Skilsmässa — där Öst möter Väst

Från Vakna!:s korrespondent i Japan

”JAG vill också säga upp mig från mitt arbete.” Dessa ord kom som en överraskning för en man som just skulle dra sig tillbaka från sin chefsbefattning vid ett stort japanskt företag. Hans hustru ville säga upp sig som hans maka och hemmafru. I deras land upplever man nu ett allt större antal skilsmässor, och förvånande nog är det ofta medelålders och äldre som tar detta steg. I åldersgruppen 50—60 år har antalet skilsmässor tredubblats under de 20 senaste åren. Att skiljas tycks ha blivit deras sista chans att få ett lyckligare liv.

I andra änden på åldersskalan finner man yngre par som blivit besvikna på varandra under sin bröllopsresa och bestämmer sig för en Narita rikon (Naritaskilsmässa). Narita är Tokyos internationella flygplats, och uttrycket syftar på nygifta par som tar farväl av varandra och sitt äktenskap när de kommer tillbaka till Narita. Fakta visar att vart fjärde eller femte par i Japan tar ut skilsmässa. De betraktar skilsmässa som dörren till ett lyckligare liv.

Till och med i Hongkong, där de gamla kinesiska värderingarna fortfarande har ett starkt fäste, har skilsmässofrekvensen mer än fördubblats under åren 1981—1987. I Singapore ökade antalet skilsmässor bland såväl muslimer som icke-muslimer med närmare 70 procent under åren 1980—1988.

I Orienten har onekligen kvinnors synpunkter och önskningar sedan länge blivit illa tillgodosedda. I Japan, till exempel, kunde en man förr skiljas från sin hustru genom ett enkelt dokument på ”tre och en halv rader”. Det enda han behövde göra var att skriva ner ett uttalande på tre och en halv rader som bekräftade skilsmässan och överräcka papperet till sin hustru. Hustrun, däremot, hade inte lika lätt att få skilsmässa. Hennes enda möjlighet var att ta sin tillflykt till ett tempel, som erbjöd en fristad för kvinnor som hade rymt från tyranniska män. Utan möjlighet att försörja sig var hustrurna tvungna att stå ut med kärlekslösa äktenskap och männens utomäktenskapliga förbindelser.

I våra dagar finns det många män som är så uppslukade av sitt arbete att de praktiskt taget glömmer sin familj. De kan inte se något fel med att leva för företaget. En man som går så helt upp i sitt arbete försummar sin hustrus behov av ett hörande öra och betraktar henne som ett oavlönat hembiträde som lagar mat, städar och tvättar åt honom.

Flödet av västerländska föreställningar och tänkesätt har emellertid börjat förändra österländska kvinnors syn på äktenskapet. ”Kvinnans ’frigörelse’ är underförstått den viktigaste enstaka faktor som bidragit till den ökade skilsmässofrekvensen i Asien”, konstateras det i tidskriften Asia Magazine. Anthony Yeo, chef för en vård- och rådgivningscentral i Singapore, förklarar: ”Kvinnor har blivit mer medvetna om sina rättigheter och mer medvetna om sin värdighet. De är inte längre villiga att hålla sig i bakgrunden och stillatigande finna sig i vad som helst. Dagens kvinnor har större valmöjligheter och är mindre benägna att tolerera misshandel och försummelse. Skilsmässa är ett realistiskt alternativ för dem som inte kan finna lycka i äktenskapet, i synnerhet som denna åtgärd inte alls är förbunden med den skam som den var för 25 år sedan.”

Även i västvärlden har det skett en radikal förändring under det senaste kvartsseklet. Samuel H. Preston kallar denna förändring för ”den jordbävning som har skakat den amerikanska familjen under de 20 senaste åren”. År 1985 var närmare en fjärdedel av alla amerikanska familjer med barn under 18 år enföräldersfamiljer, i de flesta fall på grund av skilsmässa. Det har förutspåtts att 60 procent av alla barn som är födda år 1984 kan komma att leva i en enföräldersfamilj innan de når 18 års ålder.

Med tanke på denna urholkning av äktenskapet som institution kan man fråga sig: Är skilsmässa verkligen dörren till ett lyckligare liv? För att besvara den frågan skall vi först se vad som har fått människor att betrakta skilsmässa som ett universalmedel mot äktenskapliga problem.

[Ruta på sidan 4]

Gifta men med skilda liv

UNDER det stora antalet faktiska skilsmässor döljer sig ett antal ”slumrande” skilsmässor. I Japan, där många kvinnor fortfarande är ekonomiskt beroende av sina män och traditionellt underordnar sig mannens myndighet, fortsätter många par motvilligt att bo under samma tak, fastän de lever skilda liv. I den situationen har hustrun en tendens att lägga ner all sin energi på fostran av barnen. Dessa mödrar är ofta överbeskyddande, vilket gör det svårt för barnen att stå på egna ben längre fram i livet.

Följden blir att när sönerna till sådana mödrar växer upp och gifter sig, utvecklar många av dem attityden ”rör mig inte”. De visar aldrig sin hustru fysiska ömhetsbetygelser, inte ens efter flera års äktenskap. De lider av något som har kallats ”Jag älskar mamma-syndromet” och gifter sig ofta bara därför att deras mödrar uppmanar dem att göra det. Doktor Yasushi Narabayashi, som har specialiserat sig på äktenskapsrådgivning, säger i tidningen Asahi Evening News att detta har varit ett växande problem i omkring tio år och att det finns tiotusentals män som drar sig för att söka råd därför att de skäms för det.