människorna vid ”världens ände”.

[Bilder på sidan 25]

Jakuterna är varma och gästfria människor.